Den ädla konsten i orineteringens utövande

Vi delade ut tapperhetsmedaljer, till oss själva och vännerna under glöggkvällen. Det har varit ett kämpigt år 2011. Och när man hör andra berätta om sitt år samt blickar ut i världen, så jaa, kämpigt. Jag tycker Domedagen i tarotleken är årets kort. I alla fall för mig personligen.

Här skrev jag något och väldigt osammanhängade som jag sedan raderade. Mest som en stor reminder för mig själv tror jag. För jag tror inte man nog kan poängtera, både högt och lågt, för sig själv och andra, vad som är viktigt för en för att kunna njuta. I lugnare perioder liksom mer stressfyllda, som nu. Oavsett vad anledningen till det är.

Jag kommer inte med några exempel eller förslag, sådär hurtigt och äppelkindatfriskt. Vi vet alla vad det innebär för oss personligen. Och gör vi inte det så kanske det, är det finaste vi kan skänka till oss själva. Avsatt tid, till att lyfta på höljet och träda in i vår egen skog, leta efter en stig och så smått börja vandra.
På god väg.

Everything is broken up and dances

Susan Seddon Boulet

 

Awake

Shake dreams from your hair

my pretty child, my sweet one.

Choose the day and choose the sign of your day

the day's divinity

first thing you see.

A vast radiant beach in a cool jeweled moon

couples naked race down by its quiet side

and we laugh like soft, mad children

smug in the wooly cotton brains of infancy.

The music and voices are all around us.

Choose, they croon, the Ancient Ones

the time has come again.

Choose now, they croon,

beneath the moon

beside an ancient lake.

Enter again the sweet forest,

enter the hot dream,

come with us.

Everything is broken up and dances.

/Ghost Song, An American Prayer - Jim Morrison

Och utanför lyser gatljusen som små bärnstenar...

...som små juveler på en skogens strand.

Det blev ett kort möte med vintern. Redan nu har de dragna skidspåren börjat töa, av skooterspåren syns längre ingenting, gatorna är fulla av blankis. Av vårfloder. Förr om åren, när jag bodde vid Vänerns norra strand var det inget märkvärdigt. Ingenting att reflektera över. Där krävs det ett par danser. För att få tillträde till mer. Men inte här. Här ger man 100% redan från början. Inga krusiduller. Inget förspel. Pang på, så att säga. Fast det kan ju uppenbarligen fela det med ibland.

Snart är min kattkraftsfilt färdig. Den som tagit mig så många år att tillverka. Även om det definitivt inte syns på slutprodukten. Långt därifrån. Jag lärde mig att sticka på egen hand genom den. Lät utvecklingen synas. Olika tekniker, egenpåhittade mönster. Och när jag nästan helt sytt ihop den märkte jag vad många bitar som hamnat med avigan utåt. Så mycket bättre! Det är väl det jag också vill ha med, livets ytterligheter.. Vad är rätt och vad är avigt. Klura på den du!

Och jag inser här och nu, medan jag skriver, att vilken dag kan bättre lämpa sig att väcka liv i den om inte imorgon. Lucias dag. Frejas dag. Vad man nu vill... Lussekattornas dag... Garn i olika nyanser av rött, gult och orange. För att balansera de tre lägre chakrana. För att väcka kattdjuret. För så mycket mer... Så mycket mer än garntrådar -  hår, drömmar, saliv, blod, ångest, kattpäls, morrhår, amuletter... Färdig hoppas jag att den aldrig blir, utan att det kommer tillkomma grejs när det känns aktuellt. En livets väv om man så vill.

Julbad

Bild från Volang, elle.se

Jag har lagt mig till med en veckotradition nu så här i december. Jag tappar upp ett kryddigt skumbad, lyssnar på Bing Crosby och sjunker tillbaka med glögg och pepparkakor. Istället för Andrea Bochelli, vin och pizzaslicar... Jag fullkomligt älskar det! Med alla decimetrarna snö utanför så är stämningen ett faktum. Och det är mycket möjligt att badtraditionen får hänga med en bit in under nästa år. Om inte annat så lär den återkomma nästa december.

Fullmåne och snö, renhet och bergskristall och hela världen full av kråkfåglar

Kanske att jag skriver det väl ofta men det är så magiskt vackert ute att det tar andan ur mig. Med alla decimetrar snö på mark och grenar, i den blå timmen med glasiga ispasteller på himlen... som att leva i en bergskristall. Och ja, det är en aspekt av tiden nu. Renhet. Klarhet.

Susan Seddon Boulet

Årets sista fullmåne i kväll. Det finns sådant jag vill belysa, resa på och arbeta med. Jag tänker att i kväll är en bra kväll för sådant. Att liksom Skade rikta pilbågen mot och träffa...

*

Och överallt samlas kråkfåglarna. Horder av svarta fjädrar och kraxande näbbar. I Mamma Bjarka utanför, i dotterträdet, på himlen och backen. Även skatorna. Korparna, nedflugna skogsbergen. Jag lever och verkar i mitt eget Winter Wonderland. Vinter i Nordöstra Värmland.

Och i en liten ask finns tiden samlad

Snö. Drömmar. Saffran. Apelsiner. Kristaller. Is. Ingefära. Skade. Sia. Te. Stjärnor. Grandoft. Kyla. Kura. Tarotkort. Frukt. Midnattsblå. Himlavalv. Stearinljus. Måne. Sol. Rimfrost. Varg. Björn. Korp. Uggla. Lussekatt. Spår. Blå timmen. Fjädrar. Renhet. Vatten. Luft. Tredje ögat. Baschakrat. Kryddor. Soppa. Snöklädda tallar. Raggsockor. Skidor. Glitterblänk. Snöstjärnor. Poesi. Vända inåt. Sömn.

Det är den tiden nu.

Susan Seddon Boulet

En och annan solglimt

Idag öppnade jag en låda för att plocka fram ett par tuschpennor
och vad jag fann var sommarens solglasögon


alldeles feta av sommarhud och en och annan kvardröjande solglimt
de får fortsätta sova ett tag, än så är det vinter

eller höst beroende på hur man nu ser på saken

Så var jag där igen

Nej men det har nog alltid varit så, att mycket av det jag lyssnar på har sitt ursprung i pappas skivsamling. Såsom Neil Young till exempel. Och det må vara så att i princip gäller det varannan låt på hans skivor, att antingen älskar man'et eller så, ja...kvittar det. Men ÅHHHHH!!!! vad jag älskar honom. Jag vet inte vad som hände förra veckan men jag är som besatt. Inte så värst märkligt i sig, jag snöar in för jämnan, lite impulsivt och tvärt påt...you never know on what - inte jag heller. Och hej, hej, där är var jag är nu. I Neil Young-land. Sämre kan det ju absolut vara.

Och jag skulle kunna lägga upp den ena låten efter den andra men det skulle bli något tråkigt. Och tråkigare och tråkigare inlägg känner jag att det blir men så är det för tillfället. Mmm..

Fast det är väl mest det jag vill göra, slå ett slag för Neil Young.

Inget provocerar så som just inställningar

Mina dagar och kvällar är fyllda av så mycket fint och glittrigt: teaterbesök med vännerna på Cabaret, vernissage för och med vänner, utflykter genom den väsenlika värmländska landsbygden, berättarstund med,för och av vänner med kanske världens godaste hallonpaj - som den smakade sommar! på kanske en av de mysigaste små antikvariat, pluggande och c-uppsatsskrivande - som är fantastiskt intressant, träning och promenader, tegelsten till god bok på nattduksbordet, sängliggande med mensvärk och fina vänner som kommer med fina samtal - ikväll ytterligare en lyrikkväll hemma hos oss med vänner....
Så jävla mycket bra och positivt att jag förgås
dukar under
och breder ut den slitna och trasiga spetsen
med påfågelfjäder
och svart strass-sten
träder in i den blå timmen
något tidigare
än förr
ja, man skulle kunna kalla det för svenskt vemod
ångest
lurar likt en katt bakom hörnet, redo att hoppa fram och slå klorna i tårna för att genast ge sig av i ett vilt och galet krumsprång. Ja, jag hoppas att det är just så det kommer gestalta sig - som ett vilt och galet utfall, över innan man ens hinner känna smärtan i tårna men som väcker lusten, att fortsätta busa vidare. Kanske att det är min tur att jaga ångesten upp i ett träd. Låta den vänta ute på farstukvisten, för ingen har dött av att vara ute i några ynka, pytte få minuter - mer likt ett par andetag, hur illa det än verkar där ute. Inte ens ångesten. Fast den behöver vädra nosen lite, skaka ur sömnen ur pälsen.
Ska jag dras med det här livet ut i perioder är det nog bäst att vi blir propert presenterade för varandra. Kanske bäst att börja betrakta som ett husdjur menar jag. Hur gärna jag än inte vill. Och hur gärna mer jag önskar att det var en riktig katt istället. Men ändå, det handlar om inställning
som med allt
annat
kanske är det genom att ändra den som det där utfallet gör mindre ont i tårna, kanske rent av kittlar... kanske uteblir det helt och hållet, som om det blev påkommet och ändrades i sista sekund och gick åt andra hållet istället - lojt och ointresserat
eller
så kanske det kommer som ett ras med blötsnö - alldeles tungt och jävligt

jaaa...så många scenarion, så många möjligheter... fläktar man lite med håven är det alltid någon guldklimp till fjäril som fastnar vettja, ibland stirrar man sig bara lite väl blind på färgmönstret. det kan vara den gråpudrade flyget som bär på den största insikten
så självklart och naturligtvis

och för det mesta spelar det ingen roll vad man tänker, förbereder, ändrar etc. Livet sker ändå. Och det finns en stor lugnande trygghet i det.

Power from within

Igår gjordes avgjutningar på mina fötter. Efter år utan inlägg är äntligen nya på väg. Märkligt att något som är så lätt att åtgärda har tagit så lång tid att fixa. Korkat iom att det bidragit till värk. Varför dra på något sånt liksom? Fast det är ingenting jag tänker på, jag är istället helt sprudlande glad över vad jag nu gör för mina fötter (och knän, ben, rygg, nacke..).

Jag har ett 78 dagars projekt, som en del i ett större projekt... Ett tarotkort per dag, av olika anledningar. Jag inledde förra veckans start på Stavsviten med ett föredrag med Tina Thörner, kartläserskan. Som jag dessutom är upphovskvinnan till att det blev av, här i vårt lilla samhälle. Man kan säga att elden flammade upp. Oh yes, det kan man verkligen säga! Sådant som slumrat till flaxade upp och vägrar slumra till igen. Funderingar har börjat komma. Viktiga sådana och som jag tror kräver tystnad av mig.

Så jag antar att hon är mitt tips för dagen. Kolla upp hennes hemsida, läs hennes bok, ramla över allt ni kan - och nej, man behöver inte alls vara en sådan rallynörd som jag för att uppskatta det. Tvärtom. Det hon förmedlar är som en vitamininjektion för själen. Bokstavligt talat. Kan hända att man blir provocerad, då kan ju fråga sig själv varför. Kan hända att man får som en enda stor present till sig själv, från sig själv... Fast allt det framkommer nog än mer i hennes föredrag än i boken...

För Selma

Är det någon som bör bli uppmärksammad en helg som denna, är det Selma Lagerlöf. Hon har alltid varit en stor förebild hos mig. Förutom att vara en lysande författarinna var hon en riktig företagare och långt före sin tid. Bara hennes kvinnoporträtt får mig att gå igång. Hur hon hyllade konstnärssjälen. Hur hon skrev om omvärlden och sin egen skrivkramp i Bannlyst...

Men kanske framför allt berättandet, skräcken och gotiken. Och det är kanske inte så konstigt, överlag var det något man hade större kännedom om förr än idag. Man levde tätare in på'et. Kurade skymning. Förde vidare muntligt. Om än det är ett arv vi fortfarande håller högt här i Värmland.

Det går att lyfta fram mycket, Körkarlen, Herr Arnes Penningar etc. Men själv ryser jag som mest av kapitlet Dovres häxa i Gösta Berlings Saga. Kanske inte att jag ryser så mycket av skräck men kraftfullare porträtt i litteraturhistorien får man leta efter. Ja, det är av njutning jag skälver.

Till helgen tänder jag ett ljus på hennes grav.

Fast ikväll läser jag henne högt och självklart just Dovres häxa.

Bild från Västanå Teater

Svartmåne med sting i

Tiden är förbi när jag kunde flacka runt på det ena mötet efter det andra, gå på föreläsningar, dansa hela natten, träna, hinna med tefikor och all världens möjliga aktiviteter, inklusive, hör och häpna, stillhet - under en och samma dag. Mestadels tänker jag: tack o lov! Jag blir rätt utpumpad av att bara tänka på det. Det har skett en radikal förändring över de senaste åren och som medfört att jag inte längre prioriterar på samma sätt. Mängden prestationer gör inte min dag. Jag duger ändå, rakt upp och ner eller lite krokigt. Fast ibland vore det skönt att ha lite mer av den där vardagen kvar, så att man slipper bli urlakad i huvudet dagen efter en kväll med möte och huvudvärk och långkörning på öde skogsvägar i mörkret.

Men det finns ju andra sätt att tackla det. Såsom att möta förmiddagen med ett lugnare tempo, gott te från Yogi och en fin olja i brännaren. Såsom att vara snäll mot sig innan man ska göra det man behöver göra som kan ta energi, samt att rusta sig under tiden. Det vill säga de tekniker som få en att jorda sig och sticka ner svanskotan i mammajorden. För precis som Willenda skriver över hos Månsystrarna, den här veckans energier är onekligen starka. Och ja, har de kunnat undgå någon?

Inatt, eller sen kväll, avser jag åka iväg till "min" badvik där jag huserade under sommaren. Jag ska picnica, bränna papper, trötthet, och allsköns skit jag har samlat på mig den senaste tiden. Det kommer bli kraftfullt. Och sedan, efteråt, ska jag lägga mig på Kvinnoklippan, det stora klippblock som har lärt mig så mycket av sin kunskap. Invirad i filtar ska jag låta min kropp bli en enda stor rot. Och som jag förstår kommer det bli en liten utesittning.

Och imorgon, dagen med samma namn som min vackra mormor, kommer vi ha höstens tredje poesikvällen här hemma. Den här gången med berättandet i fokus och tema skräck. Då kommer jag fyllas på av värme, energi och allt det där goda. Plus allt det där sköna som tilltalar en skräckromantiker som jag. Imorgon kommer jag lägga ut en länk till något av det jag kommer läsa.

När alla har gått och lägenheten gapar tom så kommer jag duka upp min årliga tebjudning. Ha fram det fina porslinet, duka vackert etc. Mina gäster är döda men för den sakens skull inte frånvarande annarsvis, tvärtom, en del av dem arbetar jag med. Förr dukade jag upp det bästa som kan tillhöra en tebjudning i mitt tycke och ja, delvis kommer det bli så även i år men nu inser jag att självklart ska jag bjuda dem sådant de själva ansåg så himmelskt gott i jordelivet. Såsom varma katrinplommon med vispgrädde till mormor, tonfisk samt smör till katten.... Det är så givet och enkelt och kanske just därför varit dolt för mina ögon.

Nu. Fixa blomkålssoppa.

***

Kanske att jag just såg en av de finaste bilderna ever. En tant i röd jacka och med svart rullator med en icakasse i korgen, kom och gick tillsammans med sitt barnbarn (20-års åldern). Han drog en svart gammal cykel med ytterligare en icakasse i cykelkorgen och med ett kondispaket med röda snören på pakethållaren. Sakta kom de och gick här utanför. Så oerhört vackert. På så många sätt.

Och plötsligt så höjdes faktorn på den här Måndagen ett par tre, fyra snäpp.

Av det mer meningslösa slaget

Ibland känns det som hela tillvaron är en kliande strumpbyxa, en sån där kalasbyxa man hade när man var liten, med leksnurrade fötter och vridna sömmar. Av ull. Typ som en skinnmössa med pälsen inåt och som är för liten så att knappen under hakan skär in lite och ger panikkänsla när man blir alldeles översvettig när man bygger snökojor och inte kan röra huvudet fritt. Puh! Ja, just så, som ett jäkligt upp och ner vänt tarotkort. När skedde det?
Inatt?
Det måste det ha varit för igår var det bra. Inget särsklilt eller specifikt. Allt. Sen imorse, då var det visst felvänt. "Vaknat på fel sida" syndromet, symptomet... En sån där dag när det mesta går fel, utan större dramatik. Som ett köksfönster som vägrar stänga sig och en lägenhet som visar 15 grader. Och en stark sambo som inte är hemma. Det är jäkligt. Fast jag gnäller inte. Jag är glad och nöjd ändå. Jag skrider fram här i mina kalasstrumpor och ler och skrattar åt livet. Och undrar inte alls över min egen del i detta. Å nej. Någon måtta får det väl vara.
Fast imorgon är det nog ett rättvänt kort igen.
Det måste det vara.
Efter regn kommer solsken.

Jag har ingen plan för sådana här dagar. Jag har ritualer, filmer, skaparkraft och överlevnadskit för de flesta stämningar och humör men inte för en som denna. Tack och lov är de inte så många. "Du har vaknat på vrångsidan" brukade mamma säga. Vad exakt är det, vrångsidan? Vem är vrång? Är jag vrång? Humöret? Vad kallar man dem med ett annat begrepp? Rastlöshet?

Nä. Jag tror jag badar. Matar på med gult och solsken. Lite vitalitet och avspändhet. Lavendel och citron.

Ja, eller hur det nu är

Drog i ett par böcker i hyllan inne i mitt lilla "häxrum" för några dagar sedan. Drog ur, flyttade om, flyttade in... då en bok jag nästan glömt helt glömt bort visade sig. Magical Aromatherapy av Scott Cunningham. Är väl egentligen rätt trött på böcker med korrespondenslistor hej vilt och som inte säger något på ett djupare plan så kanske är det därför jag knappt har bläddrat i den. Fast nu ser jag på den på ett annat sätt. Inomhus är inte rökelse min grej. Jag har inte spräckt koden med rökelse, inte varit tillräckligt intresserad förr om åren för att experimentera och läsa på för att hitta fram till de milda dofter som jag tycker passar inomhus. Och som inte ger så jättemycket rök heller för den delen. Vilket jag iofs har tänkt ändra på, inställningen och begränsningen menar jag...
Istället har aromaoljor varit min grej. Och jag tänker att all litteratur kanske inte behöver vara så djup, välreferad och genomtänkt för att ge en god läsupplevelse och ny kunskap. Vad Cunninghams bok framför allt skänker mig är en experimentslusta och att lekfullt närma mig nya blandningar av aromaoljor, där jag annars har fastnat i samma pålitliga blandningar.

Kanske att jag framför allt behöver det nu, när jag gräver ner mig i den ena akademiska boken efter den andra om psykologi, om våldsamma beteenden, antisociala beteenden, vuxna anknytningsmönster och relationer. Kanske är det just nu jag behöver något lättsamt och lekfullt. Läs det mer som ett påstående än en fråga. Huruvida det korrsponderar rätt eller inte är väl faktiskt upp till mig att utforska, inte att fastställa genom att läsa mig till det. Just det är väl inget nytt i sig men uppenbarligen något jag för tillfället behövde bli påmind om.

Och faktiskt var det ju så att boken från början väckte min uppmärksamhet just för att hans ""Encyclopedia of Magical Herbs", som jag hörde gott om, visade sig vara bra. Så vad jag babblar om vet jag inte riktigt. Det är väl mest till att börja leka igen, eller?

Det verkar som om frosten kommer ligga kvar hela dagen and I kind of like it

Jag har sedan länge ett projekt för mig där jag tagit mig tiden att på olika sätt aktivt arbeta med varje chakra. Min tanke var att först gå igenom dem i den takt som kändes okej för min kropp. Därefter göra det igen på sjuttioåtta dagar med ett tarotkort för varje dag. Sedan en vecka där en veckodag motsvarar ett chakra och slutligen en dag. En regnbågsdag. Det är inget jag tänkt närmvärt på. Det känns bara rätt för mig att göra så. Inget jag planerat in efter kalendern men min sista dag infaller med traditionella nyår. Och ja, det har skänkt mig enorm med erfarenhet, insikter och allt. Vilket i stort påverkar alla mina områden, häxkonsten inklusive.  Allt som allt kommer det ha tagit mig närmre två år. Två år! Och det finns ett nytt projekt inplanerat efter det, om än betydligt kortare. Och ett ännu kortare efter det. Mmmm...så ligger det till.

Och fast att det inte alls är dagens tema och något jag redan fokuserar alldeles för mycket på, kan jag inte sluta tänka på låsningar. Sådana som fysiskt sätter sig i kroppen och mentala sådana. Båda våra nyckellås kärvar, det till den gemensamma ingången såväl som det till lägenhten. Det vore så enkelt att smörja det men se det gör vi inte. Inte alls. Inte det minsta. Istället suckar jag och tar i lite extra varje gång. Trixar och knixar. Och likadant gör jag med mina egna nyckelås, trixar och knixar. Tar i ända från knäna. För det vore ju för jävla jobbigt att stoppa i rätt kloss i rätt hål från början. Eller? Nä, det börjar väl smetas in rätt bra nu, den där oljan jag slängde ihop och brände på. Fast ibland stöter jag väl bara på ett område som inte fått sig en omgång än. Och då suckar jag och rycker extra i kopplet. Innan jag kommer på mig själv och letar efter oljan... Mmmm...så ligger det till.

Det är väl samma sak med målandet och skrivandet. Ständigt är det väl samma sak. Med allt. Bara att stryka ut oljan liksom. Det gäller väl bara att komma på vilken bas man ska ha, mandel kanske, och vad man behöver slänga i och låta dra och för hur länge. Och till vilket ändamål så klart. Ja, det är det som är det finurliga. Det finns säkert fullt med fördelar att låta oljan dra i solljus ett par veckor men jag har sällan tålamod att vänta. Jag brukar istället stå vid spisen ett par timmar. Låta aromen göra sitt... Jag skulle tro att det är en släng av motorsågsolja/bensin (?) jag för tillfället skulle behöva som bas. Det är visst riktigt pålitligt att ta till när inget annat hjälper. En riktig killer så att säga.....

Eller så låser jag upp låsningen och inser att sparlåga, ja, det är också jävla bra emellanåt. Mmmm...så ligger det också till.

Med regn och lite längtan

 

Och jag antar att det är såhär den här dagen är. Fast med regn och lite längtan.

Love of my life

Vatten har alltid varit en stor passion för mig. I alla dess former, fast som snö, is och vinter, flytande som bada utomhus eller inne, att dricka rakt upp och ner eller som te, eller som ånga i bastu och värme... Lägg till vattnet som symbolik och det går att få in än mer... Kanske är det dock badandet som är den största passionen, eller största intresset.... Ända från begynnelsen. Från det allra första badet utomhus i en sjö har jag alltid varit mer benägen att vara under vattenytan än över, alltid den som skulle vara längst ut, alltid den som var i längst, alltid jagat vågor och det ena eller det andra. Har alltid känt mig som mest harmonisk vid eller i vatten. Allt rinner liksom av...haha! Många av mina meditationer inkluderar vatten på något sätt. Föga förvånande ledde passionen till ett dykcertifikat en gång i tiden..

Under rätt många år har jag haft intentionen att bli året runt-badare men det har liksom inte blivit av. Sedan jag var liten har jag några gånger per vinter halvår tagit kalla bad i badkaret för att påminnas om alla bad utomhus, ur minnet eller de som komma skall. De seanste åren har det lett till att jag badar något tidigare varje säsong och ger mig något senare. Med åren borde det bli året runt... Kanske?

När jag bodde själv var en av mina största njutningar att ta ett riktigt skumbad någon helgkväll, ofta fredagar, ösa på med skum och väldoft, vrida upp volymen med Andrea Bocelli, dricka ett glas vin och äta pizza i badet. Det går inte att beskriva vilken njutning jag fann det! Sedan fanns där även andra slags bad men det här var liksom top of the top. Sedan fanns det även andra stunder när jag lyssnade på Bocelli. Min sambo har berättat hur han ibland hörde det när han öppnade porten i trapphuset och skrattade för sig själv. Jag kan tillägga att han tycker det är värsta sortens smörmusik - och att jag hade förmånen att bo mellan två rara och näst intill döva tanter. Jag vet inte hur det kom sig att jag slutade med de baden när jag flyttade upp hit. Det var som om de föll i glömska och så mycket annat kom i fokus. Behövde komma i fokus.
Tills igår.

Igår smalt snötäcket. Igår var behovet där så självklart. Som om det alltid hade varit det. Det var först när jag klev i som jag insåg hur längesedan sist det faktiskt var. Fast ingen pizza vilade på en tallrik och vinet var iskallt vatten men Andrea Bocelli strömmade högt ur högtalarna. Och det var som det var tillräckligt. Tillräckligt för att allt skulle skölja över mig. För att allt skulle rinna av mig. För att effekten skulle bli långvarig. Visserligen äter jag nästan aldrig pizza, jag kan räkna årsförbrukningen på ett par fingar, och jag dricker nästan aldrig alkohol men ikväll, efter powerwalken, kommer jag sannolikt göra om det på riktigt. Med en Dr. Oetker från Ica, lite vitt vin från sambons flaska och med skum i mängder. Och Andrea Bocelli på högsta. Det är så jag blir gråtfärdig.

On the road again

Bild från Spell and the Gypsy



Idag verkar vara en av de där fantastiska dagarna. Det är fredag, solen skiner för fullt, och jaa, kan det bli bättre? Jo, det skulle det faktiskt men det spelar ingen roll. Nej, jag sörjer inte alls Oslovistelsen som aldrig blev av...

Idag blir jag så otroligt pepp av Spell and the Gypsy´s senaste blogginlägg och det får bli mitt tips för dagen att kolla in. Fast att jag egentligen hade tänkt ett inlägg om fina Nobelpristagaren i litteratur i år, Tranströmer. Men ändå, precis så, just precis så, som över hos Spell... Det kan liksom inte tala bättre till den försent födda hippien inom mig.

Jag funderar på att ta mig ut till Badviken idag och bränna lite jag vill bli av med. Har en nätt samling av ljusstumpar, amuletter som gjort sitt, altareutsmyckningar, gamla mönster, tankesätt och relationer, etc. som nu har gjort sitt. Jag hade egentligen tänkt spara det till en natt nästa vecka när månen är än mer avtagande men jag vet inte, kanske att idag är rätta dagen.

Och sammantaget kan jag inte göra annat än att slänga in en video med Janis Joplin (nu när jag lärt mig). Nej, det är fullständigt omöjligt.

Get it while you can...

Coat of many colors

Ibland har jag så svårt att veta hur jag vill ha den här bloggen. Tvivlar på upplägget jag har bestämt mig för att ha. I de stunderna vill jag fokusera än mer på min häxkonst och på det som relateras till den, precis som helt fantastiskt underbara alba corax eller the witch of forest grove, bara som exempel. Annars vill jag att den kanske skulle ha mer bilder och fotografier, mer sammanhängande. Inspirerande. En liten glad pärla av pärligaste pärlemor.

Fast det skulle ju inte bli så mycket mig. Faktum är att det svårt att vara något man inte är tänker jag och säger det nog mest till mig själv.  Jag är brokig, spretig, intensiv.. Intresserar mig för lite av varje och ja, jag plockar nog gärna russin ur kakor. Jag är svag för nötter, russin och frukt... If you know what I mean..

Jag antar att fall jag skulle vara en filt skulle jag vara ett lapptäcke, av både dyra textilier och billiga, nya och gamla lappar om vartannat. Stickat, virkat, ja you name it. Glansigaste glans och grovsta grov. Den skulle vara särdeles skön att ta fram vid brasan - med teet och boken.

Ja, jäklar så underbar.

Borsjtj

Jag är ett stort fan av soppor året om, inklusive om sommaren. Det finns inget som passar bättre en varm sommardag än en sval advokadosoppa. Fast kanske är det ändå hösten man främst tänker på i samband med soppor. Kombitionerna är näst intill oändliga med tanke på allt som går att skörda, örter, svampar, rotfrukter...

Rysk rödbetssoppa, Borsjtj, är nog bland det godaste jag vet. Den passar bra till vardag serverad med en klick creme freshe/gräddfil och ett gott bröd. Med vin och färskost blir den lite festligare och gör sig utmärkt till helgen. Jag gissar att det finns alla tänkbara sätt att tillaga den på. Här är min favorit:

ca 1 kg färska rödbetor
2 morötter
150 g rotselleri (stjälkselleri funkar utmärkt)
2 potatisar (kan uteslutas)
1 stor gul lök
ca 500 g vitkål
ev. 1-2 vitlöksklyftor
3 tärningar grönsaksbuljong
1 paket passerade/krosade tomater
1 tub tomatpuré
4-5 lagerblad
2 msk vitvinsvinäger
1 dl rapsolja till stekning
salt, peppar

1. Skala alla rotsaker, potatis och lök. Riv allt utom vitlöken, grovt i matberedare eller för hand. Även vitkålen.

2. Hetta upp olja i en stor kastrull. Fräs allt utom vitlöken. Det ska inte bli stekt, bara genomhettat.

3. Häll på vatten så att det täcker. Lägg i buljongtärningarna. Pressa i vitlöken. Tillsätt passerade tomater, tomatpuré, lagerblad, 1 tsk salt och 1 krm peppar och låt koka på medelvärme tills allt är mjukt, ca 30 min.

4. Späd ev. med mer vatten (totalt i soppan ca 1½-2 l), rör om med jämna mellanrum så att grönsakerna inte bränner fast. Smaka av med vinäger, salt och peppar. Servera med gräddfil och bröd, ev. lite kryddgrönt. Ca 6 personer.

Good day today

Bild från Little Navajo

Det är verkligen en helt underbar dag. Imorse sken solen med tusen strålar samtidigt, fick den nattregnade marken att fullkomligt glittra. Nästan som snögnistor. Jag missade övergången, när träden helt plötsligt var gyllengula och inte längre en konstnärspalett. Att idag se de orangea nyanserna och allt glitter var magiskt. Klarblå himmel, lilablå tulpiner, virvlande vindar och dansande löv... Nu är det mer blygrått på himlen men likväl magiskt vackert.

Jag har varit väl hård mot mig själv på sistonde men so what. Insikter landade och jag dansar som sagt framåt. Ibland blir de ömma rörelserna hårda, det är livet, på ett sätt är det bara att hantera och virvla vidare. Sluta dömma...Inse att gränsdragning, inom och utom jaget, är svårt emellanåt. Och att det blir just så stort som man gör det till...

Ikväll blir det dans till en skiva med gudinnesånger. Något jag alltid kommer på mig själv med att fundera över varför jag inte gör oftare än vad jag gör. När jag var yngre var dansen ett naturligt inslag i min vardag, vilket det iofs är idag med om än i mindre utsträckning. Kan även behövas efter en dag med kanelbullar. Jo, jag har ätit vetemjöl och socker idag. Och det var inte mer med det. Som sagt, ibland vill hjärnan strukturera väl mycket hur rutinerna och dagarna skall se ut..

http://www.youtube.com/watch?v=GQ0Drtft8-I&feature=related

Är det någon som sitter inne med kunskaper om hur man bäddar in youtube i blogginlägg får denne gärna steg för steg instruera mig. Jag lyckas inte klura ut hur...

One time ago

Och det hade varit en omtumlande höst. Mer nervirvlade höstlöv, än sprakande kvar på grenarna. Kanske mer åt November, än Oktober, som om det hade betydelse. Spöklika, vajade de kala grenarna när de rev mörkernätterna med alla hinkar regn. Glittrande dagar av väta. Jag var lost i Litteraturen, i honom. Återkommande. Alltid. Genom åren. Aldrig fullt ut, bara bland skuggorna. Ja, märkligt nog gav vi oss mer hän om höstarna än om vårarna, somrarna. Hur många år - jag tappade räkningen. Jag började längta mer och kände av framtiden i min fruktan. Det blev genom tystnaden han fick se mig. Och vi bar aldrig mer varandras kött.

Tur och retur

Älskar hösthelgdagar som den här. Med pluggande på ett tomt och tyst universitetsbibliotek, med regn och förruttnelse i luften och vägen hem till skogen kantad av gula löv. Själv hemma. Igår såg jag klart Twin Peaks för jag vet inte vilken gång i ordningen och det är försent nu, kan inte hejda mig. Ikväll börjar jag om. Och min inspiration i höst är inte så oväntat Audrey.

Slöjan är så tunn, så tunn, bara som en dimridå, brudslöja, till det vi kallar en annorlunda verklighet, till det vi tror finns någon helt annanstans. Döingeben och dold kunskap. Gamla förmödrar och stannade urverk.

Lyktor tänds, lyser upp något i mörkret... Igår pratade korparna och jag lyssnade bland tallarna. När jag var yngre lekte vi talek med ficklampor. Ibland är det så jävla lätt och följsamt att vara mindful.. Så underbart att bara kunna röra mig i mina världar.

I mina parallella världar.

...

**

Count your garden by the flowers, never by the leaves that fall.

Count your days by golden hours, don't remember clouds at all.

Count your nights by stars, not shadows.

Count your life with smiles not tears.

And with joy on every birthday.

Count your age by friends not years.

/??

Hybris is soooo last year

Det hände på ett litet kick, att jag gick emot mig själv. Baklänges för ett ögonblick och med garden nere. Det jag sagt till mig att vara uppmärksam på gömde jag bakom skygglappar och sa ja till sådant jag egentligen skulle ha sagt nej till. Och det är svårt, när det handlar om sådant jag brinner för, om sådant som har med passion att göra, någonstans i periferin. Jag arbetar fortfarande med att inte tacka ja ögonblickligen utan noga överväga - och låta det ta en liten stund. (En stund för mig är oftast inte detsamma som en stund för andra. Jag tror de knappt hinner blinka ibland.) Och på vägen till bemästrande händer det såhär ibland.

Det blev för mycket. Migränattack för första gången på över 1½ år, sömnlös natt, örontjut och brus - som visserligen gick över efter att jag bestämt mig för det, ett ihopklappande i köket. Jag behövde aldrig fundera på varför. Det är det som är det fina i kråksången. Att jag numera känner mig själv utan och innan, vet mina begränsningar, mina möjligheter etc. att jag vet vad det är frågan om vid minsta lilla tecken - och därmed kan göra något åt det. Så egentligen är det bara något bra som händer. Jag förstod redan under promenaden igår vad det är jag behöver göra (tacka nej of course) men efter all jävla ridåtextil som revs ner på kvällen behövdes ändå meditation och groundning. Jag har insett långt tidigare att det är något jag behöver göra dagligen men som jag slarvat med sista veckan och gårdagen gör det bara än tydligare för mig varför jag har det som vana. Som sagt, allt var redan utrett men jag valde ändå att dra ett tarotkort och naturligtvis blev det Kejsaren. Jag slutar aldrig att hänföras.

Så, lite svedd i skinnet dansar jag vidare med erövrad kunskap och djupare insikt, om än med jävligt trötta steg. Det är en strålande dag och jag har böcker och databaser att söka igenom innan jag tar den berömda tjuren vid hornen.

Och det är jag så stolt över att jag har med mig. Det är inte en självklarhet för alla. Att hur jäkligt eller obekvämt något än må vara så tar jag alltid mitt ansvar och förklar hur det ligger till. Både i stort och smått. Nu att tacka nej till något jag redan har trasslat in mig i och som kan komma att ställa till det för andra. Ibland kan det vara att informera någon om det alla drar sig för att säga. Det kan faktiskt vara vad som helst. För att bära omkring på det gör det desto tyngre. Klart det känns olustigt många gånger men oftast existerar inget annat val, iaf för mig. Att man kan leverera på olika sätt är så givet att det knappt behöver kommenteras.

Överlag tror jag det är något vi behöver träna oss på, att visa oss svaga. Att trotsa rädslan som finns inombords. Som en svag färgnyans eller starkt svart. Jag tror på allvar att det är först när vi tar fram den och synar den, som den spricker. Att gömma undan den leder lätt till min gårdag, förträngning och övertro, och det leder ju som bekannt inte till något bra. Att vilja alltför väl och vara alla till lags skapar en otydlighet som utestänger kommunikation. Och som i sin tur inte möjliggör ett klimat där vi alla bara får vara och duga som vi är rakt upp och ner. Att skolan/familjen/individen skapar duktiga små flickor och pojkar är guld för produktionen, nästan aldrig för människan. Det är sällan våra val bara rör oss själva...Likförbannat är det våra egna val vi behöver fatta för vår egen skull.. Men det är enorm skillnad på egoism och självkännedom. Ernst Billgren skriver i sin bok Vad är konst? att vad Biblen ustestänger i Jesus bergspredikan är:

Behandla dig själv så som du vill att andra ska behandla dig.

Så enkelt och huvudet på spiken. Så genialt. Och varför, varför - är det inte det vi praktiserar mer?

Bla, bla. Bla, bla...bla.

Det finns dagar när jag svämmar över av något oidentifierbart. En känsla, ett tillstånd - jag har svårt att avgöra vilket. En inre klåda, rastlös, vemod, depp och på randen till en ny ångestattack? En saknad och frustration, vill bara klåpa ner mig i skapandet? Allt virvlar runt, stillsamt och yrligt. Eller är i avsaknad just det. Svårt att sätta fingret på om det verkligen är det jag känner eller fall det är något helt annat. Ibland ger jag bara upp klureliet.

Inte så otippat är idag en sådan dag. Vill så mycket men möter mig inte där jag befinner mig. Svårt att hämta andan och stanna upp. Som en hund som drar alldeles för mycket i kopplet. Det blir lätt...stryptag.

Jag har en känsla av att det är just det jag borde göra, bara släppa taget och ryckas med. Låta mig bli hänförd av dagen. Se var den leder mig men med vagnen kopplad till bilen så att säga... Här och nu händer livet. Upp till mig om jag vill höja axlarna eller springa ut i dagen och sänka dem...Just nu känns det inte så enkelt men likfullt det enda alternativet.

Eller så skiter jag i alltihop och bara accepterar att idag är en sådan där dag. Varken mer eller mindre. Varken ner eller upp. Good or bad. Bara en där emellan. Kompassaen som ställer om sig. Inte så jäkla fel egentligen.

Invitation

Ljusningen kom, porten öppnade sig och jag klev igenom.MEd hull och hår. Och inte alls så tilltufsad som jag jag hade haft på känn. Rikare på kunskap om statistiska tester...

Det blev en alldeles underbar lördag i skogen. Med filt i bästa läget, picnic, paj med mandelbassa och björnbär, te - och champagne. Plockade flera liter svamp och riktigt fina kådklumpar.

Avslutade böcker.

Har ett par dagar av. Ger mig hän i kreativiteten.

Det är tid nu

Jag skulle vilja lägga upp delen An American Prayer - Hour For Magic, Freedom Exists, A Feast Of Friends av Jim Morrisson från hans poesiskiva An American Prayer idag. Just för att jag tycker att den är så underbar och passar en sådan här typisk höstdag men texten går av någon anledning inte att kopiera in
och är alldeles för lång för att jag ska orka skriva av den....
Och uppenbarligen funkar det inte heller att lägga in youtubelänk idag..
Så lyssna istället utåt,

på vinden där den drar fram. Skallra-rasslar i trädgrenar och virvlar bland löven, skapar vinande ljud bland husknutar och busvisslar på jordmadammen. Hon, nere i Dödsriket och i vägkorsningen, med fågelskrud och gammelhand. Med höstlöv och krims-krams i handväskan av sammet. Hon med drag av en toka och haggornas drottning.

Hör hur hon skrider fram. Hur hon lockas fram ur gravjorden. Queen of the beasts, får en annan innebörd. Dimmorna glättar på höljet, gör det lättare att träda över gränsen. Hösten, som gryning och skymning.

I fönstret brinner tallbarrsoljan, ligger bergskristallerna, laddade av fullmåneljuset, höljt bakom tonvis av molntäcke och stormvindsnatt. Det blir bra det här, tänker jag, redo att skörda dagens tentafrågor. Nynnar på Lovis vaggvisa ur Ronja Rövardotter. Det stormar inte här inne, mjuk i märg och ben.

La Panthére Noire

Black Magik is

Night's mistress.

The raven-robed shamaness

Melts into darkness,

One with the Power.

She prowls softly,

A were-pantheress

Of shadows shaped.

/Ilona Garrett 1991, WM'92

Ur "In the spirit of We'Moon - celebrating 30 years"

Stigfinnare

Det är i skogen jag rör mig så fort jag gjort undan det som dagen kräver av mig. Tentan jag skriver på är nog vad jag skulle kalla för min största utmaning hitills. Det går trögt och oftast är det som att köra huvudet in i en trävägg. Mestadels av tiden är känslan inte så angenäm. Det är svårt men jag vet ju att det finns andra ingångar. Att väggen kommer förvandlas till en port som öppnar sig. Förhoppningsvis. Och banne mig, vad jag ska fira när den är avklarad. I skogen, på picnicfilt med redan inhandlad champagne och gula löv och svamp och korp. Men under tiden... Jag tänder ljus, smörjer med min olja, bränner, upprättar ett altare - vänder mig dit jag kan.
Mediterar.
Är i skogen.
Tar mina snabba långpromenader. Försöker slita blicken från marken och se i ögonhöjd. Varvar höga höjder med lägre samt dalsänkan. Alla fantastiska dofter som hör hösten till. Väta och förruttnelse, de mogna frukterna, svamparna, kyla. Alla färger, alla träd som sakta börjar spraka. En klyscha ja - men skogen är mitt tempel.
Tänker på Oden och de nio dygnen i Yggdrasil.
Räknar ner.

P.S

Jag är förresten September månads gästpoet här.

Eremiten

När jag skrev om undanskymda platser. Om att träda in i gömda rum. Att distansera sig från allt det omkringvarande. Dra sig undan larmet, måstena och allt som hör vardagen till och istället glipa på filtduken in till det dolda, det inre, det andra. Om att iträda sig Eremitens mantel och med lyktan i ena näven. Förstod jag nog inte vad väl det passade på mig just då och vad jag faktiskt sa till mig själv var av vikt att göra. Det trillade dock ner ett par dagar senare. Och det är vad jag ägnat mig åt att vara den senaste veckan, Eremit.

Situationer, relationer, händelser - som kom på sin spets och som jag valde en annan ingång till än tidigare. Helt plötsligt ser min hösttermin inte alls ut som förväntat men så mycket bättre, lugnare och mindre kaosartad. Det är viktigt att inte glömma bort för vems skull man gör vissa saker. Sin egen. Inte för en studievägledare. Eller någon annan. Ibland beror oron man känner på att man bör välja en annan väg, att man vet om det men inte lyssnar till det.... För första gången på mycket länge upplever jag att jag tar över kontrollen, gör ett autentiskt val - sansat och noga övervägt. Inte ett beslut där jag köpslåt om tid, för att vinna tid och täcka förvirring. Eller, jag gör väl oftare och oftare de autentiska valen på senare år men det var ändå något annorlunda som skedde den här veckan. Något som förändrar alltihop. Typ.

Och vad jag vill ha sagt med det (förutom vad bra jag är) är vikten av att ha kontakt med sin inre Eremit. Speciellt i det samhälle vi lever i idag. Där allt ska vara så effektiviserat och där det inte ska finnas tid för eftertanke utan beslut ska lämnas så fort som möjligt utan helst i en stund som redan har varit. Visserligen en överdrift men ändå. Behov av meditation, avslappning, mindfulness och yoga - är alla sysselsättningar som hör Eremiten till men som nödvändigtvis inte behöver innebära kontakt med henne/honom. Snarare, tolkar jag det som, är de stigar som leder fram till grottan. Och egentligen är det inte själva grottan som det ska fokuseras på utan istället är det tystnaden besöket medför som är det väsentliga. På tarotkort syns Eremiten oftast i språng, än sittandes i grottan, lysa upp det som annars är dolt i natten. Och många gånger är det väl just så, kan jag tycka, att det är en sysselsättning som leder fram till bra beslut, snarare än aktivt tänkande. To clear the mind... Långpromenader i avslidhet, gärna i skogen och om sena kvällar eller nätter är ett utmärkt sätt att väcka upp kontakten.

Glöm inte lyktan, den är väsentlig, den visar hur det egentligen ser ut och förhåller sig. Tar död på de illusioner som skapats. Något otäckt i skogen om natten är ju oftast ingenting annat än en stubbe i ficklampans sken... Det är väl det som avses då, när man talar om att ha blivit upplyst...

Hidden place

Det hörs ett dovt nynnande, ett plingande från långt borta, knappt hörbart. Stanna upp och lyssna riktigt noga - kan du höra det? Jag hör. Och jag letar mig bortåt. Följer stigen ner till grinden och bortom den. Bort över fältet, ner i hålet bakom rosbusken och upp igen vid trädet inga vanliga ögon ser. Jag följer ärtstjälken upp bland molnen och bortom dem, trippar förbi stjärnor och galaxer och bortom dem. Kanske kan det tyckas evighetslångt men det går på ett litet kick. Så snabbt färdas jag, att du förmodligen knappt hinner blinka. Tonerna blir allt starkare men än kan jag inte se var de kommer ifrån. Följer du med? Jag sätter mig i korgen på Ekorrens rygg, färdas nerför stammen och skuttar ut på gräset. Springer vild över nya ängar och stannar inte alls. Nej, stannar inte alls. Förrän det att de mjuka tonerna klämtar alldeles nära. Alldeles nära på bakgården, precis runt hörnet. Jag sjunker ner på en filt. Sprider ut mig likt en solfjäder. Ler. Redo att börja samtala. Om gömda platser.

Hidden place

Som det regnar idag men allt jag hör är mina egna andetag

Som veckorna rullade på och jag knappt tog mig tiden till att andas. Andas in. Andas ut. Fatta inga beslut på inadning, gör det istället på utandning. Jag frångick mig själv, lyssnade på inandningen. I tröttheten infann sig ovädret. Det blåste in en natt när jag glömt fönstret på glänt, letade sig fram bland skrymslen och vrår och gosade sig tillrätta i en vrå knappt synbar. När det upptäcktes var nätet redan stort och det tog tid innan det fastnade i dammsugaren. Metaforer...

Imorgon åker vi till Stockholm för att se vodouutställningen på Etnografiska innan den plockas ner. Huruvida det sedan blir semester i stugan utan el, vatten och toa, belägen på en ö nära norska gränsen - återstår att se. Men jag hoppas verkligen. Hoppas som bara den. Har hela tiden sett hur vi första kvällen börjar med en wahoorening. Jag är säker på att det är där den ska bli av. Och tämligen snart.

Men allt det där hör morgondagen till. Idag stiger jag inte ens upp. Ligger nerbäddad och återhämtar som katten. Läser Agatha Christie och gör ingenting förrän den är slut. Absolut ingenting.

**

Det är tänkt att jag ska ta det lugnt nu. Vila vid min källa så att säga. Välbehövligt efter det ena efter det andra. Men innnan kroppen har ställt om sig till viloläge försöker rastlösheten generera ångest. Det känns innåt helevete ombytligt i humöret. Jag försöker bara vila i det, acceptera och inte gå igång på ett mönster jag börjat kartlägga. Jag har verktygen redo i handen, tetermosen i den andra. Det är egentligen rätt okej. Bara havet stillar sig.

Summer almost gone

Det skedde ett par spännande möten. Ett där mystiken, gemenskapen, humorn och kunskapen stod i centrum. Ett där musiken, dansen och ögonblicket var det centrala. Inom loppet av en vecka - så totalt berikad. Utvecklad.

Ur granhäcken växte den fram. Undan för undan för att slutligen visa sin fulla prakt. Vildrosen, på andra sidan vägen.

Drömmar att arbeta vidare från. En tå att läka. Rutiner som äntligen är på intåg igen.

Jag fortsätter trådarna. Vävarna. Allt ett varv till. Årshjulet vrider, ännu knappt märkbart. Bara en uns mörkare kvällar. Något kyligare luft. Några fler tusentals stjärnor.

Syns vi?

River flows

Det var aldrig tänkt som ett sommaruppehåll men jag inser att det är just precis vad det är. Och jag kan knappt fatta att Juli snart är över. Som förra månaden. Som Maj. Som hela det här året... Jag försöker bromsa mig. Gällande allt möjligt. Men det går ju sådär. Den har fått upp farten nu.

På skrivbordet ligger de vissna bladen och kärleksbrevet. En veckas längtan. Och där svänger det. Helt plötsligt känns tillvaron långsam. Njutbar. Fast på ett helt annat sätt.

P.S

Jag läser inlägg från förra året vid samma tid. Och det förvånar mig att jag förvånas över hur likartade inläggen är. Jag var en torkande sjöjunfru och åkte ner till Vänern, återvände hem med en enorm skaparlust och omättlig aptit för just målandet und weither... Hur man kan glömma. Påminnas. Kretsloppet. Årshjulet. Sommarsolstånd och midsommartid. I full blom. Allt. Levande. Blommande. Fägring. Och i år har man redan kunnat plocka kantareller. Fast man är inte jag.

I won't back down

Det finns så många som kämpar. Kämpar mot ångest, olika slags rädslor, missbruk, rätten att vårdnaden av sina barn, sjukdomar, bättre självkänsla, rätten till sin hudfärg, sin sexualitet, att få ekonomin att gå ihop...

Det finns så mycket att säga, så mycket att skriva, om mod, om fel och brister i samhället, om att behöva strida och vara stark när man egentligen känner sig svag men ändå inte har något val - för vem skulle annars göra det åt en? Så mycket att säga om ensamhet, om att hitta gemenskap, att bli förenade, att kanske inse det som inträffade med perspektiv medförde något som föränadrade resten av livet på ett positivt sätt, om att övervinna, att förlora. Om att påverka med eller utan magi. Det finns så otroligt mycket att säga men inget av det är något jag kommer skriva om. Ingenting annat än att

de är vardagshjältar allihop. Och har du någon i din närhet, låt dem veta det. Är du en själv, tveka inte att säga det till dig själv. Sluta aldrig påminna och påminnas om allt det fantastiska som inträffar för att en röst gör sig hörd. Sammantaget är det underverk. Även om det kanske inte alltid känns så i stunden.

Jag sträcker stolt på ryggen, tacksam över att vara människa -med ljus och mörker och allt vad det innebär. Den här dagen är min och din.
Och nästa och nästa och nästa...

http://www.youtube.com/watch?v=nvlTJrNJ5lA

Bort och tillbaka men mest här

Jag verkar på så många håll men kanske främst i vattnet. Vi har haft 35 grader inomhus förra veckan, fönstren står öppna, markiserna är neddragna och fläkten går. Någonstans går åskan men nästan aldrig här. Det är som i en kittel, omhuldad av bergssidor. Det kokar och frustar, skapas det ena efter det andra. Från köket når de magiska ångorna, från målarduken och skrivhäftet det samma.

Jag vände ner till Vänern, för att jag behövde det. Som en torkad sjöjungfru var jag. Jag drack ljuset, vattnet, dofterna. Absorberade likt en tvättsvamp. Jag kan doften av varm vass, av blöt och uppfrätt, virvlande isig vind med fukt i håret, av sand och barkflagor, av sten, av vatten. Av mitt hjärta. Vågorna stod som kaskader kring klipporna, angenämnt var det, behagligt men kanske inte så lugnt och stilla. Så nära ett hav det kan komma. Långt ut på land stod jag, så nära skärgården man kan komma utan båt. Jag såg "min" ö, såg alla badöar, fikaholmar, övernattningsvikar - såg genom öar, såg genom näten. När regnet öste och vindarna stormade, badade jag. Iskallt var det men jag brann av hetta. Så rituellt det kan bli och blåsten torkade mig.

Förra veckan reste jag västerut på den kanske absolut varmaste dagen. Solröken låg tät över Frykenvattnet, molnen hopade sig över Sunne, över nejden, över Hagforstrakten och alla andra trakter. Rutorna var nervevade och jag kände alla söta dofter, jag kände hettan. Och det var - är så vackert att det tåras. Värmland är precis så vackert, precis så mytomspunnet och fullt av sagor. Magin är ständigt närvarande, väsendena ständigt bakom ögonvrån. Alla gårdarna jag passerade, alla djuren....
Och hem vände jag bara för en kort sekund, lämnade av kalender och styrelseuppdrag, hämtade väskorna och begav mig vidare till Dalarna i den sena kvällen. Dimman låg tät, blandskogen gav vika för granskogen, för tallskogen. Tjäder, Älg och Hare mer än västerut (fast kanske inte alls). Så fina dagar jag njuter bortom datorn. Styr mitt skepp, smyckar det med min stickning av livet.

Smågodis

Utan musik dör jag. Det finns väl ingenting som kan påverka sinnesstämningar så starkt som just musik? Jag gillar de flesta genrer men är ingen allätare för det, tvärtom, jag tycker att jag är riktigt kräsen men vem tycker inte det gällande sin musiksmak.. Vad jag lyssnar på är nästan uteslutande beroende av vilket humör jag är på. Och sedan finns det sådant som fungerar nästan jämt. Likt ett passionerat kärleksförhållande...

Delar med mig ett litet axplock ur låtlistan jag lyssnar på för tillfället. För sådan är jag, byggare av låtlistor som jag sedan lyssnar konstant på i veckor.

Kanske den bästa just nu http://www.youtube.com/watch?v=32udqal_lyQ

"Summer Wine" http://www.youtube.com/watch?v=Ib_eW9VSUwM

Såå bra http://www.youtube.com/watch?v=iYLQXz0D9LU&feature=fvwrel

Skuggrike

Likt en vagabond, vägstrykare och turist rör jag mig från ett rike till ett annat. Letar på kartan, smeker med fingret. Bland sånt som växer och frodas genom regn och solsken framträder skuggorna. Små och meterhöga. Där ligger jag likt en vildkatt och skådar med halvt slutna ögon. Jag ser bortom mina ögon, hör bortom mina öron.
Utforskar.
Ligger stilla.
Jag syns inte alls, såvida man inte avsiktligt söker mig. Kanske träder jag fram till skymningen. Kanske träder jag längre in.
I mörkret.

I Växtrike

Jag väntade så länge på att våren skulle komma och björkarna att slå ut. Jag hade planerat att samla in blad som musöron men se det blev det inget med. Jag hade koll på knopparna och inom loppet av två dygnet fullkomligt exploderade det grönskande och blev till en handflatas storlek nu är de mer som elefantöron. Givetvis överdriver jag men det var fantastiskt att se hur omgivningen förvandlades till Arizona. Förhoppningsvis finns det ändå någon sent utvecklad björk inne i skogen som jag kan sätta min tilltro till.

Mitt löpspår ligger bland tallskog. Jag fullkomligt älskar doften av varm och uppvärmd tallskog. Vanlig talldoft kommer inte i närheten. För mig är den starkt förknippad med fina sandstränder. Tanken letar sig tillbaka till fikakorgar, filtar, badringar och allt annat som hörde till när man var liten, lite senare i form av kanske den godaste mjukglassen tillsammans med den vackraste stranden på södra sidan av Bornholm och ja, alla andra sköna strandminnen. Jag skulle gärna vilja ha den som doftljus om vintern. Snacka om aromaterapi!

Och det är väl det här det mesta kretsar kring just nu, växtkraft av olika slag. Näringen jag gav, skiten jag gödslade med, visar nu effekten av det. Krukorna som byts ut, skotten som planterats ned, grenarna som burits bort, själen som expanderar, färgen som torkar, garnet som stickats, påsarna som det har lästs över, ljusen som brinner.

På skrivbordet har jag två gamla fjärilar i metall ståendes. En gåva från sambon när det stod klart att våren definitivt var här och tranorna och blommorna och porlandet var tecknen. De är riktigt gamla och mönstret som hos en Monark är näst intill bortskavt på den ena och helt och hållet på den andra. På den har jag placerat en svart liten magnet i form av en dödskalle. Det blir så vackert tillsammans - en Monark och en Dödskallefjäril. Är det inte just så ens persona är?

Jag gnider in mitt skinn med allehanda örter och oljor, förbereder att kunna komma i de stora skorna.

Vodou, santeria, olivorism: om afro-amerikanska religioner

Hittade den här boken för ett tag sedan. Undrar om jag kan få det lokala biblioteket intresserat av att ta hem den? Är väldigt nyfiken på den.

Krafter

Och det är inte tänkt att jag ska explodera i inlägg om min adhd men jag rider vågen lite till. Och tror samtidigt att det vidrör någon annan. Lyssnar till Petters nya, Krafter, och känner som så många andra igen mig totalt. Så grymt bra! Kan inte annat än länka. Och dessutom arbetar han med Adolphson & Falk, bara det..

http://www.youtube.com/watch?v=bZYis4LXdYQ

Hur det är

I vissa sammanhang finner jag det enklare att slutföra näst intill oöverstigliga projekt. Häromdagen nuddade jag och en väninna vid tanken på att ordna en egen bokmässa. På mindre än en nanosekund hade jag plockat fram en handfull mindre förlag från länet i huvudet och börjat utforma ett program. Vi slutade visserligen där men på något sätt tvekar jag inte på min förmåga i det sammanhanget. Mycket arbete javisst, därav att vi inte tog det längre då vi redan har så det räcker med olika slags projekt men ändå, jag skulle kunna genomföra det.

Svårare är det då med det enkla, sånt som man utför varje dag och som borde gå på rutin. Åldersmässigt har jag varit vuxen i över 10 år men till sättet både yngre och äldre sedan långt tidigare. Jag borde få min vardag att funka nu men det får jag inte. Ser jag det ur det perspektivet är det fashinerande att jag kämpat på egen hand så länge som jag har gjort. Men vem skulle göra det åt mig? Det har varit enklare att plocka in det i mig och se det som misslyckande än att bara ta det som ett funktionshinder. Enklare att odla en dålig självkänsla än att be om hjälp. Skrämmande och samtidigt grymt faschinerande.

Att påbörja någonting, utestänga störande moment och att avsluta - är någonting jag har problem med, om inte det är ett funktionshinder - vad är då ett? Jag är beroende av mina listor och mitt dagsschema, utan det krashar vardagen. Håller jag mig till det flyter det på. Men samtidigt är jag spontan och grymt impulsiv, saknar både impulskontroll och tålamod. I vissa sammanhang är det mina styrkor, i ett annat samhälle skulle det vara till än mer tillgång men givetvis kan det vara lika begränsande. Speciellt när jag får mig själv på fall. Det blir lätt fel sorts ekorrhjul av'et. Jag börjar lära mig det där nu. Min sambo är likadan. Två lika diagnoser under samma tak...stillastående är det aldrig. På väg från matbordet till diskhon kommer vi på det ena geniala efter det andra. Det är ofta det kreativa och scenmässiga kommer till på det viset men att få ihop matlagning, handling, tvätt etc med arbete och studier, där krånglar det.

Skam och skuld tillhör inte min världsbild. Och att ursäkta mig själv inför mig själv och andra är något jag är färdig med. Det här är jag, precis som så mycket annat är jag. Ja, det är jävligt förbannat jobbigt rätt ofta men lika ofta är det precis lika härligt. Jag varken tycker det synd om mig eller speciellt glamouröst. Jag bara konstaterar. Så här är det för mig. Och många andra.

För mig har mitt utövande som häxa med shamanska tekniker många gånger varit lika med överlevnad. Jag gör inte så stort väsen av det, det bara finns där ständigt närvarande och är mitt förhållningssätt till vardagen. Häxkonst för mig är just en konst - och jag räknar in det till mitt övriga kreativa jag. Det binder ihop mina delar. Hjälper mig handla där jag annars skulle stå handfallen. Jag kan inte säga att jag arbetar mer med drömmar eller läkande mer än någonting annat, att jag följer en tradition strikt och mer än någon annan. Det finns en röd tråd, något jag kan urskilja. Men som i mitt övriga liv är jag impulsiv och öppen för inspiration var helst jag finner den. Jag går ofta på intuition och känsla. Jag kallar det för Vattnets väg. Jag är inte så mycket för att klassa in. Jag är en doer. Jag utför. Jag handlar. Vad andra har att säga om det bryr jag mig inte så mycket om. Jag har alltid gått min egen väg. Aldrig varit kåt på att passa in. Jo, nu ljuger jag, det finns områden. Det finns så mycket rätt och fel att skulle jag följa dem alla skulle jag bli sittande på stolen med alldeles för många uppfattningar om saker och ting - och ingenting utfört.

Som trollpacka följer jag Vattnets väg. Helt eget påhittat. För mig är det att vara en sjöfarare. Ta mig till olika världsdelar, länder, hamnar. Lära känna andra kulturer, ibland under långa tider. En vagabond med hela världen som hemmahamn. Ett skepp att bemästra, en måne och stjärnkarta att navigera efter. Element och naturkrafter. And it goes on and on. Det har alltid varit rötterna i världsträdet som intresserat mig mest. På något sätt. Jag är inte speciellt påläst, har som sagt mest handlat och vandrat ut i landskapet,
ut i skogen,
ut i vattnet,
upp på berget,
in i drömmen.
Jag tänker att jag har ett helt liv att lära. Ett helt liv att vara olika stadier i.
Samtidigt.
Det hör liksom till min person.

Drömmen full av vår

Någon klev in i mina drömmar i natt. Vinter och nysnö över skare, fullmåne och stjärnor. Frysande kall vinternatt. Spåren som hela tiden återkom, som små runor i sig... Så ofta och så återkommande att jag för ett ögonblick trodde att de var mina egna. Jag är inte säker på att denne någon hade något att säga mig. Snarare tar jag det som ett tecken på att våren är här. Igår var det 22 grader (!) mot solväggen och jag kan höra fiskmåsarna skräna.

Läser den här för tillfället.

Budskap

Jag vandrade iväg på den där stigen jag vet alltför väl vart den leder. Jag hade Fjäril med mig och min handväska var full av löv, nycklar, krimskrams och annat värdefullt. Kring handleden vilade den röda ulltråden, fast att det kändes överflödigt. Vi samlades vid boden, mer likt ett träskjul, undangömt för mänskliga ögon. Jag dukade bordet, gav vad jag hade att ge och vi samtalade. Hon berättade att hon kan inte dra sig undan än, att det finns saker som behöver klaras upp först. Högar som behöver minskas och trådar att kamma ut. Sånt som behöver avslutas behöver också göras det innan hon kan skida iväg. Hon, den andra, kan inte komma så länge det fortfarande är hennes rike. Så sade hom, och lite till.

Att se med ögonen

Ursäkta det ihoptryckta inlägget. Jag gjorde så fina styckeindelningar men ibland lever bloggen sitt eget liv. Trilskas. Är inte snäll. Medgörlig... Igår hade jag en skön kväll för mig själv. Älskar de stunderna. Bakade scones med russin och av apelsinerna vi hade kvar hemma och som börjar bli lite tradiga nu gjorde jag en apelsinmarmelad. På så vis fick de komma till användning istället för att kickas bort. Hur mycket mat är det vi slänger per person och år? Jag kommer inte ihåg siffran men vet att det inte stämmer för vårt hushåll i alla fall. Det känns som ett hån för mammajorden, som ett hån för mormor- och farfargenerationen med alla sina tips och kreativa lösningar för att leva sparsamt men ändå rikt. Jag skulle verkligen känna mig fattig om jag inte förde det vidare. Om jag inte lärde mig av de innan mig. Jag är långt ifrån fullärd, det finns massor kvar att lära och upptäcka. Och det känns hoppfullt. Det var min första hemmagjorda apelsinmarmelad. Jag brukar göra sylter och mos, är inte så pigg på färdiga från affären med alla konstiga ämnen och tillsatser. Dessutom går det så fort och är mycket godare. Varm sylt/mos/marmelad slår det mesta. Tetanten och anglofilen i mig får multipla orgasmer. Så gissa om jag njöt stort igår! Det finns så många historier, från mig, från er, från andra. Så mycket som ligger och glittrar och glimmar bland buskar och vårblommor. Så mycket bland skuggorna. Så mycket som skymtar förbi i skymning och gryning. Så mycket som rör sig bakom ögonfransar hos Räv, Rådjur, Älgko.. Men jag ska inte berätta om det idag. Jag ska låta det vila i sitt musselskal. Låta det vibrera sina egna toner. Låta nyanserna mjukna till, färga världen till en annan nyans.

Allt eller inget samtidigt

Dr Jekyll and Mr Hyde har alltid tilltalat mig. Liksom andra kända verk med dubbelbottnad miljö och människonatur. Twin Peaks har alltid varit kärlek. Och det är väl för att jag känner igen mig. En paradox, de båda teatermaskerna samtidigt. Jag har det här lägena i mig som pendlar mellan ljus och mörker, mellan destruktivitet och förverkligande. Så mycket energi som exploderar och imploderar. Jag behöver avreagera mig, jag behöver uttrycka och skapa. Jag tycker inte jag gör annat än att kämpar. Men ändå är det som jag inte har lärt mig något alls. Just ingenting alls. Och jag vet inte om det är den destruktiva rösten eller ren fakta, fast att jag svagt, någonstans inom kan anta att det är det förra. Förr köpte jag mitt paket ciggaretter, flydde världen och skapade mig min egen och festade som den största flykten av dem alla. Jag behövde sällan alkoholen, om nätterna kom alla till min nivå, jag smälte in och jag var tillfreds. Smälte in och smälte in, jag antar att jag alltid har stuckit ut, på ett eller annat sätt, fast oftast flera. Som jag älskade nätterna! Natten var mer min än dagen och det låter egentligen inte alls sunt. Det skulle kunna vara men inte så som det fungerat för mig. Och var det inte något av ovanstående så var det träningen. Ett till två träningspass om dagen, mil av promenader och löprundor, timmar av boxning och all annan fysiskt krävande konditionsträning. Jag blev harmonisk, riktigt lugn och härlig att ha att göra med men det hjälpte sällan. Helt. Hålet var liksom för stort för att ignorera. Jag slutade fly, slutade fäkta. Slutade att ställa ut hinkar att fylla utan koncenterade mig på själva läckan. Och jag gör det så jäkla bra. Jag är värld en tapperhetsmedalj indeed och så är det med det. Men oavbrutet tappar jag bort mig själv och det kanske inte är så konstigt när jag spelat så många roller genom åren. Men jag tappar bort och all tålamod jag arbetat fram har flugit bort innan jag hunnit blinka. "Ha inte så bråttom!" kan ha varit den vanligaste meningen när jag var barn. Men snälla tala då om för mig hur jag slår ner på tempot utan dramatik utan bara lugnt. Jag börjar innerligt, på riktigt, förstå att jag aldrig kommer bli den som lugnt och metodiskt tar sig genom livet. Den vägen är inte för mig och kommer aldrig bli hur hårt jag än arbetar på det. Mitt liv är en berg- och dalbana och jag behöver lära mig själv. Lära mig acceptera. Lära mig att inte slå så hårt på mig själv när jag faller och inte är så perfekt som jag eftersträvar. Men det är svårt när jag inte riktigt hinner med mig själv, inte riktigt lärt mig förutspå toppar och dalar i alla lägen. Jag vill helst bara springa iväg och köpa de där ciggaretterna idag. Vandra iväg till vattnet och lösa det på gammalt sätt men det skulle mest vara tragiskt och inte speciellt utmanande. Jag har rätt många nycklar som jag vet var de leder och hur att använda och jag vill helst klara av det på egen hand. Jag vet ju att jag kan. Jag är som en katt, landar alltid på fötterna och numera behöver jag inte stryka ett par liv på kuppen, även om det ibland känns så. Förresten myllrar det av katter i kulturvärlden. Stora, feta hankatter som känner sig slagna och slokörade vänder hemmåt för att slicka sår och grädde. Bli kelade och bortklemade, känna sig som kungar i ett litet kungadöme. För att senare våga sig ut på gräsmattan igen. Speciellt vanligt är det bland författare, jag kan ett par namn på rak arm...En dansande skåning är en...

Kanske snart?

Saker samlas på hög. Annat tar styggt på mig. Och jag försöker förhålla mig. Se vad jag kan göra. Se vad som ligger utanför mig.

Jag längtar dansade tranor och skuttande kaniner. På bordet står krispiga tulpaner. Jag söker vårtecken. Tittar efter sådant som kommer fram i tö. Smeker brunblöta gräspartier men det händer just inte så mycket alls. Det har varit en lång vinter, än är det mycket snö. För det är väl så, bara för att det har börjat bli dagsmeja och smälta undan tar det tid tills man ser resultat.

Jag har sällan tålamod. Jag antar att det är min övning i kärlek.

Jag har botentakler som vill/behöver komma ner i jord. Långa trådar att binda fast i jorden, att bilda ett nät under mark. Händer som vill gräva, knän som vill bli gröna. Frön jag vill plantera, plantor att flytta. En solvägg. En skuggsida.


En bädd av dun och bomull. Vila. Krispigt vitt och svaga tecken på en vår. Undangömd, för en tid. Lätt ömtålig idag.

!!

Jaha, så har man dragit igång en enkätundersökning då, bara sådär. Vid sidan om arbetet med min c-uppsats vill säga. Tjofs, sa'de så hade jag slängt ur mig det. Och det är ändå smått fantastatiskt att man med lite perspektiv kan skifta så och inse att något (läs enkät) inte är så förvånadsvärt stort, som man först kan tro... Eller jag vet inte. Det är ju inte direkt i klass med SCB, fast ändå, kanske 200 svar att bearbeta, i värsta eller bästa fall, beroende på hur man (läs jag) ser på det. Märkligt nog känner jag mig väldigt avslappnad.

Det händer så mycket, hela tiden, oavbrutet. Jag varken klagar eller gnäller, tvärtom, jag tycker om det men samtidigt vore det skönt om det en enda dag inte hände någonting. Jag vet inte hur sådant går till. Det är så främmande. Jag kan absolut slappna av, ta det lugnt, sitta still men då är det nästan mer som en aktiv handling iaf. Eller så kommer alla idéerna, skapelserna... Jo, jag vet, det är jag själv som styr. Tycker ändå det är faschninerande. Jag ska medverka i en utställning i höst. Ett gäng vänner på temat dödssynder, jag drog lättja när vi lottade. Jag återkommer till det rätt ofta. Funderar, tänker. Det kan inte bli större utmaning. Lättja är allt annat än rörelse. Så långt bort från mig det går att komma. Utmaning.

Trollöga

Ingen kanin skuttar ännu och jag vet inte om det beror på att den är frusen av sig eller rent av iskall. Idag snöar det, typiskt aprilväder,
ursäktar jag mig
och fortsätter min vårkampanj.
Ja, himlen är bländande vit och flingorna yr ömsom stilla ömsom häftigt men i björken strax utanför mitt fönster sitter de gula vårfåglarna.
Gör trädet alldeles gult.
Och sjunger
A flowering tree indeed.

En parantes

Vaknade hemma i min egen säng, med älsklingen snosande brevid, underbart! Det känns som en ledig dag fast det inte alls är det. Möten hit och dit och jag känner mig kind of really important person. Det är okej, man får känna så.. Emellan ska jag klämma in pluggande men det känns som sagt inte riktigt så tråkigt längre. Till kvällen blir det umgåsing med vän och utspritt under dagen explosioner av frukt och nyttiga smoothies med te som bas.

Jag behöver klippa och måla naglarna och tänker att det är precis likadant med så många länders ledare för tillfället. De ska inte filas ner lite försiktigt i kanterna utan klippas bort helt och hållet. Lämna plats för nytt och fräscht. Spolas ner i toaletten and just disapear... Heja folket!

Här hemma skräms vi något förfärligt över och fasas över en reklam för nätdejting, som visst skall säga att det är enkelt att ha en affär på sidan om. Nej, jag har inte sett reklamen. Nej, jag behöver inte. Nej, jag förstår inte alls det smaklösa. Ja, jag förstår det provocerande. Och älskert'. Så lite som förändras genom århundraden. Att så lite kan vara så provocerande. Genialt. Det ska vara så förbannat Pk jämt, vi ska vara så duktiga... Jag kan gå igång men gör det inte. Jag har annat att göra idag,

liksom fler borde ha.


Tranafton snart!

Magi, magi, magi

Aldrig hade jag trott att statistik och dataprogram om'et skulle vara så jäkla kul och intressant. Jag älskar min lärare.

Fortsätter se bra filmer, som om strävan efter det mest innehållslösa öppnar sinnet.

Bläddrar i pedagogiska böcker om vägar till sinnligare och lustfylligare sex och får uppslag och inspiration till målningar.

Ser rådjur när jag känner kärlek och anknytning inombords, sekunder efter ett häftigt gräl som gick över lika snabbt som det kom.
*
*
*
I korrelationstest ska man se upp med hur många variablar man testar för alla har en tendens att samvariera. Därför ska man undvika att redovisa dem om man sitter med ett stort gytter i outputen. De enda gångerna de faktiskt behöver redovisas är när teorin, hypotesen säger det. Som med exempelvis positiv och negativ affekt, de kan omöjligt samvariera, så finns det en relation har man ställt fel frågor, utformat fel test och iom att de inte samverkar behöver de även redovisas eftersom teorin säger det...

I'm only dancing

From crappy to happy

Jag såg på en film med en vän igår. Eat, pray and love efter boken med samma namn. Jag fick den efter en annan vän för något år sedan. Hade inte så höga förväntningar men jag gillade den liksom jag inte hade höga förväntningar på filmen men jag gillade även den. From crappy to happy, hette en självhjälpsbok som flimrade förbi någon sekund. Det var nog den största behållningen och det jag tar med mig. För är det inte vad allt det här (läs livet) handlar om. Iofs kanske inte precis allting är crap från början och för alla men strävan och viljan efter att nå framåt, utvecklas, fördjupas... är oljan i kugghjulet.

Det finns mycket och många som förr varit inslag i mitt liv som inte längre är det. Kanske inte heller det något ovanligt utan tvärtom, väldigt vanligt förekommande.. En del av det saknar jag, en del av dem saknar jag. Somligt trodde jag inte fyllde någon större funktion, det - de - bara fanns där, fest efter fest, år efter år, med sköna skratt eller heta blickar, ibland med både och och lite mer. Andra fanns där nära, med kanelte och höga klackar, med öron, öron och hjärta och sånt jag alltid trodde skulle vara där. Mycket har jag medvetet ändrat på, annat har jag också ändrat på men snarare genom att inte göra aktiva val. Ingen annan än mig själv har gjort valen. Ibland klipper man för mycket i strävan efter att flyga fritt, det hör liksom bara till. En del av sånt växer ut igen, av sig självt, annat behöver näring och ytterligare annat lämnar bara plats åt nytt och fräscht. From crappy to happy.

I samtal med filmvännen plus annan vän berör vi sådant som personliga gränser och grad av anpassning, hur det samverkar och ibland inte alls. Faktiskt riktigt intressant hur det ena inverkar på det andra. Hur att landa i egen harmoni kan göra andra ledsna. Jag läste The Invitation för ett tag sedan - är man beredd att såra andra för att utvecklas. Ibland är rumpan alltid bak, hur gärna man än vill få fatt i den. From crappy to happy - strävan framåt, innåt...

Jag behöver bli bättre på att ta för mig, att markandsföra mig själv och sätta mig själv i strålkastarljuset för att kunna ta chanser, bli erbjuden chanser. From crappy to happy. Upplever och lever. Landar i insikter och förändrar. Fjällar hud innan den ens hunnit sätta sig på kroppen. Skrubbar hårdare men försöker göra det mjukare på samma gång.

Det känns som efter en riktig portömning. Som efter ett avslut. Som något som berördes där det skulle beröras.

From crappy to ... kanske inte happy, fullt ut, än men tom, from crappy to tom. En tom korg är en bra utgångspunkt för att samla in ånyo. En tom korg är bra för en skogspromenad.

Är du med på vad jag pratar om?

Ömma magmuskler och jeans som glömdes kvar hemma. Kläder jag inte ville visa mig i flera dagar i rad är det som gäller. I-landsproblem så det förslår. Så att det blir på gränsen...till viktigt öht. Ömma överarmar och ett sköte som trånat för länge. Lår som ska trimmas och ett hår som växer, böljar. Ytterligare en meter för var dag. Ja, allt är relativt. Det finns många behov. Långbad och långpluggande är två.

Är du med på vad jag pratar om?


* Jag läser fortsättningen på The Invitation btw. The Dance...
* Saknar du mig? Så sakna mig.
* Älskar du mig? Så älska mig.
Andetag, pulsslag. Livshjulet som snurrar. Rörelsen. Rörelsen...

Lukten av blöta ciggfimpar, som inte alls finns där.