P.S

Jag läser inlägg från förra året vid samma tid. Och det förvånar mig att jag förvånas över hur likartade inläggen är. Jag var en torkande sjöjunfru och åkte ner till Vänern, återvände hem med en enorm skaparlust och omättlig aptit för just målandet und weither... Hur man kan glömma. Påminnas. Kretsloppet. Årshjulet. Sommarsolstånd och midsommartid. I full blom. Allt. Levande. Blommande. Fägring. Och i år har man redan kunnat plocka kantareller. Fast man är inte jag.

I won't back down

Det finns så många som kämpar. Kämpar mot ångest, olika slags rädslor, missbruk, rätten att vårdnaden av sina barn, sjukdomar, bättre självkänsla, rätten till sin hudfärg, sin sexualitet, att få ekonomin att gå ihop...

Det finns så mycket att säga, så mycket att skriva, om mod, om fel och brister i samhället, om att behöva strida och vara stark när man egentligen känner sig svag men ändå inte har något val - för vem skulle annars göra det åt en? Så mycket att säga om ensamhet, om att hitta gemenskap, att bli förenade, att kanske inse det som inträffade med perspektiv medförde något som föränadrade resten av livet på ett positivt sätt, om att övervinna, att förlora. Om att påverka med eller utan magi. Det finns så otroligt mycket att säga men inget av det är något jag kommer skriva om. Ingenting annat än att

de är vardagshjältar allihop. Och har du någon i din närhet, låt dem veta det. Är du en själv, tveka inte att säga det till dig själv. Sluta aldrig påminna och påminnas om allt det fantastiska som inträffar för att en röst gör sig hörd. Sammantaget är det underverk. Även om det kanske inte alltid känns så i stunden.

Jag sträcker stolt på ryggen, tacksam över att vara människa -med ljus och mörker och allt vad det innebär. Den här dagen är min och din.
Och nästa och nästa och nästa...

http://www.youtube.com/watch?v=nvlTJrNJ5lA

Bort och tillbaka men mest här

Jag verkar på så många håll men kanske främst i vattnet. Vi har haft 35 grader inomhus förra veckan, fönstren står öppna, markiserna är neddragna och fläkten går. Någonstans går åskan men nästan aldrig här. Det är som i en kittel, omhuldad av bergssidor. Det kokar och frustar, skapas det ena efter det andra. Från köket når de magiska ångorna, från målarduken och skrivhäftet det samma.

Jag vände ner till Vänern, för att jag behövde det. Som en torkad sjöjungfru var jag. Jag drack ljuset, vattnet, dofterna. Absorberade likt en tvättsvamp. Jag kan doften av varm vass, av blöt och uppfrätt, virvlande isig vind med fukt i håret, av sand och barkflagor, av sten, av vatten. Av mitt hjärta. Vågorna stod som kaskader kring klipporna, angenämnt var det, behagligt men kanske inte så lugnt och stilla. Så nära ett hav det kan komma. Långt ut på land stod jag, så nära skärgården man kan komma utan båt. Jag såg "min" ö, såg alla badöar, fikaholmar, övernattningsvikar - såg genom öar, såg genom näten. När regnet öste och vindarna stormade, badade jag. Iskallt var det men jag brann av hetta. Så rituellt det kan bli och blåsten torkade mig.

Förra veckan reste jag västerut på den kanske absolut varmaste dagen. Solröken låg tät över Frykenvattnet, molnen hopade sig över Sunne, över nejden, över Hagforstrakten och alla andra trakter. Rutorna var nervevade och jag kände alla söta dofter, jag kände hettan. Och det var - är så vackert att det tåras. Värmland är precis så vackert, precis så mytomspunnet och fullt av sagor. Magin är ständigt närvarande, väsendena ständigt bakom ögonvrån. Alla gårdarna jag passerade, alla djuren....
Och hem vände jag bara för en kort sekund, lämnade av kalender och styrelseuppdrag, hämtade väskorna och begav mig vidare till Dalarna i den sena kvällen. Dimman låg tät, blandskogen gav vika för granskogen, för tallskogen. Tjäder, Älg och Hare mer än västerut (fast kanske inte alls). Så fina dagar jag njuter bortom datorn. Styr mitt skepp, smyckar det med min stickning av livet.