Allt eller inget samtidigt

Dr Jekyll and Mr Hyde har alltid tilltalat mig. Liksom andra kända verk med dubbelbottnad miljö och människonatur. Twin Peaks har alltid varit kärlek. Och det är väl för att jag känner igen mig. En paradox, de båda teatermaskerna samtidigt. Jag har det här lägena i mig som pendlar mellan ljus och mörker, mellan destruktivitet och förverkligande. Så mycket energi som exploderar och imploderar. Jag behöver avreagera mig, jag behöver uttrycka och skapa. Jag tycker inte jag gör annat än att kämpar. Men ändå är det som jag inte har lärt mig något alls. Just ingenting alls. Och jag vet inte om det är den destruktiva rösten eller ren fakta, fast att jag svagt, någonstans inom kan anta att det är det förra. Förr köpte jag mitt paket ciggaretter, flydde världen och skapade mig min egen och festade som den största flykten av dem alla. Jag behövde sällan alkoholen, om nätterna kom alla till min nivå, jag smälte in och jag var tillfreds. Smälte in och smälte in, jag antar att jag alltid har stuckit ut, på ett eller annat sätt, fast oftast flera. Som jag älskade nätterna! Natten var mer min än dagen och det låter egentligen inte alls sunt. Det skulle kunna vara men inte så som det fungerat för mig. Och var det inte något av ovanstående så var det träningen. Ett till två träningspass om dagen, mil av promenader och löprundor, timmar av boxning och all annan fysiskt krävande konditionsträning. Jag blev harmonisk, riktigt lugn och härlig att ha att göra med men det hjälpte sällan. Helt. Hålet var liksom för stort för att ignorera. Jag slutade fly, slutade fäkta. Slutade att ställa ut hinkar att fylla utan koncenterade mig på själva läckan. Och jag gör det så jäkla bra. Jag är värld en tapperhetsmedalj indeed och så är det med det. Men oavbrutet tappar jag bort mig själv och det kanske inte är så konstigt när jag spelat så många roller genom åren. Men jag tappar bort och all tålamod jag arbetat fram har flugit bort innan jag hunnit blinka. "Ha inte så bråttom!" kan ha varit den vanligaste meningen när jag var barn. Men snälla tala då om för mig hur jag slår ner på tempot utan dramatik utan bara lugnt. Jag börjar innerligt, på riktigt, förstå att jag aldrig kommer bli den som lugnt och metodiskt tar sig genom livet. Den vägen är inte för mig och kommer aldrig bli hur hårt jag än arbetar på det. Mitt liv är en berg- och dalbana och jag behöver lära mig själv. Lära mig acceptera. Lära mig att inte slå så hårt på mig själv när jag faller och inte är så perfekt som jag eftersträvar. Men det är svårt när jag inte riktigt hinner med mig själv, inte riktigt lärt mig förutspå toppar och dalar i alla lägen. Jag vill helst bara springa iväg och köpa de där ciggaretterna idag. Vandra iväg till vattnet och lösa det på gammalt sätt men det skulle mest vara tragiskt och inte speciellt utmanande. Jag har rätt många nycklar som jag vet var de leder och hur att använda och jag vill helst klara av det på egen hand. Jag vet ju att jag kan. Jag är som en katt, landar alltid på fötterna och numera behöver jag inte stryka ett par liv på kuppen, även om det ibland känns så. Förresten myllrar det av katter i kulturvärlden. Stora, feta hankatter som känner sig slagna och slokörade vänder hemmåt för att slicka sår och grädde. Bli kelade och bortklemade, känna sig som kungar i ett litet kungadöme. För att senare våga sig ut på gräsmattan igen. Speciellt vanligt är det bland författare, jag kan ett par namn på rak arm...En dansande skåning är en...