tisdag 29 september 2009

Att ta ut kompassen

Respose-toi, mon âme, en ce dernier asile,
Ainsi qu'un voyageur qui, le coeur plein d'espoir,
S'assied, avant d'entrer, aux portes de la ville,
Et respire un moment l'air embaumé du soir.

Ur: Le Vallon av Alphonse de Lamartine

Stilla stod hon och såg stenarna falla. Likt höstlöv föll de till marken. Förundrad och skrämd på samma gång var hon över stenfallet. Hon böjde sig ner till marken, lät skelettdelarna som legat likt ett knyte i klänningen spridas ut över den fuktiga höstjorden. Sedan länge hade hon samlat alla sina bitar, här var de nu, redo att byggas upp. Hon plockade med dem, strök dem varsamt, lät dem blandas med stenar och gulnande löv. Så samlade hon åter ihop sitt knyte, reste sig upp, vädrade i vinden, frågade kompassen om riktningen. Fortsatte sin resa, redo att till kvällen sjunga över benen.

söndag 27 september 2009

Vem tänder stjärnorna?

så många år som jag levt
med den jag ville va'
så många kvinnor som jag spelat
men aldrig gjort det bra
måste våga bara vara
med minnet av det barn
som lät livet välja
och våga säga ja

Ur: Vem tänder stjärnorna - Eva Dahlgren

Har alltid älskat Eva Dahlgren, tycker hon är en fantastisk kvinna på många sätt och vis. Vem tänder stjärnorna är enligt mig en av de absolut bästa svenska låtarna. Den är min, den är min. Min. Många gånger, nästan alltid, har den fungerat som en snuttefilt när jag har varit nere. Läget är förändrat, nu är det en styrkesång, en upp till kamp, för mig, främst via stycket återgett ovan. I min resa innåt, i mitt arbete att bearbeta talar den så klart och tydligt kristallklart. Finns inget deprimerande i det, bara styrka. Det finns inga fler roller nu, finns ingenting annat där för mig, än att fullt ut, hela vägen, bara vara jag - och säga ja.

Såvitt vi vet, lever vi bara ett liv i den inkarnationen som vi är idag. Några ynka sekunder är vad vi har. Livet är alldeles för kort för att låtas begränsas av rädslor, stora som små. Vår äldre generation säger nästan uteslutande att det som de ångrar med sina liv är att de inte gjorde allt det där de ville göra, att de inte tog de där chanserna. Tänk om vi kunde lyssna till det i större utsträckning - utan att för den sakens skull låta det bli till destruktiva och stressframkallande krampryckningar. Att öppna upp och verkligen kommunicera med sin partner kan för vissa vara lika ångestframkallande som för andra att hoppa från tians trampolin. Det spelar ingen roll vilka rädslorna är men den bästa lösningen är inte att gömma undan dem utan plocka fram dem i solljuset och fråga sig själv vad man kan göra för att minska trycket från den/dem. Möta dem, utmana dem, undan för undan, bit för bit. Tills de spricker likt troll i solsken. Våga säga ja, våga leva.

Våga leva, våga stanna upp. Våga vara tyst och bara sita rakt upp och ner. Låta livet likt en vind svepa genom rummet. Befinner man sig med en fot i dåtiden och med en i framtiden, då pissar man på nuet - lär en klok man ha yttrat en gång på ett mindfulnessigt hardcoresätt. Det är en fin balans i det, mellan ledighet och prestera. Något vi upplever oupphörligt. Så varför har vi så svårt för att finna balansen?

torsdag 24 september 2009

Kökshäxan

Är åter i en olje- och salvatillverkande fas. Egenkomponerade för hudvård, ljusmagi etc samt andra erkända inom hoodoon. Går igenom mina förråd av örter, researchar och läser på. Skriver listor och planerar inköp. Mina händer och hela min kropp trummar efter att komponera. Pulserar olja i blodet. Vandrar i gränslandet, rådfrågar, minns och fräschar upp. Vill experimentera med jord, svamp, mossa och förmultnade löv, blod, spott och källvatten. Djurklor och fårfett, gråsten och naglar. Tänk romanen Parfymen av Patrick Süskind och huvudpersonen Jean-Baptiste Grenouille. Ja, fast utan de mordiska och väsentliga karaktärsdragen då... Jag vill skapa, känna, lukta, berikas.

Barbara Wood

Förkylningen har mig alltjämt i sitt grepp. Igår tröttnade jag, ville, behövde komma ut, se folk och andas hög lantluft. Det var nog lite väl optimistiskt då jag idag istället har varit sämre. Jag vilar och svär tyst.

Jag gjorde ett besök på en second hand butik, fann en bok jag velat läsa sedan typ 13-års åldern. Gudarnas dotter (soul mate) av Barbara Wood. Jag har väl inte direkt sökt den jätteaktivt och intensivt under åren men jag har ändå hållt ögonen öppna. Och med priset för 20 kronor fick den följa med hem. Det var temana kring Gudinnan, helande och siande som har lockat mig men jag jag bortsåg kärleken. Det är så mycket törstande, suktande, olycklig och lite lycklig kärlek. Det sprutar ur öronen snart. Det är så mycket! Den hade nog tilltalat mitt tonårsjag mera. Så, det är för henne jag läser - och hoppas att det är snabbt gjort.

onsdag 23 september 2009

Liv och död

Idag är lönnen mer gul än grön. Mycket har hänt sedan igår. En svart och vit kattunge leker i grannens trädgård och vid ett par andra lönnar rasar skatorna flaxande och tjattrande omkring. Himlen är isigt blå och vita fjäderlätta moln drar sakta förbi. Det är förmiddag mitt i veckan ändå är det tystare än vanligt. Som i en kapsel. Sommaren har packats in i årshjulets frökapsel, trillat ner i moderjorden och sakta börjat gräva in sig. In till jordgrottan, den slumrande livmodersjorden.

Ute och inne är det nu mer höst än sommar. Ett skiljelinje har det varit i dagarna. En skiljelinje med tunn slöja mellan då och nu, mellan det levande och döda. Sommaren har avslutats samtidigt som det har varit en port till hösten. Årshjulet går mot mörkret, mot vilandet ändå upplever jag det som mer levande nu än annarsvis. Eller bara på ett annat vis.

Förkylningen har mig fortfarande i sitt grepp även om jag kan känna av en klar förbättring. Jag ska ändå ta det lugnt idag. Jag tar dagen till lite research. Har lite oljor och rökelse som jag funderar på att göra för lite speciella tillfällen. Har ändå ingen lust att sitta inne hela dagen, det blir jag mer sjuk av men på ett annat sätt. Måste, behlöver, vill få ner den höga luften i mina lungor.

Ahh! Varför var jag tvungen att se den där katten för?! Jag förstår kvinnor som längtar efter barn och ser nyföddda och gravida magar överallt. För mig är det samma känsla. Jag vill att vi blir med katt. Jag är redo! Faktiskt, I tell you!

tisdag 22 september 2009

Höstfest i dagarna mer än tre

Regnet piskar, vinden viner. Lönnen utanför börjar så smått spraka i gult och lysande orange. Gräsmattorna börjar täckas av löv. Nu finns det ingen återvändo, det är höst. Idag. Igår. Under helgen.

Jag var bortrest under helgen. Hade det så trevligt och avspänt som man bara kan ha. Jag behövde det så mycket, hade väntat så länge. Samtal och festmat i goda vänners lag. Jag tror att just vi som kom, den slutgiltiga gruppen, det var vi som var menat att bli. Inte alls så häxigt som vi först hade för avsikt men mer magiskt än vad vi kunde ha hoppats på. Det finns massor att säga samtidigt som ord är överflödiga. Jag kommer leva på det länge.

Jag kände förkylningen komma på söndagen och när jag kom "hem" till Dalarna stupade jag i säng. För att vakna upp igår genomförkyld. En kort promenad var vad jag mäktade med. En tur som annars brukar ta 10-15 minuter för mig tog uppåt en timme. Det är soffläge och te som gäller för mig. Ändå ska vi ha en liten stillsam tvåmannafest idag. Fira höstdagjämningen med höstpaj och äppelmust. Vad annat kunde vara mer passande?

torsdag 17 september 2009

Krutgumma

Läste ett stort reportage i NWT imorse om en tant som fyllt 100 år för ett par dagar sedan. Hon bodde fortfarande kvar i det parhus hon bott i sedan 1946. Hon hade fortfarande sovrummet på övervåningen och hon hade fortfarande god hörsel och syn. Hon äter varje måltid ute på den inglasade verandan, där hon för övrigt spenderar mestadels av sin tid, när det blir kallt ute tar hon på sig kappan. Varje jul flyger hon själv till dottern och hennes familj i Tyskland, tar färdtjänst till flygplatsen i karlstad, flyger till Köpenhamn och vidare till Munchen. Viss hjälp får hon på flyplatserna. Hon har en rullator men använder den aldrig.

Alltså, vilken härlig tant! Vilken förebild! Mer sådana historier till folket! Så vill jag bli när jag blir gammal.

tisdag 15 september 2009

Höst 09

Åter är det höst och jag gillar det som bekant väldigt mycket. Jag fullkomligt älskar att vandra omkring i skogen nu. Känna förruttnelsen, doften av svampar och förmultnande löv, blöt och höggrön mossa. Nakna kvistar och sprakande färger. Jag vill bara lägga mig ner och inte resa mig upp på evigheter, bli till ett med ett murket träd, enbart röra på grova ögonlock, vila. Och sedan, den höga och klara luften, solskenet och de häftigt piskande ovädren, vinden som sveper runt som Moder Jords kvast, mörkret som lägger sig, skymningen som smyger på allt tidigare. En tid för förberedelse, att samla ihop inför vintervilan. Kura skymning, tända ljus och välgörande teer. Fåtöljen och en bra bok, goda grytor och långa samtal.

Så mycket som har hänt sedan hösten 07. Så mycket som har hänt sedan jag satt på fjälltoppen med hällmålningarna. Så otroligt mycket....

torsdag 10 september 2009

Sköna stunder

Idag är jag trött, riktigt trött. På gränsen till bakfull, förutom att jag igårkväll inte drack en enda droppe alkohol. Vår käre vän Conny var här på en sista kväll. Han påbörjar sin vandring ut i Europa nu idag. Hur länge han blir borta eller var han hamnar vet han inte, behöver inte veta, det är inte det hans resa handlar om. Resan tar fäste på färden.

Så, han var här igår och bjöd oss på mat, en egenkomponerad vegetarisk gryta - så gott var det! Och vi stod för efterätten med glass och tillbehör, mums! Kvällen blev sen, men så tenderar alltid samtalen att bli intressanta med Conny. Till slut tycktes Anders ha två munnar och jag kände mig mer som en zombie än människa.

Det kommer bli tomt utan Connystunderna men det ska bli kul att möta upp honom längre fram, var det nu kan tänkas bli.

Under sin resa kommer han blogga: http://www.heartofyes.tk/

onsdag 9 september 2009

Café och hattutställning

Läste följande notis i vårt veckoblad:

Gå på café och hattutställning i Råda Ordenshus, söndag 13 september, kl. 14.00-17.00
Dansuppvisning av Junis.
Kl. 15.00 Aina Amandusson berättar om skrönor, människoöden och finska nybyggare i Butorp.
Du får äta bullar, massor med goda kakor och moccatårta efter gammalt recept för 40 kr.
Vem har finaste hatten? Lämna in din hatt och besökarna får rösta. Ägaren samt de som röstat på den får pris.
IOGT-NTO, Våra Gårdar samt NBV anordnar.

Givetvis ska vi dit! Jag som har en stoor förkärlek till (engelska) landsbygden, gamla deckare och antik tid överhuvudtaget, te och fika, tanter, HATTAR!! (och mord ) känner att jag kan få mitt lystmäte stillat. Inspirerande för skrivandet! Givetvis kan det bli - och kommer nog att bli - hur töntigt och knastertorrt som helst men det spelar ingen roll. Jag och min ständigt fikasugne älskling ser möjligheten att få göra något vi inte brukar.

Kanske jag skulle se till att göra häxhatten innan, vad tycker ni?

tisdag 8 september 2009

Bokval

Det senaste året har det inte blivit så mycket skönlitteratur för min del. Sedan i somras har jag varit på jakt efter just det men kriterierna har varit höga. Jag har sökt och sökt men det har inte tilltalat mig i sluändan ändå och boken har fått stå kvar på hyllan. Det finns ett par böcker jag är sugen på men inte just nu utan längre fram. Jag har nästan blivit tokig, hur svårt kan det vara att hitta boken?!

För någon vecka sedan eller två gick det ett program om Selma Lagerlöf. En av mina absoluta favoritförfattare - och som dessutom också kom från kära Värmland... Och med ens var det så självklart vad jag skulle läsa. Så nu läser jag Liljecronas hem och är helnöjd med mitt val. På tur väntar sedan Löwensköldska ringen. Någonting säger mig att det är just precis det jag ska läsa nu. VET att något väntar mig i texten.

Jag kan inte få nog av hennes böcker. Har läst om flera av dem, En herrgårdssägen vet jag inte längre hur många gånger. Det var förresten den första boken jag och kärleken hade högläsning ur. Alla intressanta teman och dessutom det gotiska och spökliga. Som gjort för att läsa om hösten!

måndag 7 september 2009

Navigation

Det har sagts förr och det lär sägas igen, att leva är att ta kommandot över styrningen. Att leva är att lära sig den ädla konsten om navigering. Det handlar om att stå på kommandobryggan, se i kikaren, välja ut rätt kurs och sedan ta skeppet dit. Simple as that, faktiskt. Ibland gör vi det så mycket krångligare än vad det behöver vara genom att låta sträckan vara onödigt lång. Ibland är det precis vad det handlar om, att ta den i etapper. Ibland handlar det inte om att få skeppet till den där kusten i så fint skick som möjligt och på minsta möjliga tid utan att överhuvudtaget ta sig dit. Att inte ändra kurs utan styra dit kompassen faktiskt pekade från början.

För mig är det att vara snäll mot sig själv. Reparera och laga, att syna och gå över skeppet - kan man alltid göra senare - bör man göra senare - och vid tid för vila, det går inte att styra och vara ute på haven ständigt. Att trampa landbacken utan tanke på vågors kluckande fyller sin funktion. Gör att lusten föds på nytt.

Det ska vara bekvämt att segla men hur förberedd man än är så råkar alla ut för minst ett riktigt oväder. Det är som det ska vara. Och det stärker en, blir till minnen och erfarenheter. Något att berätta på en undangömd krog för sjöbusar eller vid en öppen eld om kvällen, där man berättar och delar minnen och viktig kunskap, sådan som det inte alls går att läsa sig till. Det blir till en våg som rullar in till hamn efter hamn.

Måndagar

Måndag igen och jag gillert'. Det är något visst, något speciellt, ett skimmer över Måndagarna och början av veckan som inte återfinns senare i den. Enligt mig. Jag tyckert det är underbart att vakna upp och veta att veckan kommer bjuda på inplanerade och oplanerade saker. Sånt som är roligt blandat med det som är mindre skoj. Arbete/skola vs fritid, lovely! Det är spännande att leka med tanken att när jag summerar veckan på söndag kväll är det mycket som kommer att blivit just så som jag inte förväntade mig, men vad utav alltihop? Måndagar är vardagsrutinerna efter helgens lättja och båda behövs i en salig mix för att livet ska vara riktigt lyxigt. Jag tycker om att stiga upp med klockan på måndagar och äta snabb frukost och njuta av koppen med te innan veckan får börja, lika mycket som jag njuter av att dra mig under helgen.

Måndagar är även Mån-dagar, fru Lunas dagar. Vi männsiskor är så bra på att vandra solens väg, att sola oss och röra på oss under dagtid. Det ljusa är tryggt och hemtamt medan det mörka är farligt, skrämmande och otryggt. Om kvällarna ska vi vara inne eller röra oss där det är mycket folk. Annars är det farligt. Vi har glömt bort att måna oss. Glömt bort att lära känna miljön nattetid och under olika faser. Och följden har blivit att vi ser saker där det inte finns något, att vi inbillar oss och låter fantasin flöda. Vi har glömt bort att låta månen smeka sitt bleka ljus över oss.

Nu var visserligen det inte alls det som jag från början tänkt skriva angående mån-dagar men det får stå kvar. Det är tänkvärt på sitt sätt. Hur förhåller DU dig dygnets timmar? Nu menar jag inte aktiviteten utan hur du förhåller dig till ljuset och mörkret. Hur kommer det sig, tror du?

fredag 4 september 2009

Gudinneskolan

Så bara måste jag ju tipsa om Anne Nilsdotter Elmbergs Gudinneskola på bloggen Gudinnerummet. Kursen, som pågår 1/9-31/12, fokuserar på att värdera och älska sig själv mer, att upptäcka den inneboende gudinnan i oss alla. Anne har stor erfarenhet och jag kan varmt rekomendera den.

Så gör det du med, följ min länk i högra spalten och bli med du också!

Zigenarvagnen och fredagkvällen

Sedan vi flyttade in i lägenheten har vi tänkt att vårt pytteytte sovrum skall ha tema som Indien, Orienten, franskt horhus och mexikansk bordell. Ett rum för kärlek, fantasi, drömmar, erotik och sinnlighet. Passion i alla dess former. Mobiltelefoner är strängt förbjudna, elektricitet går inte helt att utesluta då vi är riktiga bokmonster båda två. Och vi har lyckats riktigt bra med små enkla och billiga medel. Varje kväll jag lägger mig njuter jag fullskaligt, jag älskar det där lilla rummet! Brukar säga till A att det vår lilla cirkusvagn. Och så inser jag först nu att det är ju faktiskt det. Vår lilla romska lya. Och jag vet precis vad som behöver tillföras för att min zigenarvagnsdröm ska stillas någorlunda till framtiden.

Och för den som när de här drömmarna med eller bara vill få nys om en ny blogg kan jag tipsa om den här: http://afancifultwist.typepad.com/a_fanciful_twist/

Ikväll ska A bort på pyjamasparty. Jag brukar kalla det för det när han sover borta hos killarna. Det innebär att jag har en kväll för mig själv. Jag ska se på film, tända ljus och både äta och dricka hallon. Ska bli såå härligt! Och dessutom kan det absolut komma att utföras något magiskt i mångudinnans ära.

tisdag 1 september 2009

Längs yttre och inre vägar


Det finns en längtan inom mig sedan barnsben att bosätta mig i en zigenarvagn och färdas längs vägar i Sverige och övriga Europa. Ständigt har där funnits drömmar om dessa vagnar, lastbilar, bergsbyar i Peru, små fjällstugor i Sverige eller Kanada, svenska torp, tipis och franska landsbygden, fyrar med fyrhus och kvarnar. Längtan och drömmen efter någonting mer.


Att på tv se Chokolat eller dokumentärer om exempelvis det där norska konstnärsparet är inte bara att bevittna något annorlunda för mig utan det slår an en klang, en ton i djupet inom mig. Det är en trumma som pulserar en välkänd rytm i mitt blod. En vetskap om att jag behöver längre ut på kanten. Att det inte finns några alternativ, att det är det enda rätta.


Det har aldrig funnits ett behov eller en längtan inom mig att göra som alla andra eller att följa en bredare ström. Min egen vilja har alltid varit viktigast ändå är det just till mig själv jag inte har lystnat. Jag har inte lystnat när det har varit av yttersta vikt. Jag har varit till lags. Det är slut med det nu och jag vägrar bära det onödiga bagaget mer, det behövs inte. Och med det, med den här bearbetningen blossar själen och min inre blomma upp likt en sprakande eld. Och allt det där som kan tas enbart för naiva och romantiska drömmar utan verklighetsförankring sipprar fram än mer. Och jag vet, det är jag. Jag vet vad jag behöver göra och hur det kommer se ut en dag. Fram tills dess får jag göra det jag gör nu men horisonten är inte långt borta.