Blossande

 

 

 

 

 

 

Vid två viktiga tillfällen som kommit att sätta prägel på mitt liv,

ett vid sommar, ett vid vinter, båda inom loppet av ett halvår,

kom lodjuret att korsa min väg.

Med stortassarna och stortofsarna löpte de vägen i krumsprång.

Instinktivt visste jag vad de hade att säga mig, varför de som en gåva

uppenbarade sig för mig.

Och med rimtursarna växande lärde jag mig att flyga på ett oanat sätt.

Sandständer och klippvikar, rullstensnäs och gäddvikar,

kustremsorna är ett pärlhalsband satt kring mitt hjärta.

Och vid en fisketur under veckan bärdes ett ömsat ormskinn hem.

Som en kärleksgåva. Som ett budskap till mig från ormen

med någon annan som budbärare.

Och jag trivs nu. Spinner och kurrar som huskatten.

Slickar tassen nöjt efter en första arbetsvecka.

 

 

 

Med månen som en slags kompass

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Återigen reste jag landskapet.

Från vildskogen till Vänerkusten,

till bördiga fertilitetsjorden och vidare.

Vidare till bergen som minner om Jotunheim,

till höjderna där landskapet blinkar olikblånyanserna,

alldeles likt en ripsmatta.

Och vidare ut längs små grusvägar, skogsvägar

där Varg, Björn, Korp strövar, flyger majestätiskt fritt.

På sätt och vis.

Och Hem.

Och under tiden radion på P2 liksom jorden runt och tillbaka

under en och samma dag.

Den glänsande Vänern, vikingajorden, ekskogen,,

kohagarna, höjden, det andra bekanta.

Allt under en dag.

Likt en katt strosandes reviret.

Joväl.

En djupdykning ner i min själ.

Ner i vrårna, ner för att hämta upp.

Bringa till ytan.

Det gör ont. Värker.

Och läker alldeles förträffligt.

Jag bringar en ny slags ordning

där ko, honung och sensommargräs är framträdande.

Jag tror jag vet vad det vill säga i fråga om harmoni.

Under tiden en mörkare månhalva -

det yttre och inre manifasterat.

 

*

 

 

 

 

Pics via Shantichild

Är det möjligtvis en kräftskiva på G?

 

 

 

 

Augusti snurrar på.

Med mörkare kvällar, mörkare måne

och rikare skördetid.

 

 

För första gången på jag vet inte hur många år

är jag sugen på kräftskiva.

Jag som egentligen inte ens gillar kräftor.

Kan kanske ha med allt flytande Ranblod i ådrorna att göra.

Kräftor i egen lag, kryddost, Västerbottenostpaj,

kulörta lyktor, ljus i sommarnatten.

På något märklig sätt lockar det mig.

 

 

Ingen festkväll utan följt av en tarotläggning.

Följt av drömmande.

Det här med att skörda frukter i de egna vattendjupen.

Det som lever i mörkret redo att fiskas upp...

 

 

Ja, det slår an en klang inom mig.

Än vet jag inte vad som händer med den.

 

*

 

Painting: The Ballad Of Two Moons by Marta Orlowska

 

 

 

Och jag sänkte mig i vatten II

 

 

 

 

 

 

 

Ja, jag fortsatte bada. Fortsatte inreda rum och hem till stränder.

Fortsatte drömma strandliv. Fortsatte resorna till vatten.

Som en självklarhet.

Nämnde jag att jag är född i fiskarnas tecken?

Fortsatte att få insikter, viktiga insikter, vid vattendrag - oavsett storlek.

Fortsatte att offra viktiga, betydande, magiska smycken i vatten

om än många gånger högst ofrivilligt.

 

 

Så kom ett vanligt Vänerbad.

Ute till sjöss i ett par dagar.

Tillbringandes en dag för mig själv på klippor jag känner så väl.

Jag minns den stekande brännande värmen.

Jag minns de evighetslånga baden i den sanslöst varma vattnet.

Jag minns allt.

Jag minns hur allt var som vanligt innan just det här badet.

Hur jag planerade att lifta hem med någon båt och gå ut på kvällen,

hur jag längtade uteservering, guldpulver, höga klackar

och allt, allt det där som hörde till.

Men så tog jag badet.

Och gick upp med övertygelsen att ta dykcertifikat.

På momangen.

Out of the blue men ändå inte alls, som sagt.

Jag ringde ingen kompis, jag ringde 118 118

och sedan ringde jag dykcenret och bokade in mig

på grundkurs med start samma vecka.

Och förändrade mitt liv fullkomligt.

 

 

Jag var fast från första stund.

Trots usel utsedd dykpartner men bra grupp och med en känsla att allt gick för fort.

Men det gick bra, tills vi skulle träna på att ta av masken.

En enkel övning men som fullkomligt misslyckades gång på gång.

Så jag fick gå undan i poolen och öva med en egen dyklärare.

Vilket stressade mig än mer.

Vi kom att prata om annat.

Om hans resa in i dykningen.

Vad som sporrade honom, mig.

Om min stress.

Oj, jaha, den visade sig vara hög.

Så jag fick göra avslappningsövningar på bottnen,

meditera.

Fann lugnet.

På hemvägen åkte jag förbi new age affären.

Köpte en skiva med tibetansk musik, rökelse och rökelsekar.

Ställde om mitt liv så pass mycket jag då förmådde.

Övningen?

Den gjorde vi ingenting åt där och då.

Äh, det löser sig tids nog sa instruktören.

 

 

Och av en tillfällighet gjorde det det på första utomhusdyket.

Vid en klippvägg på västkusten.

Jag dök hela dyket utan remmen fast om huvudet.

Tömde masken som en naturlighet när det behövdes,

utan en tanke på att jag bara någon vecka tidigare haft asstora problem med just den grejen.

Efter dyket var instruktören grymt imponerad.

Vi high fivade. Gruppen applåderade.

Sedan bytte vi nummer.

Jag skulle komma ner på jullovet till instruktören och hans flickvän

med några andra i gruppen.

Det blev aldrig av.

 

 

Tanken var att gå färdigt utbildningen.

Under tiden spara undan pengar.

Ta fortsättningskurser med dykandet och bli instruktör.

Flytta utomlands.

Leva strandliv och skriva på fritiden.

Fett betalt!!!

Gubbarna på det återkommande sommarjobbet

tyckte på allvar att jag skulle bli undervattenssvetsare.

Jojo...

 

 

Och tiden gick.

Utan att så mycket av det där blev av.

Så klart.

Med jämna och ojämna mellanrum har dykandet ploppat upp,

eller rättare sagt böckerna, masken. Drömmarna. Samtalen.

Utan att riktigt på allvar sätta sig.

 

***

Resan inåt däremot, och livsförändringen,

den inföll - med dykcertet som klar startpunkt.

Liksom alla de här baden - och sätten jag använder dem på, till.

Passionen till vatten är mitt livs kärlekshistoria.

***

 

 

Tills igår.

En dag för mig själv vid klippan vid badviken.

Jag. Klippblocket. Träden. Sothönan.

Den lätta vinden. De få vågorna.

Den stekande, brännande värmen.

De evighetslånga varma baden,

i sjön som vanligtvis är mycket kallare än andra sjöar.

Jag tänkte att det kanske är läge att börja läsa franska.

Jag tänkte en massa.

Och sedan fick jag besök av två korpar.

Och sedan fick jag besök av en man och hans dotter.

De skulle snorkla, slog sig ner hos mig.

Vi började prata snorkling och dyk.

De visade kort.

Snorklade.

Visade kort.

Pratade dyk. Dyk. Dyk...

 

 

Och jag kan känna sjöråblodet kalla återigen på det specifika sätt

som det talte då.

Det svallar ofta men inte just så.

Något vaknade till som legat gömt i dyn.

Han visade mig, mannen,

plockade fram något han grävde fram därute igår,

som legat dolt en längre tid på bottnen.

Det var jag. Min undervattenshud.

Det var en stor korp och en mindre,

men de behövde skifta till människohamn för att jag skulle förstå.

Det talte resten av samtalet om.

 

 

Och nej, just dykinstruktör är väl kanske inte det som pockar

men att ta vid, utvecklas, ta upp, expandera.

Bli erfaren.

Samla dyk.

Simhuden mellan fingrarna är åter där.

På plats kring själshjärtat.

 

 

Och det jag söker,

fortsättningen på min inre resa,

det kommer jag få svar på under ytan.

I mörkervattnen fortsätter det.

Jag får svaren för att fortsätta,

vet hur att ställa kompassen.

Vem att kontakta, att ställa det jag ställer till.

Mitt hem är inte längre en strand.

Men mitt altare är. Mitt altare är.

 

*

 

 

 

 

Pics via Shantichild

Och i vattnet sänkte jag mig.

 

 

 

 

 

 

Så länge jag kan minnas - och längre tillbaka,

har vattnet alltid varit mitt element.

Första gången jag fick bada utomhus gick jag ivrigt och målmedvetet

 tills hinken och spaden flöt på vattenytan.

Rasen blev jag när jag hämtades upp: sparkade med benen,

flaxade med armarna. Skrek. Så till den milda grad.

Att det bara var att släppa ner mig igen.

 

 

Och så såg min barndom och ungdomsår ut.

I vattnet.

Varje vecka i badhuset. Vid minst ett tillfälle.

Lärde mig simma tidigt.

Var i stora bassängen.

Kände all personal men ville märkligt nog inte tävlingssimma

som de återkommande frågade.

 

 

Badade i badkaret.

Badade, badade, badade.

Året runt.

Pappa var inte så glad över räkningarna,

insisterade i att duscha istället

 - men blev nog lika gråhårig över de räkningarna.

Visst, jag badade varmt och länge - liksom duschade

men de bästa baden var iskalla.

I kallvattnet sjönk jag ner. Blundade.

Och förflyttade mig till sommaren.

Plockade fram varje bad som påverkat mig.

Mindes dem, hur det var att bada i majvatten, junivatten,

högsommarvatten och höstvatten.

Insjöar, mörka tjärnvatten, åar - och Vänern.

Alltid Vänern.

Alltid.

 

 

Under första utomlandsresan var jag den enda som badade i den iskalla poolen.

Det bekom mig inte.

Jag begrep inte hur det kunde avskräcka.

Med min energi badade man sig varm.

Punkt på det liksom.

Sedan badade jag i havet.

Jag badade och badade tills jag hade ett blont hårsvall som var grönt.

Inte direkt unikt men jäkligt mycket mig.

Mamma sade tidigt att jag hade varit en delfin i ett tidigare liv.

 

 

Om somrarna i alla dessa båtar på Vänern,

vaknade jag och badade i nattlinnet.

Åt möjligtvis frukosten dyblöt på en klippa

men troligtvis från vattnet.

Låg i under dagen, eftermiddagen

och gick upp först efter det att jag ätit alla måltider badandes.

Sedan slocknande jag och dagen efter började det om igen.

Behöver jag ens nämna att jag lekte sjöjungfru?

 

 

Jag var alltid den som skulle vara längst ut,

mest under vattenytan och i längst.

Jag framkallade migrän hos släktingar som följde med till stranden,

andra åkte hem.

Jag krävde total uppmärksamhet - för att inte ta tillfällena i akt.

All annan stans var jag lätthanterlig,

förutom på stranden.

 

I högstadiet kontaktade pappa varje dykcenter som fanns.

Fick hem broschyrer för mig att bläddra i.

Det var bara att jag bestämde mig för när så skulle han betala.

Men ingen annan ville lika mycket - eller hade råd,

och det var för pinsamt att börja själv så det blev aldrig av.

Jag fortsatte badandet på egen hand.

Fick av dåvarande pojkvän med kompisar namnet Orca.

 

 

Jag drömde om ett liv under ytan.

Om blå nyanser och tång.

Inredde mitt rum med stranden som utgångspunkt.

Samlade stenar, snäckor, sand, drivved och pinnar etc. -

i mängder. Mängder. M.Ä.N.G.D.E.R.

Har kvar.

 

 

När jag var ledsen, nedstämd, deprimerad,

och så ledsen och förvirrad man bara kan bli -

badade jag.

När jag var sprudlande glad.

Badade jag.

När jag behövde tänka, komma fram till ett beslut,

hoppade jag i badet, duschen.

 

I gymnasiet fick jag efter en incident

det övre badrummet officiellt till mitt.

Inrett helt efter mina behov och önskemål.

Ett fenomenalt vackert kakel, golvvärme,

handdukstorkare - och ett badkar med lejonfötter.

En spridare med massageeffekt och det där.

Jag fullkomligt älskade de där ynka kvadratmeterna.

Med ett fönster brevid badkaret kunde jag bada ensamma sommarkvällar,

ätandes körsbär och dricka rosévin långt innan jag hade åldern inne,

men med en pojkvän som hade..

Bada  med öppet fönster iskalla och gnisterklara vinterkvällar.

 

 

Jag badade fram magiska namn,

iniationsriter, meditationer till Enigma,

jag badade ta mig fan fram allt.

 

 

Och det fortsatte jag med

men det följer i nästa inlägg.

 

 

 

Att bada fram sitt skimmer

 

 

 

 

 

Jag vet ärligt talat inte vad det är för datum.

Knappt ens vilken tid.

De senaste dagarna har levt sitt eget liv, sin egen tid.

Enbart styrd av behov såsom äta, sova...

Det var välbehövligt.

 

 

Några dygn vid älskade Vänern.

Med klippor, rullande vågor och stilla vatten.

Änder, aborrar, skarvar, fiskmåsar -

och alla andra djur som hör till.

 

 

Med bad, bad och åter bad.

Kvällsdopp, middagsbad och förmiddagsbad.

Sim i varma vattenmassor,

masserandes min själ,

smekandes min kropp.

 

 

Med gott sällskap blir dagarna och kvällarna långa.

Maten god och drycken len.

Kvalitetstid.

Spontanbesök hos vänner,

åk längs småvägar,

sommarfika och glass.

Och blogginlägg som inte riktigt blir som planerade,

men hey det är högsommar och andra världar än nuet,

är inte så intressanta.

Det fick bli som det blev med den biten och jorden snurrar vidare.

 

 

Dricka lite te och tvätta undan.

Laga mat på vad som finns.

Krama ur den sista droppe mys ur den här veckan en kväll till.

Jag sätter punkt där.

 

*

 

 

 

 

 

 

Follow your inner compass

Peace, Love and Pandeia

by Coconut, lemon & lime

Enormt inspirerande

från Coconut, lemon & lime.

Och det är såhär jag spenderar min helg.

Alldeles pulserande levande.

*

I'll be bound, I'll be bound...

*Coconut and Lime, Spell and the Gypsy Collective, Isabel Marant, Google*

Jag packar om väskan and

goin' south.

Hem till hjärtats och själens boning

bland vänervågor, gråtrut och vindpinad tall.

Bland susad vass, mjuka klippor och dyiga vikar.

Där ögona räcker horisonten och runt

och foten trampar vilt men mjukare.

Dit.

Till stugan.

Med lika delar socialisation och ensamvargshäng.

Gör låtlista med rootblues, country och summer of love musik.

Stoppar anteckningsblock, poesi, kamera och Korten.

Sjunger.

Om Du förstår vad jag menar.

*

Drömtiden

 

 

Crush Cul de Sac

 

 

 

Den konstigaste av drömmar.

Helt från ingenstans inseglandes.

It tooked me by surprise I must say.

Med vilket öga såg jag?

Med vilket sinne upplevde jag?

Allt den skänkte mig.

Utanför mullrar åskan första juni levande.

 

*

A coat of many colors

Crush Cul de Sac

Någon ropade nerifrån strandkanten

och jag halkade iväg i samma riktning över den slippriga klippan.

Spranggick i mina steg.

Ta det försiktigt, hörde jag mammas röst.

Det är lätt att slå sig ner det regnar.

Men jag brydde mig inte, mer intresserad av innehållet i tunnan.

I stora grytor kokade garn med olika växtdelar, barker och lavar.

Kvinnor i olika åldrar men mest äldre, rörandes iaktagandes.

Jag förundrad.

Över hur något intetsägandes, obetydligt, 

kunde färga så magiskt.

Glittra till.

Garn som spagetti.

Gulgrönt, magenta, brunt - and the list goes on.

Och där någonstans tröttnade jag.

Picnicade picnickorgen.

Och åkte hem. 

Till cykeln. Till leken.

Några få timmar.

Ett enda tillfälle.

Ändock återkommer det så ofta.

En regnig dag vid strandremsan jag betraktar som min egen.

Mamma och kvinnorna.

Som om den där ridån lyftes åt sidan,

visade det hemliga.

Något av allt det där vuxna gör när barn inte är med.

Vad mamma gör när hon umgås. Väver. Är stark i sin kvinna.

Vad som sägs och inte sägs.

Vad som skrattas åt.

Hur man är.

Sånt som det inte fanns en aning om.

Inte minsta gnutta.

För att det inte fanns vetskap om att det existerade.

Och sedan. Efteråt.

Hur mamma genom åren pekade.

Ser du den där laven. Den där mossan. Den där växten.

Det är den som ger den här färgen. Och den där, den här.

Kommer du ihåg dagen vid I's stuga?

Ja.

Och jag minns hur alla härvor hängde på tork i trädgården.

Stora sjok på vädringsstället.

Hur jag cyklade under.

Varv efter varv.

Och tänkte att jag befann mig i en regnbåge.

Sedan låg de nedpackade. År.

Efter år.

För fina.

För värdefulla för att bli till vad som.

Mattor, dukar. Allt möjligt hittade hem.

Men inte det växtfärgade.

Tills de en dag gjorde det.

En jul.

I form av plädar.

En till pappa, en till mig.

Hans i dova naturfärger.

Min regnbågsskimrade. Så klart.

Den här färgen, det var den du o E kokade. Minns du?

Ja.

Tjockpläden.

Alldeles grov och stor.

Mamma hade varit till NK, Skansen och landet runt.

Sett priserna. Sett vävteknikerna och mönstren.

Insett att hon kunde mycket bättre än så.

Och ja, det kunde hon.

Tjocka regnbågspläden.

Vävd och tillkommen av minnen, år och kvinnogemenskap.

Kraftfull.

Fortfarande som ny.

Jag betraktar den ibland.

Undrar när jag själv ska låta slån vandra.

Och händerna riva remsorna.

Låta grytorna koka.

Fast det är väl just det jag gör.

Fast på flera andra sätt möjliga.

Låter något obetydligt glittra till.

Visa en helt ny skepnad. 

*

När jag älskar

 

 

Rosenklo

 

 

En av platserna.

Stället där hjärtat tankar.

Där kroppen vibrerar som ett tankande batteri.

När längtan ut till mina öar är för stark.

Nästan alltid rivväder.

Piskande vind och vilda vågor.

Då åker jag hit.

Fyller på.

Är.

Påminns om mitt sötvattensblod.

 

*

Omedelbar tillfredställdhet

 

 

 

 

Tidig morgon och allt annat tycks sova.

Huset. Gatan. Orten.

Solen lyser stark likt en sommarmorgon.

Och tittar man noga mot himlen står det "ledig dag" bland molnen.

På ett ungefär.

Brukar alltid ha varit en dag on the move. I år en dag vid skrivbordet.

Och det känns inte fullt ut bekvämt även fast det är egenvalt.

Skaver i rutinnerven.

 

Peppar mig med vad skönt det kommer bli sen.

När det är klart och jag kan städa ihop.

Faktiskt ta helg med lite lutherskt slit i ryggen.

Måla naglarna i det nya lacket och skina i kapp med solen.

 

Fast självdisciplinen tycks redan ha tagit ledigt.

Och jag spankar mig med riset.

Lider och är bedrövlig ett litet tag till.

 

*