Krafter

Och det är inte tänkt att jag ska explodera i inlägg om min adhd men jag rider vågen lite till. Och tror samtidigt att det vidrör någon annan. Lyssnar till Petters nya, Krafter, och känner som så många andra igen mig totalt. Så grymt bra! Kan inte annat än länka. Och dessutom arbetar han med Adolphson & Falk, bara det..

http://www.youtube.com/watch?v=bZYis4LXdYQ

Hur det är

I vissa sammanhang finner jag det enklare att slutföra näst intill oöverstigliga projekt. Häromdagen nuddade jag och en väninna vid tanken på att ordna en egen bokmässa. På mindre än en nanosekund hade jag plockat fram en handfull mindre förlag från länet i huvudet och börjat utforma ett program. Vi slutade visserligen där men på något sätt tvekar jag inte på min förmåga i det sammanhanget. Mycket arbete javisst, därav att vi inte tog det längre då vi redan har så det räcker med olika slags projekt men ändå, jag skulle kunna genomföra det.

Svårare är det då med det enkla, sånt som man utför varje dag och som borde gå på rutin. Åldersmässigt har jag varit vuxen i över 10 år men till sättet både yngre och äldre sedan långt tidigare. Jag borde få min vardag att funka nu men det får jag inte. Ser jag det ur det perspektivet är det fashinerande att jag kämpat på egen hand så länge som jag har gjort. Men vem skulle göra det åt mig? Det har varit enklare att plocka in det i mig och se det som misslyckande än att bara ta det som ett funktionshinder. Enklare att odla en dålig självkänsla än att be om hjälp. Skrämmande och samtidigt grymt faschinerande.

Att påbörja någonting, utestänga störande moment och att avsluta - är någonting jag har problem med, om inte det är ett funktionshinder - vad är då ett? Jag är beroende av mina listor och mitt dagsschema, utan det krashar vardagen. Håller jag mig till det flyter det på. Men samtidigt är jag spontan och grymt impulsiv, saknar både impulskontroll och tålamod. I vissa sammanhang är det mina styrkor, i ett annat samhälle skulle det vara till än mer tillgång men givetvis kan det vara lika begränsande. Speciellt när jag får mig själv på fall. Det blir lätt fel sorts ekorrhjul av'et. Jag börjar lära mig det där nu. Min sambo är likadan. Två lika diagnoser under samma tak...stillastående är det aldrig. På väg från matbordet till diskhon kommer vi på det ena geniala efter det andra. Det är ofta det kreativa och scenmässiga kommer till på det viset men att få ihop matlagning, handling, tvätt etc med arbete och studier, där krånglar det.

Skam och skuld tillhör inte min världsbild. Och att ursäkta mig själv inför mig själv och andra är något jag är färdig med. Det här är jag, precis som så mycket annat är jag. Ja, det är jävligt förbannat jobbigt rätt ofta men lika ofta är det precis lika härligt. Jag varken tycker det synd om mig eller speciellt glamouröst. Jag bara konstaterar. Så här är det för mig. Och många andra.

För mig har mitt utövande som häxa med shamanska tekniker många gånger varit lika med överlevnad. Jag gör inte så stort väsen av det, det bara finns där ständigt närvarande och är mitt förhållningssätt till vardagen. Häxkonst för mig är just en konst - och jag räknar in det till mitt övriga kreativa jag. Det binder ihop mina delar. Hjälper mig handla där jag annars skulle stå handfallen. Jag kan inte säga att jag arbetar mer med drömmar eller läkande mer än någonting annat, att jag följer en tradition strikt och mer än någon annan. Det finns en röd tråd, något jag kan urskilja. Men som i mitt övriga liv är jag impulsiv och öppen för inspiration var helst jag finner den. Jag går ofta på intuition och känsla. Jag kallar det för Vattnets väg. Jag är inte så mycket för att klassa in. Jag är en doer. Jag utför. Jag handlar. Vad andra har att säga om det bryr jag mig inte så mycket om. Jag har alltid gått min egen väg. Aldrig varit kåt på att passa in. Jo, nu ljuger jag, det finns områden. Det finns så mycket rätt och fel att skulle jag följa dem alla skulle jag bli sittande på stolen med alldeles för många uppfattningar om saker och ting - och ingenting utfört.

Som trollpacka följer jag Vattnets väg. Helt eget påhittat. För mig är det att vara en sjöfarare. Ta mig till olika världsdelar, länder, hamnar. Lära känna andra kulturer, ibland under långa tider. En vagabond med hela världen som hemmahamn. Ett skepp att bemästra, en måne och stjärnkarta att navigera efter. Element och naturkrafter. And it goes on and on. Det har alltid varit rötterna i världsträdet som intresserat mig mest. På något sätt. Jag är inte speciellt påläst, har som sagt mest handlat och vandrat ut i landskapet,
ut i skogen,
ut i vattnet,
upp på berget,
in i drömmen.
Jag tänker att jag har ett helt liv att lära. Ett helt liv att vara olika stadier i.
Samtidigt.
Det hör liksom till min person.

Drömmen full av vår

Någon klev in i mina drömmar i natt. Vinter och nysnö över skare, fullmåne och stjärnor. Frysande kall vinternatt. Spåren som hela tiden återkom, som små runor i sig... Så ofta och så återkommande att jag för ett ögonblick trodde att de var mina egna. Jag är inte säker på att denne någon hade något att säga mig. Snarare tar jag det som ett tecken på att våren är här. Igår var det 22 grader (!) mot solväggen och jag kan höra fiskmåsarna skräna.

Läser den här för tillfället.

Budskap

Jag vandrade iväg på den där stigen jag vet alltför väl vart den leder. Jag hade Fjäril med mig och min handväska var full av löv, nycklar, krimskrams och annat värdefullt. Kring handleden vilade den röda ulltråden, fast att det kändes överflödigt. Vi samlades vid boden, mer likt ett träskjul, undangömt för mänskliga ögon. Jag dukade bordet, gav vad jag hade att ge och vi samtalade. Hon berättade att hon kan inte dra sig undan än, att det finns saker som behöver klaras upp först. Högar som behöver minskas och trådar att kamma ut. Sånt som behöver avslutas behöver också göras det innan hon kan skida iväg. Hon, den andra, kan inte komma så länge det fortfarande är hennes rike. Så sade hom, och lite till.

Att se med ögonen

Ursäkta det ihoptryckta inlägget. Jag gjorde så fina styckeindelningar men ibland lever bloggen sitt eget liv. Trilskas. Är inte snäll. Medgörlig... Igår hade jag en skön kväll för mig själv. Älskar de stunderna. Bakade scones med russin och av apelsinerna vi hade kvar hemma och som börjar bli lite tradiga nu gjorde jag en apelsinmarmelad. På så vis fick de komma till användning istället för att kickas bort. Hur mycket mat är det vi slänger per person och år? Jag kommer inte ihåg siffran men vet att det inte stämmer för vårt hushåll i alla fall. Det känns som ett hån för mammajorden, som ett hån för mormor- och farfargenerationen med alla sina tips och kreativa lösningar för att leva sparsamt men ändå rikt. Jag skulle verkligen känna mig fattig om jag inte förde det vidare. Om jag inte lärde mig av de innan mig. Jag är långt ifrån fullärd, det finns massor kvar att lära och upptäcka. Och det känns hoppfullt. Det var min första hemmagjorda apelsinmarmelad. Jag brukar göra sylter och mos, är inte så pigg på färdiga från affären med alla konstiga ämnen och tillsatser. Dessutom går det så fort och är mycket godare. Varm sylt/mos/marmelad slår det mesta. Tetanten och anglofilen i mig får multipla orgasmer. Så gissa om jag njöt stort igår! Det finns så många historier, från mig, från er, från andra. Så mycket som ligger och glittrar och glimmar bland buskar och vårblommor. Så mycket bland skuggorna. Så mycket som skymtar förbi i skymning och gryning. Så mycket som rör sig bakom ögonfransar hos Räv, Rådjur, Älgko.. Men jag ska inte berätta om det idag. Jag ska låta det vila i sitt musselskal. Låta det vibrera sina egna toner. Låta nyanserna mjukna till, färga världen till en annan nyans.