Att förändra livsval på samma sätt som att klippa håret

 

 

Som jag sväller i min längtan. I min hunger.

Efter mer. Efter mindre. Efter lagom.

Efter balans.

Moln silvergrå, en rispa i diset och

solen, som skiner genom.

Det påminner om en vacker januaridag.

Vinter i allt det heta, subtropiska.

Imorgon klipper jag av håret.

Svallet som letat sig längre längs ryggen

än vad jag mäktar.

Livet önskar en lika osentimental klippning.

Av det mesta.

Jag har saxen i mina händer men

uppehåller mig för länge vid val av frisyr.

Om du förstår metaforen.

Men jag börjar komma hem.

Komma hem i all min avfärd.

 

 

Under tiden experimenterar jag.

Med mexikansk mat,

teer, salter och kryddblandningar,

allehanda oljor, ljus,

med korten

med livet, med döden och det där

där emellan.

 

*

Att vandra i ljus och mörker

 

 

 

 

 

 

 

Det är aldrig tystnad som råder,

oupphörligt vandrar orden, tankarna, bullret och ljuden.

Jag bara syns inte.

För ett kort ögonblick. Eller ett längre ett.

Beroende på vilken tidmätning man har antagit.

Människans eller stenens.

Tidmätning och tålamod – att ha överseende, invänta och vänta ut

– kan på något vis sammanfatta min vår. Min sommar.

Jag befinner mig i det yttersta av mörker.

Möter uråldriga ögon vid Gapet.

Min tid, min hamn, mitt väsen – är inte mänskligt.

Nuet är inte tid för realisation.

Dröm, kommer budskapet till mig och jag drömmer.

Drömmer, skapar, visualiserar.

Drömtiden jag tillskriver slutet av årshjulet har smugit sig in till Sommarsolståndet,

ja, både före och efter för att vara ärlig.

Så upp och ner är alltet mitt just nu!

Och i löpspåret tidigt imorse, var det en annan värld jag löpte in i.

En sådan Alice i Underlandet värld!

En varm dags första solstrålar gav dis och dimma tät som om luften voro av glas.

Den subtropiska hettan som ett andra lager hud.

Daggen, vätan – hög.

Det var inte längre det spår jag känner utan en regnskog.

Svamparna kopiösa, enorma, växande tätt intill höga buskbestånd av sommarblom.

Det var fiktivt. En fiktiv värld.

Och jag återhämtar, kopplar i min batterisladd på det vis jag bäst gör det

– med oändliga mängder sol och bad.

Njuter klippblocken, vattnen och sanden naken. Alltid naken.

Rullar mig till en boll på filten och pluggar i för sommarpraten.

Mitt mörker vet inga gränser, så även mitt ljus.

Min strålande ljuskropp och glädje vet inte heller några gränser.

Gränslös ska jag reda min framtid.

 

*

 

 



Alla dess blodröda dagar i mitt liv.

 

 

 

Alla dessa soliga dagar

då våren påbörjat sin frammarsch

med mild hand svept undan det sista lagret av hård vinter

och likt ett sköljmedel kapslat in världen i mjukhet

släppt fram tidig grönska

i det som för någon vecka sedan var gulnat och dött

tidiga knoppar svällda som en ung flickas bröst

och en blivande moders mage

tussiga moln på en turkos himmel

en sommarsol som möter vinterkall luft

vår.

Alla dessa soliga dagar genom åren, hur många är de?

Hur många år sammanlagt?

Spenderade inomhus, blickandes ut genom fönster

iklädd pyjamas

eller de dagar jag orkat fixa till mig mer

i myskläder med lös linning i midjan.

Alla dessa dagar spenderande i ett varmt rum

med våren, sommaren annalkandes utanför

och jag i sängen

läsandes böcker, tittandes på serier och filmer,

ätandes något gott och drickandes varma teer

men ofta sovandes

inkapslad i min egen kokong

både oförmögen yttre socialt liv och egenvalt

för att träda in i egna tempelrum

alla dessa soliga dagar!

Alla dessa soliga dagar jag skiftande betraktat

som sjukdagar, lyxdagar och förbannade dagar

dagar att känna lycka över, sorg över, skuld över

alla dess blodröda dagar i mitt liv.

 Alla dessa dagar inomhus medan blommor spränger fram

och katter solar vid en husvägg

när trädgårdsmöbler och klockor ställs fram

och kaffekoppar intas utomhus

när gator sopas rena och vinterjackor hängs undan.

 Alla dessa blodröda dagar i mitt liv

jag har spenderat som i ett växthus, ett orangeri

vad är det de agerar näring till

vad ska det bli av dem

vad är det som ska spira fram och växa upp ur blodröd jord?

Med månen som en slags kompass

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Återigen reste jag landskapet.

Från vildskogen till Vänerkusten,

till bördiga fertilitetsjorden och vidare.

Vidare till bergen som minner om Jotunheim,

till höjderna där landskapet blinkar olikblånyanserna,

alldeles likt en ripsmatta.

Och vidare ut längs små grusvägar, skogsvägar

där Varg, Björn, Korp strövar, flyger majestätiskt fritt.

På sätt och vis.

Och Hem.

Och under tiden radion på P2 liksom jorden runt och tillbaka

under en och samma dag.

Den glänsande Vänern, vikingajorden, ekskogen,,

kohagarna, höjden, det andra bekanta.

Allt under en dag.

Likt en katt strosandes reviret.

Joväl.

En djupdykning ner i min själ.

Ner i vrårna, ner för att hämta upp.

Bringa till ytan.

Det gör ont. Värker.

Och läker alldeles förträffligt.

Jag bringar en ny slags ordning

där ko, honung och sensommargräs är framträdande.

Jag tror jag vet vad det vill säga i fråga om harmoni.

Under tiden en mörkare månhalva -

det yttre och inre manifasterat.

 

*

 

 

 

 

Pics via Shantichild

Vikten av att vårda frusna känslor

 

 

 

 

 

Vissa saker går inte att förutsäga,

att ta med i beräkningen.

Att planera för.

De överrumplar. Visar sig hastigt

en morgon, en dag, en natt.

En del mer krävande,

tidskrävande, energikrävande,

livgivande..

För en utomstående kanske obetydligt liten

men för den som vet, som känner

finns vissheten om de herkuliska stordåden

inpräntat.

Någonting sådant hände mig.

Fick mig att stanna upp,

att vilja stanna upp,

för att sedan, efteråt, skjutsas framåt

ett, två tre, flera steg.

Insikt, utveckling, levla. Läkande.

Sedan frid.

Innan och ett efter.

Om där emellan tiger jag. Är tyst. Kanske

överlåter till ett annat tillfälle. Kanske inte alls.

 

*

 

Pic via Shantichild

 

 

 



Under en återupplivad sol

 

 

 

 

 

 

 

Jag stannade till i hösten som upphörde och fortsatte vara sommar.

Vilade ut på gräset och lät rörelsen upphöra helt.

Om jag nu kan. Vara stilla. Särskilt länge.

Hallonen. Stora och solmogna. Alldeles vilda.

Orden. Intressanta och fyllda av trycksvärta.

P2 och farfarn i minnet.

Hundtassarna varma och tätt intill.

Och igårkväll, kvällsbadet.

Mitt höstbad som ett sommarbad. Jo, jag samlar bad.

Letar i samlingen och plockar fram.

Igår skumbad med smultron, sherry ur vinglaset.

Läste i PRO's tidning att det är så det ska drickas,

kallt, luftigt och för stunden. Inget att låta stå på hyllan.

Det enda som fattades var Eileen Jewel ur högtalarna

men så är det just inte höst. Nu.

 

 

Jag letar i mina vrår efter lugn,

när ett kaos omväxlande råder på insidan.

Pendlar mellan tillfredställdhet och uppgivenhet.

Handlingskraft och uppgivenhet.

Tilltro och misstro.

Harmoni och ja, det motsatta.

Det är livet som pågår men utan något vidare till kreativt utlopp.

Vilket i sig skapar en sorts stress.

Sedan en tid tillbaka ställer jag återkommande de där viktiga

frågorna.

Vissa svar är uppenbara, andra har saknats, ytterligare andra

behöver upprepas. Påminnas.

Den röda tråden. Den röda tråden.

Närvarande och frånvarande.

 

 

Och under natten drömde jag fragment från förr.

Stressiga och påfrestande livssituationer jag förändrade i ett där och då.

Redan bearbetat men med moment, ögonblick, jag inte

reflekterat över, sedan de begav sig.

Ytterligare nycklar, svar, till mig själv. Mitt liv.

Mina mönster och omönster.

 

 

Som lager av lök. Rosblad. Eller pion.

Ett efter ett fallande.

Släppande sitt tag.

Det som tidigare dolts. Avslöjar.

Skört och kraftfullt.

 

 

Det paradoxala.

 

 

Jag fortsätter mellanrummen.

Fortsätter utkanterna.

Det vilda tickande.

Aldrig tämjt.

 

 

Skönjer nya toner. Nya klanger.

 

 

*

 

 

Trådarna

 

 

Ibland dröjer orden längre än vanligt.
Någon slags rytm.
Något slags andningshål.
Har levt som en dagsslända.
Mjölkat varje sekund på dess essens.
Dagar kontrastrika mot de andra. Vanliga.
De jag föredrar.
Ibland behövs perspektiv för att uppskatta.
Ibland inte. Ibland PMS, kort och gott.
Och jag märker att mycket handlar om realiserande.
Igångsättande. Egen förmåga och händer på utväxt.
Ett slags återkommande tema.
Ljummet, varmt och hett brinnande.

*

 

 

Pic: Crush Cul de Sac

 



Om det vilda i vildväxterna

 

 

 

 

 

Det är något med de här drömmarna.

Som fångar in mig. Får mitt hår att locka sig.

Det vilda.

Som lockropar. Påminner. Kråmar sig.

Mot mitt skinn, mina tankar och drömmar.

Det är som om essensen av skogens vilda väsen,

hoppar ner i mina korgar och påsar,

blir med hem. Och fyller ut som arom i allt

som skapas utifrån. I juicer och smoothies,

soppor och syltar, i kakor - smaken av vilt.

Av meddelanden och orakel, funnet och gömt,

från naturen till mig att vårda. Tolka. Att sluka.

Ibland att konservera till vintern.

Den som redan rider, vet vad jag pratar om.

Växterna och örterna som allierade.

Låter det märkligt?

Betänk alla ämnen, kemikalier och gifter som följer med köpematen.

Att äta organiskt, ekologiskt och handplockat,

har många fördelar, inte enbart de mest uppenbara.

 

 

*

 

 

 

 

 

 

Pics via Shantichild

Mellan liv och död återfinns jag

 

 

 

 

 

 

Med mörkret på intåg

och de svala stjärnkvällarnas fukt

så blandades min egen palett i mörka färger.

Dovare toner.

Med skördeplock och tillvaratagande,

växande gräs och starten på en annan slags förruttnelse

kliver jag omkring rätt stel till sinnes.

Det är inget som går över på en dag,

en slags höst är här.

 

 

Om yttre höstar sprakar jag.

Ställer stilleben, plockar in och plockar om,

tänder som alltid ljusen. Liksom tekoppen.

Stämningsmusik. Dofter.

Middagar och fikastunder. Ett glas vin kvällar.

Samtal.

Linne och ull.

Siden och det skiraste skirt.

Boken. Filmen.

Tystnaden.

Gammeldansen ner i dödsriket och tillbaka.

Den höga luften.

Färgerna i mellanrummen.

Jag vet hur att tillvarata, skapa stämning.

Boa in sig, kura. Och allt det där andra synonyma.

 

 

Lika öm är jag inte än mot en inre storm.

Någon vaniljdoft är inte direkt spridd

om man säger så. vilket jag gör.

Jag har utvecklats.

Vet att mer ömsinthet kommer med det här varvet.

Saker och ting lär ordna upp sig.

Tills dess plockar jag bären, svamparna.

Idag, de solvarma hallonen.

Den där doften av vanilj som bara skogshallon har...

Den, just den, är det jag vill åt.

 

*



Badkarsbad en sommarkväll

 

 

 

 

 

Igårkväll, fönstret på vid gavel.

Utanför - åskan över berget.

Regnet i tunga droppar. Vinden.

Innanför - torrborstning följt av det där badet

med En och Tallbarr.

De aromatiska dofterna som inneslöt.

Kapslade in. Och mjukade upp.

Vindbyarna som grep tag, skapade vågor i badkaret,

förde ut små berg av skum i hallen.

Av dem som senare inte syntes ett spår.

Smekte vidare mina hettande kinder kalla.

Angenämt. Så det förslår.

Ur högtalarna, ja, Arvo Pärt - Spiegel im Spiegel.

Jag upprepar mig gärna när det behövs.

Stora glas med iskallt vatten. Ett litet med Cointreau.

Efteråt. Olja med apelsin och ringblomma.

 

 

Det kan ha varit ett av de mest underbara baden.

Ett av de mest minnesvärda. Någonsin.

Men det var naivt att tro att det skulle ha sådan effekt

att jag kunde starta den här dagen med skogspromenad.

En sommarförkylning ger sig inte hur som helst.

Har jag förstått.

 

 

*

 

 

Pic: Shantichild

Pauserna finner ofta sina egna vägar

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag gick och blev förkyld.

Fullkomligt logiskt

och inte speciellt oväntat.

Kanske att jag då borde ha badat färre

och kortare stunder. Kanske.

Kanske inte gått lika tunnklädd.

Varit vaken lika länge.

Kanske. Kanske inte.

Det är möjligt. Eller inte alls.

Kanske ...

 

 

Föga överraskande  gjorde jag inte det.

Gav uppmärksamhet.

Så här sitter jag: snorig och dann och gillar läget.

Med snor till övers för en hel armé,

tänder jag ljus i värmen.

dricker tekopparna. Ingefärsblandningarna med svartpeppar.

Lyssnar till meditativ lugn musik. Piano.

Arvo Pärt. Spiegel im Spiegel.

Sveper in mig i tunna klänningar, sjalar, långstrumpor

och kofta. Intalar mig att den lackande svetten driver ut.

Det jag inte vill ha.

 

 

Jag äter bären. Läser böckerna.

Snyter näsan. Tänder aromaolja.

och kan inte direkt påstå att det går någon nöd.

Två dagar.

Imorgon beräknar jag att vara utomhus. Igen.

 

 

Tills dess ett varmt örtbad med En.

Målning av fingernaglarna.

Kanske en film, när mörkret dagas.

 

 

*

 

 

Pic from Shantichild

 

 

 

Är det möjligtvis en kräftskiva på G?

 

 

 

 

Augusti snurrar på.

Med mörkare kvällar, mörkare måne

och rikare skördetid.

 

 

För första gången på jag vet inte hur många år

är jag sugen på kräftskiva.

Jag som egentligen inte ens gillar kräftor.

Kan kanske ha med allt flytande Ranblod i ådrorna att göra.

Kräftor i egen lag, kryddost, Västerbottenostpaj,

kulörta lyktor, ljus i sommarnatten.

På något märklig sätt lockar det mig.

 

 

Ingen festkväll utan följt av en tarotläggning.

Följt av drömmande.

Det här med att skörda frukter i de egna vattendjupen.

Det som lever i mörkret redo att fiskas upp...

 

 

Ja, det slår an en klang inom mig.

Än vet jag inte vad som händer med den.

 

*

 

Painting: The Ballad Of Two Moons by Marta Orlowska

 

 

 

Att förgylla en vanlig vardagskväll

 

 

 

 

 

 

Första augusti.

Trots det fina vädret och trots att jag vanligtvis

brukar anse sommaren sluta i september.

Träffar mig lite vemod.

Hade det gjort det om jag inte hade koll på datumet?

Nä.

Sannolikt inte.

 

 

Häromkvällen vart jag utbjuden av sambon på italiensk mat.

Vilket betydde picnic vid min favoritplats,

klippblocket vid vattnet.

Storfilten utlagd, flertalet värmeljus i glasburkar.

Musik.

Raw italiensk pasta + sallad,

+ vitlöksbröd.

Vilket inte alls är speciellt mycket raw men förbaskat gott.

Dessert och en kopp te.

 

 

Att det nyss hade regnat spelade inte så stor roll.

Liksom att vi fick bryta upp någon stund tidigare

än vad viljan ville.

För det blev av.

Och det var uppehåll medan vi åt.

 

 

Jag gillar det här, att vi inte styrs av vädret

utan tar det för vad det är.

Hittar på i alla fall.

Visst hade det varit underbart med vackert väder och långkväll

men nu förgyllde det en vanlig regnig tisdag.

vilket inte heller är så fel.

 

 

Utan precis tvärt om,

väldigt rätt.

Och väldigt romantiskt.

 

*

 

 

 

Huskur för mjuka sommarfötter

 

 

 

 

Huskur för sommarfötter:

 

 

Följande kur är fenomenal för att bli kvitt förhårdnader

och istället få mjuka fötter.

 

 

Gör ordning ett fotbad med varmt vatten.

Blanda i två teskedar med bakpulver

och ett par droppar med lavendelolja.

 

 

Efter ett långt bad skrubba fötterna med

en blandning av följande:

Tre delar bakpulver, en del vatten och en del brunt socker.

Jag smörjer först in blandningen och låter den sitta ett par minuter.

 

 

Skölj sedan fötterna och smörj in dem med en välgörande fotkräm.

Helst en naturlig sådan som inte rubbar fötternas egen balans

med en massa konstiga ingredienser och ämnen...

Sätt på plastpåsar runt fötterna

eller låt dem vila i en varm handduk ett par minuter.

 

 

Klart!

 

 

*

 

 

 

A room with a view

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och jag sänkte mig i vatten II

 

 

 

 

 

 

 

Ja, jag fortsatte bada. Fortsatte inreda rum och hem till stränder.

Fortsatte drömma strandliv. Fortsatte resorna till vatten.

Som en självklarhet.

Nämnde jag att jag är född i fiskarnas tecken?

Fortsatte att få insikter, viktiga insikter, vid vattendrag - oavsett storlek.

Fortsatte att offra viktiga, betydande, magiska smycken i vatten

om än många gånger högst ofrivilligt.

 

 

Så kom ett vanligt Vänerbad.

Ute till sjöss i ett par dagar.

Tillbringandes en dag för mig själv på klippor jag känner så väl.

Jag minns den stekande brännande värmen.

Jag minns de evighetslånga baden i den sanslöst varma vattnet.

Jag minns allt.

Jag minns hur allt var som vanligt innan just det här badet.

Hur jag planerade att lifta hem med någon båt och gå ut på kvällen,

hur jag längtade uteservering, guldpulver, höga klackar

och allt, allt det där som hörde till.

Men så tog jag badet.

Och gick upp med övertygelsen att ta dykcertifikat.

På momangen.

Out of the blue men ändå inte alls, som sagt.

Jag ringde ingen kompis, jag ringde 118 118

och sedan ringde jag dykcenret och bokade in mig

på grundkurs med start samma vecka.

Och förändrade mitt liv fullkomligt.

 

 

Jag var fast från första stund.

Trots usel utsedd dykpartner men bra grupp och med en känsla att allt gick för fort.

Men det gick bra, tills vi skulle träna på att ta av masken.

En enkel övning men som fullkomligt misslyckades gång på gång.

Så jag fick gå undan i poolen och öva med en egen dyklärare.

Vilket stressade mig än mer.

Vi kom att prata om annat.

Om hans resa in i dykningen.

Vad som sporrade honom, mig.

Om min stress.

Oj, jaha, den visade sig vara hög.

Så jag fick göra avslappningsövningar på bottnen,

meditera.

Fann lugnet.

På hemvägen åkte jag förbi new age affären.

Köpte en skiva med tibetansk musik, rökelse och rökelsekar.

Ställde om mitt liv så pass mycket jag då förmådde.

Övningen?

Den gjorde vi ingenting åt där och då.

Äh, det löser sig tids nog sa instruktören.

 

 

Och av en tillfällighet gjorde det det på första utomhusdyket.

Vid en klippvägg på västkusten.

Jag dök hela dyket utan remmen fast om huvudet.

Tömde masken som en naturlighet när det behövdes,

utan en tanke på att jag bara någon vecka tidigare haft asstora problem med just den grejen.

Efter dyket var instruktören grymt imponerad.

Vi high fivade. Gruppen applåderade.

Sedan bytte vi nummer.

Jag skulle komma ner på jullovet till instruktören och hans flickvän

med några andra i gruppen.

Det blev aldrig av.

 

 

Tanken var att gå färdigt utbildningen.

Under tiden spara undan pengar.

Ta fortsättningskurser med dykandet och bli instruktör.

Flytta utomlands.

Leva strandliv och skriva på fritiden.

Fett betalt!!!

Gubbarna på det återkommande sommarjobbet

tyckte på allvar att jag skulle bli undervattenssvetsare.

Jojo...

 

 

Och tiden gick.

Utan att så mycket av det där blev av.

Så klart.

Med jämna och ojämna mellanrum har dykandet ploppat upp,

eller rättare sagt böckerna, masken. Drömmarna. Samtalen.

Utan att riktigt på allvar sätta sig.

 

***

Resan inåt däremot, och livsförändringen,

den inföll - med dykcertet som klar startpunkt.

Liksom alla de här baden - och sätten jag använder dem på, till.

Passionen till vatten är mitt livs kärlekshistoria.

***

 

 

Tills igår.

En dag för mig själv vid klippan vid badviken.

Jag. Klippblocket. Träden. Sothönan.

Den lätta vinden. De få vågorna.

Den stekande, brännande värmen.

De evighetslånga varma baden,

i sjön som vanligtvis är mycket kallare än andra sjöar.

Jag tänkte att det kanske är läge att börja läsa franska.

Jag tänkte en massa.

Och sedan fick jag besök av två korpar.

Och sedan fick jag besök av en man och hans dotter.

De skulle snorkla, slog sig ner hos mig.

Vi började prata snorkling och dyk.

De visade kort.

Snorklade.

Visade kort.

Pratade dyk. Dyk. Dyk...

 

 

Och jag kan känna sjöråblodet kalla återigen på det specifika sätt

som det talte då.

Det svallar ofta men inte just så.

Något vaknade till som legat gömt i dyn.

Han visade mig, mannen,

plockade fram något han grävde fram därute igår,

som legat dolt en längre tid på bottnen.

Det var jag. Min undervattenshud.

Det var en stor korp och en mindre,

men de behövde skifta till människohamn för att jag skulle förstå.

Det talte resten av samtalet om.

 

 

Och nej, just dykinstruktör är väl kanske inte det som pockar

men att ta vid, utvecklas, ta upp, expandera.

Bli erfaren.

Samla dyk.

Simhuden mellan fingrarna är åter där.

På plats kring själshjärtat.

 

 

Och det jag söker,

fortsättningen på min inre resa,

det kommer jag få svar på under ytan.

I mörkervattnen fortsätter det.

Jag får svaren för att fortsätta,

vet hur att ställa kompassen.

Vem att kontakta, att ställa det jag ställer till.

Mitt hem är inte längre en strand.

Men mitt altare är. Mitt altare är.

 

*

 

 

 

 

Pics via Shantichild

Och i vattnet sänkte jag mig.

 

 

 

 

 

 

Så länge jag kan minnas - och längre tillbaka,

har vattnet alltid varit mitt element.

Första gången jag fick bada utomhus gick jag ivrigt och målmedvetet

 tills hinken och spaden flöt på vattenytan.

Rasen blev jag när jag hämtades upp: sparkade med benen,

flaxade med armarna. Skrek. Så till den milda grad.

Att det bara var att släppa ner mig igen.

 

 

Och så såg min barndom och ungdomsår ut.

I vattnet.

Varje vecka i badhuset. Vid minst ett tillfälle.

Lärde mig simma tidigt.

Var i stora bassängen.

Kände all personal men ville märkligt nog inte tävlingssimma

som de återkommande frågade.

 

 

Badade i badkaret.

Badade, badade, badade.

Året runt.

Pappa var inte så glad över räkningarna,

insisterade i att duscha istället

 - men blev nog lika gråhårig över de räkningarna.

Visst, jag badade varmt och länge - liksom duschade

men de bästa baden var iskalla.

I kallvattnet sjönk jag ner. Blundade.

Och förflyttade mig till sommaren.

Plockade fram varje bad som påverkat mig.

Mindes dem, hur det var att bada i majvatten, junivatten,

högsommarvatten och höstvatten.

Insjöar, mörka tjärnvatten, åar - och Vänern.

Alltid Vänern.

Alltid.

 

 

Under första utomlandsresan var jag den enda som badade i den iskalla poolen.

Det bekom mig inte.

Jag begrep inte hur det kunde avskräcka.

Med min energi badade man sig varm.

Punkt på det liksom.

Sedan badade jag i havet.

Jag badade och badade tills jag hade ett blont hårsvall som var grönt.

Inte direkt unikt men jäkligt mycket mig.

Mamma sade tidigt att jag hade varit en delfin i ett tidigare liv.

 

 

Om somrarna i alla dessa båtar på Vänern,

vaknade jag och badade i nattlinnet.

Åt möjligtvis frukosten dyblöt på en klippa

men troligtvis från vattnet.

Låg i under dagen, eftermiddagen

och gick upp först efter det att jag ätit alla måltider badandes.

Sedan slocknande jag och dagen efter började det om igen.

Behöver jag ens nämna att jag lekte sjöjungfru?

 

 

Jag var alltid den som skulle vara längst ut,

mest under vattenytan och i längst.

Jag framkallade migrän hos släktingar som följde med till stranden,

andra åkte hem.

Jag krävde total uppmärksamhet - för att inte ta tillfällena i akt.

All annan stans var jag lätthanterlig,

förutom på stranden.

 

I högstadiet kontaktade pappa varje dykcenter som fanns.

Fick hem broschyrer för mig att bläddra i.

Det var bara att jag bestämde mig för när så skulle han betala.

Men ingen annan ville lika mycket - eller hade råd,

och det var för pinsamt att börja själv så det blev aldrig av.

Jag fortsatte badandet på egen hand.

Fick av dåvarande pojkvän med kompisar namnet Orca.

 

 

Jag drömde om ett liv under ytan.

Om blå nyanser och tång.

Inredde mitt rum med stranden som utgångspunkt.

Samlade stenar, snäckor, sand, drivved och pinnar etc. -

i mängder. Mängder. M.Ä.N.G.D.E.R.

Har kvar.

 

 

När jag var ledsen, nedstämd, deprimerad,

och så ledsen och förvirrad man bara kan bli -

badade jag.

När jag var sprudlande glad.

Badade jag.

När jag behövde tänka, komma fram till ett beslut,

hoppade jag i badet, duschen.

 

I gymnasiet fick jag efter en incident

det övre badrummet officiellt till mitt.

Inrett helt efter mina behov och önskemål.

Ett fenomenalt vackert kakel, golvvärme,

handdukstorkare - och ett badkar med lejonfötter.

En spridare med massageeffekt och det där.

Jag fullkomligt älskade de där ynka kvadratmeterna.

Med ett fönster brevid badkaret kunde jag bada ensamma sommarkvällar,

ätandes körsbär och dricka rosévin långt innan jag hade åldern inne,

men med en pojkvän som hade..

Bada  med öppet fönster iskalla och gnisterklara vinterkvällar.

 

 

Jag badade fram magiska namn,

iniationsriter, meditationer till Enigma,

jag badade ta mig fan fram allt.

 

 

Och det fortsatte jag med

men det följer i nästa inlägg.

 

 

 

Att bada fram sitt skimmer

 

 

 

 

 

Jag vet ärligt talat inte vad det är för datum.

Knappt ens vilken tid.

De senaste dagarna har levt sitt eget liv, sin egen tid.

Enbart styrd av behov såsom äta, sova...

Det var välbehövligt.

 

 

Några dygn vid älskade Vänern.

Med klippor, rullande vågor och stilla vatten.

Änder, aborrar, skarvar, fiskmåsar -

och alla andra djur som hör till.

 

 

Med bad, bad och åter bad.

Kvällsdopp, middagsbad och förmiddagsbad.

Sim i varma vattenmassor,

masserandes min själ,

smekandes min kropp.

 

 

Med gott sällskap blir dagarna och kvällarna långa.

Maten god och drycken len.

Kvalitetstid.

Spontanbesök hos vänner,

åk längs småvägar,

sommarfika och glass.

Och blogginlägg som inte riktigt blir som planerade,

men hey det är högsommar och andra världar än nuet,

är inte så intressanta.

Det fick bli som det blev med den biten och jorden snurrar vidare.

 

 

Dricka lite te och tvätta undan.

Laga mat på vad som finns.

Krama ur den sista droppe mys ur den här veckan en kväll till.

Jag sätter punkt där.

 

*

 

 

 

 

 

 

När värmen vibrerar fast med mörkret bakom hörnet, är det dags att ta fram det i solljuset.

 

 

 

 

 

 

 

Vädret är fantastiskt!

 

 

Högsommar när den är som bäst.

Markiserna har hängt nere dygnet runt sedan i våras

därmed är lägenheten inte lika varm som tidigare somrar

men ändå, varm.

 

 

Dagar fylls av sol, bad och ganska mycket ledighet.

De behöver fyllas med annat också

men jag tänker att det finns tid för det med,

att det hinns.

I alla fall är det vad jag intalar mig.

 

 

Men det har ramlat över mig ett vemod.

En ganska kraftig skugga.

Ingenting nytt, den kommer och går och ibland kraftigare.

Jag kan inte svara på hur pass kraftig,

bara att den finns där.

Jag noterar.

Jag känner till själva upphovet,

faktorerna bakom.

Just nu förstärkta av menstruationsblodet.

 

 

Jag kan känna att jag lätt flyger upp,

att tankarna är i luften och inte alls

speciellt jordade. Mmmm.

 

 

Så jag gör vad jag tror blir bäst.

Samlar.

Tänder ett ljus och en mild rökelsesticka, dricker kamomillte,

anpassar musik.

Var är jag?

Vad vill jag?

Ett par andra frågor.

Lyssnar inåt för svar.

Anpassar.

Och spränger skalet.

 

 

Kanske lägger jag ett par kort på det.

Kanske kommer jag att dansa.

Kanske, troligtvis, med all sannolikhet

kommer jag söka mig utomhus.

Kanske, troligtvis, med all sannolikhet

kommer jag skapa något av det jag får till mig.

Och med all sannolikhet kommer dagen kännas lättare

och sysslorna jag behöver göra mer lustfyllda.

 

 

Jag kämpar med det här,

att lyssna och vara ödmjuk inför jaget.

De gamla hjulspåren vill kritisera med stränghet.

Ju mer jag försöker frigöra desto mer anser jag dem vara hårt lindande.

Och med ens är jag kritisk igen,

och ser det negativa framför vad långt jag har rört mig.

Minns dagarna jag inte ens visste hur att förmå att ändra, var att börja,

så långt bort var det nya att jag inte ens kunde plocka upp en tråd att följa.

Som om det var tvunget att leda rätt från start...

 

 

Det är ju inte det.

Jag påminner mig själv.

 

*

 

 

 

 

 

 

Pics via Shantichild

 

 

 

More to come