Om kärlek

 

 

 

Att leva i kärlek till dig själv och andra

innebär inte att varje dag för resten av ditt liv

kommer att levas i harmoni,

smärtfritt, utan friktion, ilska och hela det där registret

 

 

Det kommer komma dagar, stunder, när det förflutna

knackar på

när gamla tankar, mönster och beteenden

gör sig påminda och

frestar dig till umgänge när garden inte är uppe

men du kommer kunna undvika att öppna dörren

eller om du så gör

kommer du se till att besöket blir kort

 

 

Att leva i kärlek till dig själv och andra

innebär att problem fortfarande kommer uppstå

men att du kommer kunna se klart,

kunna identifiera vad det rör sig om och veta

hur att förhålla dig

 

 

Du kommer kunna vara lugn,

vis av din egen erfarenhet och utveckling,

att det är något du kommer kunna ta hand om

utan dramatik

utan passivitet

utan rädsla men med mod

 

 

Att leva i kärlek till dig själv och andra

innebär att luffartecknen för gästfrihet och vänlighet

är inristade på grindstolpen

att gräset är skönast på din egen gård

och att hemmet är bonat precis just så

som du vill ha det

 

 

*

 

 

 

 



Meningen med livet

 

 

 

 

 

 

Det spelar ingen roll hur långt eller hur kort du springer,

hur mycket eller lite du orkar lyfta,

hur smidigt du har tänjt din kropp eller hur många låsningar du bär på

det definierar inte vem du är imorgon

 

 

Det spelar ingen roll om du äter hälsosam eller onyttig mat,

undviker socker och hel- eller halvfabrikat

eller gärna säger ja till just det

det definierar inte vem du är imorgon,

inte heller vem du var igår

 

 

Det spelar ingen roll hur väl du tar hand om din kropp och hy

eller om du inte alls gör det

om du undviker kemikalier och smörjer naturligt

eller helt enkelt inte alls

 

 

Inget av det där definierar vem du är på djupet,

under all yta och bakom sköldar och portar

i din själ, kärna eller vad du nu väljer att kalla det

 

 

Det kommer inte heller att ge dig

stjärnor eller bannor efter din levnad

 

 

Vad som definierar dig är din vilja,

vilja till förändring och acceptans, att se hur det förhåller sig

utan dimslöjor

hur mycket mod, tillit och tålamod du orkar uppbringa

dagar då det förgångna knackar på

och önskar förvilla dig i gamla mönster, tankar och beteenden

 

 

De döda säger: omfamna livet, döden är inte ogästvänlig

för den som sagt ja, lev det till fullo och inte i marginalen

att ha överlämnat ansvaret för dina handlingar på andra,

är inte att leva

leva är inte heller att vara passiv eller aggressiv

leva är att älska

och låta det genomsyra varje handling, varje ord, varje dag

 

 

*

 

 

Att förändra livsval på samma sätt som att klippa håret

 

 

Som jag sväller i min längtan. I min hunger.

Efter mer. Efter mindre. Efter lagom.

Efter balans.

Moln silvergrå, en rispa i diset och

solen, som skiner genom.

Det påminner om en vacker januaridag.

Vinter i allt det heta, subtropiska.

Imorgon klipper jag av håret.

Svallet som letat sig längre längs ryggen

än vad jag mäktar.

Livet önskar en lika osentimental klippning.

Av det mesta.

Jag har saxen i mina händer men

uppehåller mig för länge vid val av frisyr.

Om du förstår metaforen.

Men jag börjar komma hem.

Komma hem i all min avfärd.

 

 

Under tiden experimenterar jag.

Med mexikansk mat,

teer, salter och kryddblandningar,

allehanda oljor, ljus,

med korten

med livet, med döden och det där

där emellan.

 

*

Att vandra i ljus och mörker

 

 

 

 

 

 

 

Det är aldrig tystnad som råder,

oupphörligt vandrar orden, tankarna, bullret och ljuden.

Jag bara syns inte.

För ett kort ögonblick. Eller ett längre ett.

Beroende på vilken tidmätning man har antagit.

Människans eller stenens.

Tidmätning och tålamod – att ha överseende, invänta och vänta ut

– kan på något vis sammanfatta min vår. Min sommar.

Jag befinner mig i det yttersta av mörker.

Möter uråldriga ögon vid Gapet.

Min tid, min hamn, mitt väsen – är inte mänskligt.

Nuet är inte tid för realisation.

Dröm, kommer budskapet till mig och jag drömmer.

Drömmer, skapar, visualiserar.

Drömtiden jag tillskriver slutet av årshjulet har smugit sig in till Sommarsolståndet,

ja, både före och efter för att vara ärlig.

Så upp och ner är alltet mitt just nu!

Och i löpspåret tidigt imorse, var det en annan värld jag löpte in i.

En sådan Alice i Underlandet värld!

En varm dags första solstrålar gav dis och dimma tät som om luften voro av glas.

Den subtropiska hettan som ett andra lager hud.

Daggen, vätan – hög.

Det var inte längre det spår jag känner utan en regnskog.

Svamparna kopiösa, enorma, växande tätt intill höga buskbestånd av sommarblom.

Det var fiktivt. En fiktiv värld.

Och jag återhämtar, kopplar i min batterisladd på det vis jag bäst gör det

– med oändliga mängder sol och bad.

Njuter klippblocken, vattnen och sanden naken. Alltid naken.

Rullar mig till en boll på filten och pluggar i för sommarpraten.

Mitt mörker vet inga gränser, så även mitt ljus.

Min strålande ljuskropp och glädje vet inte heller några gränser.

Gränslös ska jag reda min framtid.

 

*

 

 



Septemberbad

 

 

 

 

 

För varje dag någon mer nyans av höst.

Lite mer av svagt rött, orange och hela det sprakande spektrumet

av färger.

Men inte fullt ut. Än.

Mina bad upphörde aldrig.

Det här är året när jag förlänger säsongen mer än tidigare.

Regelbundet packar jag ner handduk och varma strumpor i väskan,

släpper dagen i motionsspåret och avslutar omhuldad av vattenmassorna.

Jag kan inte påstå att de är värst långa numera, baden,

men tillräckliga. De uppfyller sitt syfte.

Om en sjö låg mig närmre än vad det gör,

skulle jag antagligen bada dagligen men det gör det inte.

Det sägs ju att det är det det ska till för att bli året runtare,

att de sker dagligen.

Men jag tänker att någonstans måste man, jag, ju börja.

Så jag gör det såhär som jag gör.

Och njuter.

Och trots att det inte är så fasligt sent på året utan fortfarande September

tycker jag mig ändå redan märka av de hälsosamma effekterna.

Såsom exempelvis ökad blodcirkulation.

Att förlänga säsongen är inte fasligt svårt tycker jag,

det faller sig rätt naturligt för mig att inte upphöra,

värre är det nog att börja tidigare på säsongen.

Då är det liksom någonting annat.

Då har jag blivit van det varma på ett annat vis.

Kalla inslag i duschen har nog ingen större betydelse i just den bemärkelsen.

Fast vad vet jag. Det lär märkas av nästa vår.

Nu är September - höst med inslag av sommar.

 

*

Imagine a woman in love with herself

 

 

 

 

 

9 juli 2009 återgav jag en dikt av Patricia Lynn Reilly.
Jag tycker den är värd ytterligare ett inlägg.

"Imagine a woman in love with herself,
who believes it is right and good she is a woman,
who has walked through her past and who has healed into the present moment,
who celebrates her body’s rhythms and cycles as an exquisite resource,
who allows the feelings to pass through her as gracefully as a breath,
who trusts her experience of the world and expresses it,
who follows her creative impulses,
who designs a personal spirituality to inform her daily life,
a woman who has descended into her own inner life;
who is grateful for the ordinary moments of beauty and grace,
who authors her own life,
who chooses friends and lovers with the capacity to respect her solitude,
who sits in circles of women;
who makes a powerful statement with every word she speaks, every action she takes;
who asserts to herself the right to reorder the world.
Imagine a woman who has vowed faithfulness to her own life and capacities;
who remains loyal to herself; regardless.


Now imagine yourself as this woman.”


*

 

Med månen som en slags kompass

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Återigen reste jag landskapet.

Från vildskogen till Vänerkusten,

till bördiga fertilitetsjorden och vidare.

Vidare till bergen som minner om Jotunheim,

till höjderna där landskapet blinkar olikblånyanserna,

alldeles likt en ripsmatta.

Och vidare ut längs små grusvägar, skogsvägar

där Varg, Björn, Korp strövar, flyger majestätiskt fritt.

På sätt och vis.

Och Hem.

Och under tiden radion på P2 liksom jorden runt och tillbaka

under en och samma dag.

Den glänsande Vänern, vikingajorden, ekskogen,,

kohagarna, höjden, det andra bekanta.

Allt under en dag.

Likt en katt strosandes reviret.

Joväl.

En djupdykning ner i min själ.

Ner i vrårna, ner för att hämta upp.

Bringa till ytan.

Det gör ont. Värker.

Och läker alldeles förträffligt.

Jag bringar en ny slags ordning

där ko, honung och sensommargräs är framträdande.

Jag tror jag vet vad det vill säga i fråga om harmoni.

Under tiden en mörkare månhalva -

det yttre och inre manifasterat.

 

*

 

 

 

 

Pics via Shantichild

Vikten av att vårda frusna känslor

 

 

 

 

 

Vissa saker går inte att förutsäga,

att ta med i beräkningen.

Att planera för.

De överrumplar. Visar sig hastigt

en morgon, en dag, en natt.

En del mer krävande,

tidskrävande, energikrävande,

livgivande..

För en utomstående kanske obetydligt liten

men för den som vet, som känner

finns vissheten om de herkuliska stordåden

inpräntat.

Någonting sådant hände mig.

Fick mig att stanna upp,

att vilja stanna upp,

för att sedan, efteråt, skjutsas framåt

ett, två tre, flera steg.

Insikt, utveckling, levla. Läkande.

Sedan frid.

Innan och ett efter.

Om där emellan tiger jag. Är tyst. Kanske

överlåter till ett annat tillfälle. Kanske inte alls.

 

*

 

Pic via Shantichild

 

 

 



Mellan liv och död återfinns jag

 

 

 

 

 

 

Med mörkret på intåg

och de svala stjärnkvällarnas fukt

så blandades min egen palett i mörka färger.

Dovare toner.

Med skördeplock och tillvaratagande,

växande gräs och starten på en annan slags förruttnelse

kliver jag omkring rätt stel till sinnes.

Det är inget som går över på en dag,

en slags höst är här.

 

 

Om yttre höstar sprakar jag.

Ställer stilleben, plockar in och plockar om,

tänder som alltid ljusen. Liksom tekoppen.

Stämningsmusik. Dofter.

Middagar och fikastunder. Ett glas vin kvällar.

Samtal.

Linne och ull.

Siden och det skiraste skirt.

Boken. Filmen.

Tystnaden.

Gammeldansen ner i dödsriket och tillbaka.

Den höga luften.

Färgerna i mellanrummen.

Jag vet hur att tillvarata, skapa stämning.

Boa in sig, kura. Och allt det där andra synonyma.

 

 

Lika öm är jag inte än mot en inre storm.

Någon vaniljdoft är inte direkt spridd

om man säger så. vilket jag gör.

Jag har utvecklats.

Vet att mer ömsinthet kommer med det här varvet.

Saker och ting lär ordna upp sig.

Tills dess plockar jag bären, svamparna.

Idag, de solvarma hallonen.

Den där doften av vanilj som bara skogshallon har...

Den, just den, är det jag vill åt.

 

*



Badkarsbad en sommarkväll

 

 

 

 

 

Igårkväll, fönstret på vid gavel.

Utanför - åskan över berget.

Regnet i tunga droppar. Vinden.

Innanför - torrborstning följt av det där badet

med En och Tallbarr.

De aromatiska dofterna som inneslöt.

Kapslade in. Och mjukade upp.

Vindbyarna som grep tag, skapade vågor i badkaret,

förde ut små berg av skum i hallen.

Av dem som senare inte syntes ett spår.

Smekte vidare mina hettande kinder kalla.

Angenämt. Så det förslår.

Ur högtalarna, ja, Arvo Pärt - Spiegel im Spiegel.

Jag upprepar mig gärna när det behövs.

Stora glas med iskallt vatten. Ett litet med Cointreau.

Efteråt. Olja med apelsin och ringblomma.

 

 

Det kan ha varit ett av de mest underbara baden.

Ett av de mest minnesvärda. Någonsin.

Men det var naivt att tro att det skulle ha sådan effekt

att jag kunde starta den här dagen med skogspromenad.

En sommarförkylning ger sig inte hur som helst.

Har jag förstått.

 

 

*

 

 

Pic: Shantichild

Att förgylla en vanlig vardagskväll

 

 

 

 

 

 

Första augusti.

Trots det fina vädret och trots att jag vanligtvis

brukar anse sommaren sluta i september.

Träffar mig lite vemod.

Hade det gjort det om jag inte hade koll på datumet?

Nä.

Sannolikt inte.

 

 

Häromkvällen vart jag utbjuden av sambon på italiensk mat.

Vilket betydde picnic vid min favoritplats,

klippblocket vid vattnet.

Storfilten utlagd, flertalet värmeljus i glasburkar.

Musik.

Raw italiensk pasta + sallad,

+ vitlöksbröd.

Vilket inte alls är speciellt mycket raw men förbaskat gott.

Dessert och en kopp te.

 

 

Att det nyss hade regnat spelade inte så stor roll.

Liksom att vi fick bryta upp någon stund tidigare

än vad viljan ville.

För det blev av.

Och det var uppehåll medan vi åt.

 

 

Jag gillar det här, att vi inte styrs av vädret

utan tar det för vad det är.

Hittar på i alla fall.

Visst hade det varit underbart med vackert väder och långkväll

men nu förgyllde det en vanlig regnig tisdag.

vilket inte heller är så fel.

 

 

Utan precis tvärt om,

väldigt rätt.

Och väldigt romantiskt.

 

*

 

 

 

A room with a view

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och jag sänkte mig i vatten II

 

 

 

 

 

 

 

Ja, jag fortsatte bada. Fortsatte inreda rum och hem till stränder.

Fortsatte drömma strandliv. Fortsatte resorna till vatten.

Som en självklarhet.

Nämnde jag att jag är född i fiskarnas tecken?

Fortsatte att få insikter, viktiga insikter, vid vattendrag - oavsett storlek.

Fortsatte att offra viktiga, betydande, magiska smycken i vatten

om än många gånger högst ofrivilligt.

 

 

Så kom ett vanligt Vänerbad.

Ute till sjöss i ett par dagar.

Tillbringandes en dag för mig själv på klippor jag känner så väl.

Jag minns den stekande brännande värmen.

Jag minns de evighetslånga baden i den sanslöst varma vattnet.

Jag minns allt.

Jag minns hur allt var som vanligt innan just det här badet.

Hur jag planerade att lifta hem med någon båt och gå ut på kvällen,

hur jag längtade uteservering, guldpulver, höga klackar

och allt, allt det där som hörde till.

Men så tog jag badet.

Och gick upp med övertygelsen att ta dykcertifikat.

På momangen.

Out of the blue men ändå inte alls, som sagt.

Jag ringde ingen kompis, jag ringde 118 118

och sedan ringde jag dykcenret och bokade in mig

på grundkurs med start samma vecka.

Och förändrade mitt liv fullkomligt.

 

 

Jag var fast från första stund.

Trots usel utsedd dykpartner men bra grupp och med en känsla att allt gick för fort.

Men det gick bra, tills vi skulle träna på att ta av masken.

En enkel övning men som fullkomligt misslyckades gång på gång.

Så jag fick gå undan i poolen och öva med en egen dyklärare.

Vilket stressade mig än mer.

Vi kom att prata om annat.

Om hans resa in i dykningen.

Vad som sporrade honom, mig.

Om min stress.

Oj, jaha, den visade sig vara hög.

Så jag fick göra avslappningsövningar på bottnen,

meditera.

Fann lugnet.

På hemvägen åkte jag förbi new age affären.

Köpte en skiva med tibetansk musik, rökelse och rökelsekar.

Ställde om mitt liv så pass mycket jag då förmådde.

Övningen?

Den gjorde vi ingenting åt där och då.

Äh, det löser sig tids nog sa instruktören.

 

 

Och av en tillfällighet gjorde det det på första utomhusdyket.

Vid en klippvägg på västkusten.

Jag dök hela dyket utan remmen fast om huvudet.

Tömde masken som en naturlighet när det behövdes,

utan en tanke på att jag bara någon vecka tidigare haft asstora problem med just den grejen.

Efter dyket var instruktören grymt imponerad.

Vi high fivade. Gruppen applåderade.

Sedan bytte vi nummer.

Jag skulle komma ner på jullovet till instruktören och hans flickvän

med några andra i gruppen.

Det blev aldrig av.

 

 

Tanken var att gå färdigt utbildningen.

Under tiden spara undan pengar.

Ta fortsättningskurser med dykandet och bli instruktör.

Flytta utomlands.

Leva strandliv och skriva på fritiden.

Fett betalt!!!

Gubbarna på det återkommande sommarjobbet

tyckte på allvar att jag skulle bli undervattenssvetsare.

Jojo...

 

 

Och tiden gick.

Utan att så mycket av det där blev av.

Så klart.

Med jämna och ojämna mellanrum har dykandet ploppat upp,

eller rättare sagt böckerna, masken. Drömmarna. Samtalen.

Utan att riktigt på allvar sätta sig.

 

***

Resan inåt däremot, och livsförändringen,

den inföll - med dykcertet som klar startpunkt.

Liksom alla de här baden - och sätten jag använder dem på, till.

Passionen till vatten är mitt livs kärlekshistoria.

***

 

 

Tills igår.

En dag för mig själv vid klippan vid badviken.

Jag. Klippblocket. Träden. Sothönan.

Den lätta vinden. De få vågorna.

Den stekande, brännande värmen.

De evighetslånga varma baden,

i sjön som vanligtvis är mycket kallare än andra sjöar.

Jag tänkte att det kanske är läge att börja läsa franska.

Jag tänkte en massa.

Och sedan fick jag besök av två korpar.

Och sedan fick jag besök av en man och hans dotter.

De skulle snorkla, slog sig ner hos mig.

Vi började prata snorkling och dyk.

De visade kort.

Snorklade.

Visade kort.

Pratade dyk. Dyk. Dyk...

 

 

Och jag kan känna sjöråblodet kalla återigen på det specifika sätt

som det talte då.

Det svallar ofta men inte just så.

Något vaknade till som legat gömt i dyn.

Han visade mig, mannen,

plockade fram något han grävde fram därute igår,

som legat dolt en längre tid på bottnen.

Det var jag. Min undervattenshud.

Det var en stor korp och en mindre,

men de behövde skifta till människohamn för att jag skulle förstå.

Det talte resten av samtalet om.

 

 

Och nej, just dykinstruktör är väl kanske inte det som pockar

men att ta vid, utvecklas, ta upp, expandera.

Bli erfaren.

Samla dyk.

Simhuden mellan fingrarna är åter där.

På plats kring själshjärtat.

 

 

Och det jag söker,

fortsättningen på min inre resa,

det kommer jag få svar på under ytan.

I mörkervattnen fortsätter det.

Jag får svaren för att fortsätta,

vet hur att ställa kompassen.

Vem att kontakta, att ställa det jag ställer till.

Mitt hem är inte längre en strand.

Men mitt altare är. Mitt altare är.

 

*

 

 

 

 

Pics via Shantichild

Och i vattnet sänkte jag mig.

 

 

 

 

 

 

Så länge jag kan minnas - och längre tillbaka,

har vattnet alltid varit mitt element.

Första gången jag fick bada utomhus gick jag ivrigt och målmedvetet

 tills hinken och spaden flöt på vattenytan.

Rasen blev jag när jag hämtades upp: sparkade med benen,

flaxade med armarna. Skrek. Så till den milda grad.

Att det bara var att släppa ner mig igen.

 

 

Och så såg min barndom och ungdomsår ut.

I vattnet.

Varje vecka i badhuset. Vid minst ett tillfälle.

Lärde mig simma tidigt.

Var i stora bassängen.

Kände all personal men ville märkligt nog inte tävlingssimma

som de återkommande frågade.

 

 

Badade i badkaret.

Badade, badade, badade.

Året runt.

Pappa var inte så glad över räkningarna,

insisterade i att duscha istället

 - men blev nog lika gråhårig över de räkningarna.

Visst, jag badade varmt och länge - liksom duschade

men de bästa baden var iskalla.

I kallvattnet sjönk jag ner. Blundade.

Och förflyttade mig till sommaren.

Plockade fram varje bad som påverkat mig.

Mindes dem, hur det var att bada i majvatten, junivatten,

högsommarvatten och höstvatten.

Insjöar, mörka tjärnvatten, åar - och Vänern.

Alltid Vänern.

Alltid.

 

 

Under första utomlandsresan var jag den enda som badade i den iskalla poolen.

Det bekom mig inte.

Jag begrep inte hur det kunde avskräcka.

Med min energi badade man sig varm.

Punkt på det liksom.

Sedan badade jag i havet.

Jag badade och badade tills jag hade ett blont hårsvall som var grönt.

Inte direkt unikt men jäkligt mycket mig.

Mamma sade tidigt att jag hade varit en delfin i ett tidigare liv.

 

 

Om somrarna i alla dessa båtar på Vänern,

vaknade jag och badade i nattlinnet.

Åt möjligtvis frukosten dyblöt på en klippa

men troligtvis från vattnet.

Låg i under dagen, eftermiddagen

och gick upp först efter det att jag ätit alla måltider badandes.

Sedan slocknande jag och dagen efter började det om igen.

Behöver jag ens nämna att jag lekte sjöjungfru?

 

 

Jag var alltid den som skulle vara längst ut,

mest under vattenytan och i längst.

Jag framkallade migrän hos släktingar som följde med till stranden,

andra åkte hem.

Jag krävde total uppmärksamhet - för att inte ta tillfällena i akt.

All annan stans var jag lätthanterlig,

förutom på stranden.

 

I högstadiet kontaktade pappa varje dykcenter som fanns.

Fick hem broschyrer för mig att bläddra i.

Det var bara att jag bestämde mig för när så skulle han betala.

Men ingen annan ville lika mycket - eller hade råd,

och det var för pinsamt att börja själv så det blev aldrig av.

Jag fortsatte badandet på egen hand.

Fick av dåvarande pojkvän med kompisar namnet Orca.

 

 

Jag drömde om ett liv under ytan.

Om blå nyanser och tång.

Inredde mitt rum med stranden som utgångspunkt.

Samlade stenar, snäckor, sand, drivved och pinnar etc. -

i mängder. Mängder. M.Ä.N.G.D.E.R.

Har kvar.

 

 

När jag var ledsen, nedstämd, deprimerad,

och så ledsen och förvirrad man bara kan bli -

badade jag.

När jag var sprudlande glad.

Badade jag.

När jag behövde tänka, komma fram till ett beslut,

hoppade jag i badet, duschen.

 

I gymnasiet fick jag efter en incident

det övre badrummet officiellt till mitt.

Inrett helt efter mina behov och önskemål.

Ett fenomenalt vackert kakel, golvvärme,

handdukstorkare - och ett badkar med lejonfötter.

En spridare med massageeffekt och det där.

Jag fullkomligt älskade de där ynka kvadratmeterna.

Med ett fönster brevid badkaret kunde jag bada ensamma sommarkvällar,

ätandes körsbär och dricka rosévin långt innan jag hade åldern inne,

men med en pojkvän som hade..

Bada  med öppet fönster iskalla och gnisterklara vinterkvällar.

 

 

Jag badade fram magiska namn,

iniationsriter, meditationer till Enigma,

jag badade ta mig fan fram allt.

 

 

Och det fortsatte jag med

men det följer i nästa inlägg.

 

 

 

Att bada fram sitt skimmer

 

 

 

 

 

Jag vet ärligt talat inte vad det är för datum.

Knappt ens vilken tid.

De senaste dagarna har levt sitt eget liv, sin egen tid.

Enbart styrd av behov såsom äta, sova...

Det var välbehövligt.

 

 

Några dygn vid älskade Vänern.

Med klippor, rullande vågor och stilla vatten.

Änder, aborrar, skarvar, fiskmåsar -

och alla andra djur som hör till.

 

 

Med bad, bad och åter bad.

Kvällsdopp, middagsbad och förmiddagsbad.

Sim i varma vattenmassor,

masserandes min själ,

smekandes min kropp.

 

 

Med gott sällskap blir dagarna och kvällarna långa.

Maten god och drycken len.

Kvalitetstid.

Spontanbesök hos vänner,

åk längs småvägar,

sommarfika och glass.

Och blogginlägg som inte riktigt blir som planerade,

men hey det är högsommar och andra världar än nuet,

är inte så intressanta.

Det fick bli som det blev med den biten och jorden snurrar vidare.

 

 

Dricka lite te och tvätta undan.

Laga mat på vad som finns.

Krama ur den sista droppe mys ur den här veckan en kväll till.

Jag sätter punkt där.

 

*

 

 

 

 

 

 

More to come

 

 

 

 

 

Och det går alldeles utmärkt att fylla en dag med enbart njtning.

 

 

 

 

 

 

Någon är på fiskeresa och jag är själv hemma.

Själv. Inte ensam.

Under singelåren fick jag ofta höra att jag levde ensam.

Nej, nej, nej.

Nej.

!

Själv men knappast ensam...

 

 

Jag gör det jag brukar. Men intensivare.

Mer och fullt ut.

Och är tacksam.

Kanske inte fullt ut där jag vill vara angående mycket

men fan så mycket närmre på vissa punkter,

än någonsin tidigare.

 

 

Och tacksam är jag över hela min dag.

Så fantastiskt njutbar!

Ytterligare en heldag i ateljén,

vigd både nytta och nöje

- och fika med vän.

Träning med en annan vän

vilket resulterade i frossa av både solvarma smultron och blåbär.

Liksom harsyra och mygg.

De senare knappast så solmogna.

Bukett av både rallarros och älggräs

och det doftar så underbart som bara det vilda kan göra.

Te.

Tystnad.

Vila.

 

 

Så otroligt gott så.

 

*

 

 

Jag vill låta mina krukväxter dansa och skratta.

 

 

 

 

 

Månen har vuxit ett par dygn och fortsätter att växa.

Jag planterar småskotten i krukor.

Krukor och krukor...konservburkar.

dekorerar, gör dem somriga

och alldeles fyllda av saga...

 

 

När jag var liten var de gröna fingrarna påtagliga.

Jag talte med dem, växterna. Andades och fick dem att växa.

I alla fall var det det mamma sa.

Mycket möjligt att fönstren i mitt rum var en gynnsam faktor i sig,

om man säger så.

 

 

De vilda växterna växternas vilda berättelser

lockade mig så mycket mer och jag lyssnade mer till dem.

Sedan blev jag äldre och lyssnade inte så mycket överhuvudtaget.

Man kan säga att jag gjorde tvärtom, olyssnade.

Dödade istället för livnärde.

 

 

Och så höll det på tills något uppenbarligen smög sig på igen.

För tydligen har jag numera en grönskande samling i fönstren,

trots mestadels söder- och västerläge.

Trots avrådan om vissa växter.

Det mesta uppdrivet för egen hand.

Hoppla!

 

 

Nej, jag är inte direkt ett proffs.

Mest så mycket amatör man kan bli

men med en vilja att vårda och sköta om.

Om att låta växterna dansa och skratta. Glittra!

 

 

Längtar tills jag bor större, helst i hus.

När fönstren skall vara både fler och större.

Och möjligheterna utomhus desto fler.

Då.

Kommer jag att växa. Grönska.

Dansa, skratta. Glittra!

Desto mer.

 

*

 

Patti Smith och helgen

 

 

 

 

 

 

 

Jag reste till Dalhalla,

för att se min stora husgudinna.

Och jag dog i den ljumma kvällen

och jag återuppstod några timmar senare,

i den lika ljumma senkvällen

när klockan slog över till natt.

Matad mätt men förvånad över ett tvärt slut.

 

 

Och jag fortsatte att resa i landskapet.

Att lägga till minnesbanken.

Och knyta nytt.

Se samband och arvetrådar.

 

 

Och därefter vilade jag.

Badade jag.

Åt jag glass.

Solade jag och återhämtade jag.

Tills det att kroppen ett par dygn senare åkte hem.

Hem.

 

 

Och fortsatte de fina samtalen.

Och det är te jag kommer koka.

Och det är annat jag kommer koka. Möta. Drömma.

Se de där två dokumentärerna jag ännu inte sett.

Tvätta ikapp.

Fortsätta dricka te,

att lägga kort.

Tända ljusen.

I ensamhet njuta tills jag åter tar fram socialvargen.

 

 

Imorgon måndag, rutiner,

nya stigar och steg.

Bland annat löpstegen.

Nya myggbett att klia och nya möjligheter.

Men vi är inte där än.

 

 

Njuter söndagen både död och levande.

Watch me.