Honung med granskott

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag fick en släng av en förkylning.

Jag blir sällan sjuk men som vanligt inträffade det

när jag inte hade garden uppe och inte

hade med det i tanken tillräckligt.

 

 

Så jag klär mig varmt, dricker mycket

och gör allt det jag behöver i ett lugnare tempo.

Dessutom äter jag och smaksätter mitt te

med granskottshonung.

 

 

I våras gjorde jag ordning ett par burkar

för att ha till hands nu under vintern

men det är så gott att ha som smaksättare

att det givetvis går att använda när som helst.

 

 

Enbart den vilda smaken och minnet av själva plockningen

får mig att må så mycket bättre.

Jag föredrar i alla lägen naturen som apotek

framför den kliniska,

även om den givetvis ibland är helt nödvändig.

 

 

Men i de här fallen när man kan påverka själv,

då gör jag gärna det.

 

 

*

 

 

 

Grundrecept granskottshonung:

 

 

* 2 - 3 dl ekologisk honung

* ½ - 1 dl färska granskott  

 

 

Grovhacka granskotten och lägg dem i en ren och torr glasburk.

Fyll på med honungen. Rör om och låt stå en vecka

innan den kan användas.

Förvara i kylskåp, då håller den ibland upp till 1 år.

 

 

Används i förkylningstider eller som smaksättare i te,

på glass, fil, i bröd och kakor etc.

 

 

* Tänk på att fråga markägaren om lov

då du plockar skotten då de inte omfattas av allemansrätten.

 

 



Alla dess blodröda dagar i mitt liv.

 

 

 

Alla dessa soliga dagar

då våren påbörjat sin frammarsch

med mild hand svept undan det sista lagret av hård vinter

och likt ett sköljmedel kapslat in världen i mjukhet

släppt fram tidig grönska

i det som för någon vecka sedan var gulnat och dött

tidiga knoppar svällda som en ung flickas bröst

och en blivande moders mage

tussiga moln på en turkos himmel

en sommarsol som möter vinterkall luft

vår.

Alla dessa soliga dagar genom åren, hur många är de?

Hur många år sammanlagt?

Spenderade inomhus, blickandes ut genom fönster

iklädd pyjamas

eller de dagar jag orkat fixa till mig mer

i myskläder med lös linning i midjan.

Alla dessa dagar spenderande i ett varmt rum

med våren, sommaren annalkandes utanför

och jag i sängen

läsandes böcker, tittandes på serier och filmer,

ätandes något gott och drickandes varma teer

men ofta sovandes

inkapslad i min egen kokong

både oförmögen yttre socialt liv och egenvalt

för att träda in i egna tempelrum

alla dessa soliga dagar!

Alla dessa soliga dagar jag skiftande betraktat

som sjukdagar, lyxdagar och förbannade dagar

dagar att känna lycka över, sorg över, skuld över

alla dess blodröda dagar i mitt liv.

 Alla dessa dagar inomhus medan blommor spränger fram

och katter solar vid en husvägg

när trädgårdsmöbler och klockor ställs fram

och kaffekoppar intas utomhus

när gator sopas rena och vinterjackor hängs undan.

 Alla dessa blodröda dagar i mitt liv

jag har spenderat som i ett växthus, ett orangeri

vad är det de agerar näring till

vad ska det bli av dem

vad är det som ska spira fram och växa upp ur blodröd jord?

Syrensaft

Säsongen för blommande syrener,

må kanske visserligen vara över,
även fast jag såg ett par åldriga buskage ännu blomma
i kohagen i söndags.
Men ändå.
Jag skriver om dem lika fullt...

Häromveckan gjorde jag hemmagjord syrensaft

från det här receptet.
Inte alls så mycket raw, men ändå.
Jag prövade det lika fullt...

Efter att ha låtit det stå och dra ett par dygn

hällde jag upp den koncentrerade saften

på flaskor och fina glasburkar.
(Två flaskor och en mellanstor burk.)
Prövade den häromdagen och fann den riktigt söt,
och saftig...
I receptet står det att den ska blandas 1 del saft och 3-4 delar vatten
men om man som mig vill ha svag saft
blandar man med fördel mycket mer vatten.


Själv kommer jag göra som en av kommentarerna rekomenderar:
frysa in koncentrat i iskuber och servera till vitt vin.
Tror jag kommer bli en riktig hit

*

Pictures via Shantichild

Kom hjärtans fröjd!

Daughter of the sun

Jag spenderar mestadels av tiden utomhus.

Reser härs och tvärs och härs igen.

Ges möjligheter. Tar dem.

Jag löper spår och stigar - med och utan hundvän

men mest med.

Springer stegen när jag går, som när jag var barn.

Har vinden i hårtestarna och tycker egentligen 

att det är aningen för kallt.

Pratar med ko och kalv och gråter nästan av lycka

över lamm, får och rådjur - 

men ännu har jag inte skådat tvillingkiden.

Vandrar den ljusa och upplysta grusvägen

och gråter nästan igen:

göken som fått kocko på kokoandet, örternas myskhet,

och sommarblomstren i brösthöjd.

Kom liljekonvalj och syren och jag dör lycklig.

(Innan jag dör råa matdöden.)

Kom liljor och akvileja,

kom rosor och salvia,

kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Dricker Pukka.

Och blinkar inte alls med torra ögon.

Inte längre. Nej, inte längre.

Inte alls. Så. Tvärtom.

Vaken.

Awake. 

Som Jim.

Som Thelma.

Och här,

någonstans bland blomblad och kålblad,

infann sig visst yogan  på daglig basis.

Inget jag planerade.

Något som bara blev.

När?

Är inte ens relevant.

Glad.

Jag som inte kunnat på länge pga olika faktorer.

Olika faktorer är uppenbarligen inte längre - 

olika faktorer utan raderade faktorer.

Awake var ordet

när jag sträcker ut positioner

och innan, efter och före.

Jag vibrerar av hetta, kärlek och lust.

Passionerad står jag galet glad i livet.

Så många och så mycket jag dansar med just nu

och David Lynch är lika het som vanligt.

Kom hjärtans fröjd!

*

Och det är väl precis som igår, i förrgår och förra året. På ett ungefär.

Crush Cul de Sac

Jag finner det svårt att inte bli tjatig.

Att inte låta varje litet inlägg vid den här tiden på året

handla om rundan i skogen.

Om alla rundor, stigar och ostigar i skogen.

Hur de doftar. Hur de färgar ögat.

Livs levande pulserande.

Förundras över hur det kan lukta som en tänd och kryddig aromaolja,

på pricken.

Alla dessa örter, växter, barkar och kådor i värme.

Det säger sig självt.

Förundras och älskar lika fullt.

And the colors...

Hur ögat glupar med törst.

Så grönt, så grönt så mycket neon.

Toppa med räv. Toppa med hare. Toppa med korp.

Toppa med hela jävla saligheten!

Att bli endorfinhög i den här miljön slår det mesta.

Jordad och högflygande samtidigt.

Så jag fortsätter med apelsinduschen.

Med apelsin och kokosteet.

Med att samla in klorofyll för smoothies, juicer, sallader och soppor.

Och toppar med att sitta i kontoret slash ateljen under dagen.

Ha öppet och höra plingandet från konstrundans besökare.

Bli produktiv gällande jobb såväl som det kreativa.

Gå ut till mina kollektivvänner. Samtala och fika.

Somna lika trött som igår.

*

Från spor till grodd, till tvåblading till spirande bönstjälk upp i himlen.

Crush Cul de Sac

Förra veckan träning i underställ, mössa och vantar.

Nu. Behövs det inte alls.

När hon kommer, kommer hon med besked.

Och det är alldeles, alldeles underbart.

Fönster öppna dygnet runt.

Fågelkvitter motsvarande en regnskog.

Just det där älskar jag, 

när den svenska skogen för ett par veckor blir till en regnskog i ljudupplevelse.

Äntligen doften av varm tallbark - såå aromatisk!

Likt snabbspolade naturfilmer ser man växtligheten växa.

Från spor till grodd, till tvåblading till spirande bönstjälk upp i himlen

på noll och en minut. Typ.

På ett ungefär.

På en dag blev gräsmattorna gröna.

Träden knoppade.

Och under köksfönstret sväller syrenknopparna till ett mindre hav.

Jag tränar mig endorfinhög.

Njuter apelsintvålen. Njuter apelsinteet.

Små teman i vardagen.

Har inte reklamerat vinterjackan än.

Trots alla yttre förseningar är jag ännu senare.

Med rätt mycket.

Och jag kan inte skylla på sen pubertet direkt.

I fas och ur fas. 

Lugn och rastlös.

Harmonisk och otillfredställd.

Med ena ögat riktat på närjorden och det andra på horisonten.

Och tros att jag rör mig framåt, ändå känslan av att stå fullkomligt

helt still.

Svårt för att släppa kontroll.

Svårt för att släppa bromsen.

Svårt för att släppa gasen i andra sammanhang.

Gah!

Tyder tecknen. De är ju inte direkt diskreta.

Förstår precis vad jag behöver göra.

*

Spår

Crush Cul de Sac

Och återigen reste jag.

Färdades jag.

Och jag njuter av det.

Att färdas likväl som destinationer i sig.

Den här gången till staden med mina rötter.

Och det är rätt fashinerande hur en hop människor

kan intressera sig för konstglas tack vare en kvinna.

Släktarvet tänker jag.

Och tänker på allt det andra jag ärvde och inte ärvde -

i form av karaktärsdrag och intressen.

Vandrar parken och gränderna och njuter våren mer än hemma.

Magnolia,

blommar på kala grenar.

Det finns en vacker symbolik i det. 

*

Different faces

 

 Daughter of the sun

 

 

Valborg.

Så mycket som kretsar kring eldar.

Kring fertilitet.

Kring god jord.

Att sätta frön i rik mylla,

för att skörda senare.

Kring god jakt och vilda knull.

Helt enkelt.

Tända elden...

Bevittna lågor, rasa ut vintern.

Och få svedda kinder.

Om man inte passar sig.

Grillarna likt asiatiska lyktor -

en efter en..

Solen.

Magman. Blixten. Den flytande lavan.

Kreativitet och vårda lågan.

Den inre elden - att brinna.

Skogsbranden.

Shiva.

Ödeläggelse och förutsättningen för nytt liv.

 

*

 

 

Ödmjuk inför livet

 

Crush Cul de Sac

 

 



Om igår hade varit för ett liv sedan

hade jag tidigt gått ut för en promenad.

Klätt mig i blommig manchesterskjorta,

jeans och palestinasjal.

Mött upp en kompis och gått ner till hamnen,

klättrat ner till stenarna vi alltid satt på,

blickat mot solen och rökt alldeles för mycket.

Jag hade tömt väskan i vattnet,

låtit allt flyta iväg med den milda strömmen.

Långt mycket senare,

efter att ha sjungit och nollställt mig

och sett solen sjunka röd bortom fjärden,

hade vi rest oss.

Stela i benen prövat grusvägen och

flutit ihop med ungbjörkarna på gångstigen.

Jag hade tänt stearinljus när jag kom hem,

värmt te och ätit en smörgås.

Tittat på en film och längtat till igår.

 

Igår, idag, spelar egentligen ingen roll vilken dag

som avses.

Det är inte väsentligt.

Det väsentliga är att idag symboliserar friheten i att vara vuxen.

Inte ung, beroende och fast.

Beroende av sånt man är beroende av som ung -

föräldrar, vänner ...

Fast i andras rutiner, fast i allt vad man kan tänkas vara fast i...

 

Så igår drog jag ris. Drog träd. Drog. Slet.

Njöt.

Storartat.

Rensade. Frigjorde.

Inte nödvändigtvis enbart det yttre.

Förberedde för eldning.

Allt har sin tid.

Drack vin mitt på blanka dan.

För att jag kan.

För att jag bestämmer själv.

För att jag har skapat mitt eget liv -

och lever det så som jag vill.

Med mina rutiner.

med mina traditioner.

Och jag är jäkligt stolt över det.

Allt lagt med min hand.

Handmade och homemade...

Allt fanns där i hjärtat hos en femtonåring

men det tog tid att komma hit.

Jag har inte för avsikt att glömma det.

 

*

To walk

 

 

Crush Cul de Sac

 

 

 

En av fördelarna med att bo nära skogen,

är alla stigar och motionsspår i den.

Allt det som löper virrvarr bland träd, ris och Kråka.

Lugnet, tystnadens musik, dofterna.

Se skifttningarna från späd vårgrönska, fullvarm sommar,

till svampig höst och vilande vinterskrud.

Var dags skiftning - årshjulet påtagligt.

 

Och när jag inte vandrar löper, dem,

längtar jag stadens stråk med öppna ytor,

ljus, vatten och fokuserade ansikten.

Asfalt och blommande holmar.

De jag för en livstid sedan betraktade som mina.

 

Det spelar ingen roll var jag befinner mig.

Jag vandrar eller löper likafullt.

Väneröar, fjällmarker, Mexico eller Frankrike.

Jag går.

Drömmer Inkaleden i Peru, vandringsleder i Nepal

liksom en löprunda genom Central Park N.Y.

 

Äger egentligen inget annat än rörelsen

men det är den som får mig att känna mig som en katt i sitt revir.

Jag gillar idén att världen är mitt revir,

att jag emellanåt behöver ut för nosa, utforska, märka ånyo.

Alltid det avlägsna,

det i utkanten belägna.

 

Igår dock inte lika glädjefull.

Kortrundan ännu bitvis tjock av snö och svallis.

Där det inte låg hägrade pölarna.

Lär dröja länge, insåg jag, tills marken ligger torr.

Tack regn, tack vind - som idag stormar hårt.

Som städar mitt revirs utkanter.

 

*

 



Blötmark och packsnö

 

Healing Lotus Aromatherapy

 

 

Underbara, underbara fredag!

Sådan vår det är i luften!

Har knappt hunnit med att vara ute och njuta de senaste dagarna.

Har dock tagit en promenad i skogen varje kväll.

Förtjusats och förundrats.

Över hur så mycket som händer bara på ett dygn.

Fortfarande drivor av snö till skogs men igår,

 alldeles bar blötmark i backen.

På vissa håll doften av varm tall.

Kanske den allra bästa av dofter.

 

Allt det här som så bekant kommer fram,

när det där andra bestämmer sig för att smälta undan.

Skräp redo att slängas.

Sånt man inte riktigt vet vad det är ännu.

Samt en och annan skatt.

 

Min inre vår är nog rätt synkad med den yttre.

Så mycket jag fortfarande inte vad det är.

Som ännu inte töat fram tillräckligt för att ta beslut om.

Jag får vänta och se.

Bida tid.

 

*



Tillägg

 

 

 

 

Ibland blir det inte som planerat.

Då får man fixa till det.

Tanken var ett boktips i föregående inlägg.

Det glömdes bort och kommer istället här.

Om man som jag för tillfället tilltalas av trädgårdssymbolik,

rekomdenderar jag The Faithful Gardener av Clarissa Pinkloa Estés.

Författaren till Kvinnor som slår följe med vargarna.

Som så mycket annat av henne - mycket läsbart.

Om man gillar sagokonceptet vill säga.

Om att bränna, lämna plats och nära.

Bland annat.

 

*

Det här med att veta vad som är bäst för en själv.

 

 

daughter of the sun pinterest

 

 

För längesedan skrev jag att jag inte visste,

huruvida jag skulle avsluta min utbildning eller inte.

Men jag följde rådet. Reste mig upp.

Och följde mitt hjärta.

Jag tvann, ångestfylldes och växte.

Jag har mottagit applåder på scen med "min" klass.

Har några rester kvar.

Och känner mig såväl klar som långt ifrån klar på samma gång.

Visa dagar känns framtiden greppande nära,

andra...låt säga inte lika, ljusa.

Nåväl. Så är livet.

 

Jag kan dock uppleva att det är nog med önskefrön.

Jag har en hel fröpåse av dem.

Det säger i princip ingenting.

Tills de är i jord - groddande och spirande - är de ingenting annat

än just frön.

 

Och det är det jag kommer fokusera på

vid aktuell månfas.

Vandra ner i mörkerlagren.

Långt ner under jord.

Synliggöra rotsystem.

Ge det form.

Bli kvitt.

Och när månen senare växer ånyo,

en tidig morgon i början av veckan så mina frön.

Plantera i jord.

Ge näring, vatten, omtanke.

 

Givetvis kan man göra det på fler sätt.

Men.

Vad kan passa bättre i sprittande vårtider?

 

En gång var tanken en döds- och livsdocka.

Principen den samma.

Dödsdockan gavs form.

Mörk, eländig och förskräcklig begravdes hon.

Men någon Liv gavs aldrig form.

Material och symbolik ligger fortfarande i en ask.

Mer hände inte då.

Jag tror det har passerat nog med månvarv,

för att fortsätta ligga stilla.

 

Den som vill skörda gott

har fullt upp.

 

*

 



Jag har hört isen sjunga

 

 

maybe daughter of the sun

 

 

Sol från tidig morgon och brungröna oaser i snön,

som små juveler av vår.

Hört isen sjunga.

Sett blommande krokusar.

Enbart det är värt att fira stort.

 

Dags att skifta mönster i väven.

Ännu oklart till vilket.

 

Ställer upp på vid gavel.

Låter vinden svepa fram bäst hon vill.

Damma av varje hörn. Lämna kvar doft av citron.

Vackra vingar vakna.

 

*



Om te och Anton Bergs - bland annat.



 

 

Jag har mina egna traditioner kring påsk.

Vem har förresten inte?

Se Easter Parade med Judy Garland och Fred Astaire

med solen lätt skinande in genom persiennerna.

Under tiden sippa violte från Kusmi

och proppa munnen full med marsipanägg från Anton Berg.

Känna mig lagom dekadent och rokoko.

Och bakom de tilltalande smakerna finns symboliken:

filmen för moster'a, teet för mormodern med samma våriga namn,

äggen för att minnas farmodern för lyxigare fanns inte i hennes värld.

 

Åka ut på konstrundan kring Fryken.

Trängas med stressade kvinnor i allt för tunga parfymer,

lagomt loja tillhörande män, avspända och samtalandes utanför i solen.

Se inspirerande konst.

Och alldeles för många stilleben av blomvaser, sjöar och barnbarn.

Häpnas av prissättning -

och ta en gudomlig påsklunch eller fika på det.

And I lovet it!

Köpa en Årestrut och åka hem till skogs och myskläderna.

Ha gjort min "easter parade".

I brist på Ägglunken i uppväxtorten.

Denna underbara tipspromenad med äkta ägg vinst.

 

Se påskbrevsutställningen på Värmlands museum.

Före eller efter de vinnande bidragen presenterats i NWT.

Skratta över det fyndiga och gripas in i hjärteroten

av förskolornas bidrag i åldern 2-5 år.

Samtidigt passa på att i ensamhet vandra muséet i timtal.

Som förr. Som alltid. Som senare.

Hur jag förr, när jag som turbulent 16-åring som nyss flyttat hemifrån,

fann tröst bland tavlorna. Samtalade med dem och penseldragen.

Stärktes. Överkom.

Och en fika på det. Såklart.

 

Läsa Elmer Diktonius och Stig Dagerman.

Alltid denna recenceran av Diktonius når våren kommer.

Bättre ordsättare finnes inte!

Vet dock inte när jag gjorde det sist. Läste.

Har fortfarande uppfattningen om att jag gör.

 

I år känns det dock som allt stoppats in ett ägg. Ruskats runt. Slängts ut lite hur som och vad som. Inte som brukligt men bra ändå. Något behöver bli klart och fullkomligt. Detta är mitt strukturerade fokus. Allt annat får ta vid efteråt. Jag tar ett marsipanägg på det.

 

*

 



How it works

 

 

 

För varje dag snötäcket något tunnare.

Så att säga.

Isar sjunger. Ja, det är sanning.

Skatan tjaxande i trädtoppen.

Guld i munnen.

Så att säga.

Hela korgen fylld av gyllne ägg..

*



Islossning och blötmarksjord

 

www.pkbild.se

 

 

Ibland väller det över mig.

Flyter upp till ytan som ett svällt lik.

Sådant jag känner gör sig påmint.

Sammanknutna nervtrådar och nate.

Vassrör och sylstenar.

Islossning och blötmarksjord.

Vänern - the love of my life,

vad jag längtar att kyssa dej.

*



Standing in the doorway

 

 

 

 

 

Det är vårdagjämning idag.

Våren ska officiellt börja.

Läs, redan helst ha börjat.

Intressant tycker jag,

hur vi förväntar oss kunna bestämma över något

som bestämmer sin egen rytm.

I hälsokostaffären igår samtalandes med expediten:

- Ja, imorgon börjar våren. säger expediten frustrerat.

- Ja, de säger det. svarar jag.

- Förra året var det 15 grader idag. 15! Rösten något gäll.

- Det blir svårt att bräcka. svarar jag.

Och det är just bräcka jag väljer som ordval.

Denna ständiga tävlan och liknelse med andra vårar/somrar/whatever.

*

Vid datorn.

Skriva inlägg och välja bild.

Går igenom alla mappar efter en lämplig och vårlig bild.

Ingen.

Massor av höst, regntunga marker och gulnande löv.

Nästan lika mycket sommar.

Några vintrar.

Men inga vårar.

*

Förr om åren drabbade depressionen mig.

Slog till någon gång under mars-april.

Någon vecka eller två.

Boom!

Damp ner som på beställning.

Jag hade inga verktyg. Förstod inte.

Det kom mig att inte se våren.

Inte höra, känna, uppleva allt det vackra. Magiska.

Eftersom jag inte uppskattade den.

För en egentligen ganska kort men högst intensiv depression.

Jag kan inte säga att jag minns när den försvann.

Eller hur.

Bara att jag en vår inte hade den och insåg

att det var några vårar sedan sist.

Kanske för att jag spred ut mitt mörker,

lät det träffa mig året om.

Kanske för att jag struntade i alla måsten.

Struntade i all den yttre påtvingade karusell till

hysteri som jag upplever kommer med vår och sommar.

 - solande, nya kläder, uteserveringar, trädgårdar and the list goes on...

Kanske för att jag stod fast i vem jag är -

alldeles mörk och vrång.

Kanske för att jag gjorde den på mina villkor och fann den vacker.

Kanske för att jag växte upp..

Kanske för att brände ner skogen/rev ner tornet...

och lät nytt spira.

Släppte in min egen vår so to speak...

Kanske just en vårbukett av allt nämnt och något glömt.

*

Idag längtar jag daggsmeja, takdropp och varma läväggar.

All för jävlig odör som letar sig fram. Förpestar.

Skor fulla av sand - hur, huuur är det möjligt?!

Och sedan

skogsstigar något mer torra än blöta,

bäddar av små vilda blommor,

kyliga kvällar

och sprittande fåglar.

Tunnare vantar.

Lika värdefull och vacker som alla årstider.

För idag njuter jag dem alla.

Och vid varje skiftning längtar jag den nya.

jag tror jag snurrar med hjulet.

*

Men jag gnäller inte.

Skyr inte snön som virvlar vit utanför.

Minns alla snöoväder i april

och låter precis som mormor/farmor/farfar.

*

Fast jag välkomnar.

Lagar extra god kycklinggryta till lunch.

Gör onyttiga spenatknyten.

Tänder ljus som ett statement.

Någon gräns för all vinterhet måste det ju ändå vara.

God vårdagjämning!