Wearing the shadows like a crown

 

 

 

 

 

 

 

"I boldly take up

the shadows,

wear them

like midnight silk,

honor them

for their part in me".

 

/Nell Aurelia

Honung med granskott

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag fick en släng av en förkylning.

Jag blir sällan sjuk men som vanligt inträffade det

när jag inte hade garden uppe och inte

hade med det i tanken tillräckligt.

 

 

Så jag klär mig varmt, dricker mycket

och gör allt det jag behöver i ett lugnare tempo.

Dessutom äter jag och smaksätter mitt te

med granskottshonung.

 

 

I våras gjorde jag ordning ett par burkar

för att ha till hands nu under vintern

men det är så gott att ha som smaksättare

att det givetvis går att använda när som helst.

 

 

Enbart den vilda smaken och minnet av själva plockningen

får mig att må så mycket bättre.

Jag föredrar i alla lägen naturen som apotek

framför den kliniska,

även om den givetvis ibland är helt nödvändig.

 

 

Men i de här fallen när man kan påverka själv,

då gör jag gärna det.

 

 

*

 

 

 

Grundrecept granskottshonung:

 

 

* 2 - 3 dl ekologisk honung

* ½ - 1 dl färska granskott  

 

 

Grovhacka granskotten och lägg dem i en ren och torr glasburk.

Fyll på med honungen. Rör om och låt stå en vecka

innan den kan användas.

Förvara i kylskåp, då håller den ibland upp till 1 år.

 

 

Används i förkylningstider eller som smaksättare i te,

på glass, fil, i bröd och kakor etc.

 

 

* Tänk på att fråga markägaren om lov

då du plockar skotten då de inte omfattas av allemansrätten.

 

 



Att förändra livsval på samma sätt som att klippa håret

 

 

Som jag sväller i min längtan. I min hunger.

Efter mer. Efter mindre. Efter lagom.

Efter balans.

Moln silvergrå, en rispa i diset och

solen, som skiner genom.

Det påminner om en vacker januaridag.

Vinter i allt det heta, subtropiska.

Imorgon klipper jag av håret.

Svallet som letat sig längre längs ryggen

än vad jag mäktar.

Livet önskar en lika osentimental klippning.

Av det mesta.

Jag har saxen i mina händer men

uppehåller mig för länge vid val av frisyr.

Om du förstår metaforen.

Men jag börjar komma hem.

Komma hem i all min avfärd.

 

 

Under tiden experimenterar jag.

Med mexikansk mat,

teer, salter och kryddblandningar,

allehanda oljor, ljus,

med korten

med livet, med döden och det där

där emellan.

 

*

Och solen har sin gång

 

 

 

 

 

Februari.

Och det går att räkna de soliga dagarna på en hand.

Är så förtjust i den här månaden.

En enda stor gul apelsin. Med saften. Fruktköttet och sockret.

Utmed mina läppar.

Krispig vitsnö och dagar, som gjorda för utomhus.

Frostnupna kinder och händer kring en varm kopp.

Ett begynnande takdropp...

Inte än.

Grådagar och slask. Mestadels.

Långt till vårkvitter och första blomman.

Till katter vågar utanför husväggarna.

Ändå ljust några minuter, halvtimmar längre.

I rekordfart ett ljusare sken.

En längtan att föra ljuset längre in i lägenheten.

Längre in i min kokong. Om du förstår vad jag menar.

 

*

En bit imma som bevis på min existens

 

 

 

 

 

Undan för undan skalas ett lager hud av.

Undan för undan tillkommer ännu ett.

En slags växelverkan. Mellan vad som ska bort och vad som ska till.

Ibland hör jag ylet från skogen så mycket tydligare än vanligtvis.

Ibland knappt mer än en viskning.

Ibland döv, blind och sluten  från mina sinnen och kall.

Jag kan se på mitt altare - ljusen, föremålen - och förstå precis.

Som en rak linje dragen mellan stjärnor under eoner av tid.

Men jag kan också se och betrakta är allt jag gör.

Som någonting ur sin omloppsbana, på väg ut i det outforskade.

Ibland är det så man upptäcker nytt.

Ibland så man förvirrar sig.

Och sedan skrev jag så många olika slags fortsättningar

men jag raderade dem alla.

Försöker fortfarande hitta en ton, en röst att prova.

Vill inte mer, än att lämna en utandning på rutan.

En bit imma som bevis på min existens.

 

*

 

Imagine a woman in love with herself

 

 

 

 

 

9 juli 2009 återgav jag en dikt av Patricia Lynn Reilly.
Jag tycker den är värd ytterligare ett inlägg.

"Imagine a woman in love with herself,
who believes it is right and good she is a woman,
who has walked through her past and who has healed into the present moment,
who celebrates her body’s rhythms and cycles as an exquisite resource,
who allows the feelings to pass through her as gracefully as a breath,
who trusts her experience of the world and expresses it,
who follows her creative impulses,
who designs a personal spirituality to inform her daily life,
a woman who has descended into her own inner life;
who is grateful for the ordinary moments of beauty and grace,
who authors her own life,
who chooses friends and lovers with the capacity to respect her solitude,
who sits in circles of women;
who makes a powerful statement with every word she speaks, every action she takes;
who asserts to herself the right to reorder the world.
Imagine a woman who has vowed faithfulness to her own life and capacities;
who remains loyal to herself; regardless.


Now imagine yourself as this woman.”


*

 

I förändringens tid

 

 

 

 

 

 

Saker och ting förändras.

Träder in i nya faser.

Ja, det väl livet i allmänhet jag syftar på.

För tillfället kommunicerar jag hela dagarna i det nya jobbet

och är alldeles uppe i hjärnan och harvar fullständigt

och har således ingen vidare lust

att fortsätta vara det i samma frenesi i bloggen

som jag tidigare har haft.

Ja, det kanske mest var i början av sommaren

- alldeles hög på klorofyll och solsken som jag var då.

Annars har inte lust så mycket att göra med skrivandet för mig.

Jag skriver vare sig - här men framför alt utanför bloggen

- så länge jag anser mig ha något att skriva om.

Det är lika viktigt som att andas - man gör det oavsett.

Men Just Nu.

Mest Tomt.

Inlägg kommer därmed inte göras i samma utsträckning.

Läs - inte varje dag.

Och så får vi se hur jag väljer att göra det helt enkelt.

Nu. Längre fram. Än längre in i framtiden.

Jag har mina tankar.

Inläggen kommer fortsätta trilla in

men alltså inte lika frekvent

som förr.

Jo.

Jag skrev som sagt det...

 

*

 

Pic via Crush Cul de Sac

 

 

Nystart

 

 

 

 

 

Idag var starten på nya jobbet.

Och igår smörjde jag in kroppen med en

 'summer shine body lotion',

fylld av glitter och persika.

En liten pärla sommar som skimrade på armen idag

när jag ägnade mig åt struktur och planering.

Struktur och planering av det ska innebära.

Vad hösten ska innebära. Vad nästa år ska innebära.

Vi driver upp något från start.

Från tanke och idé till genomförande till avslut.

Men där är vi inte än.

Nu är vi på uppstart,

och jag är till bredden fylld.

Av entusiasm, av driv att starta igång, av att dra riktlinjer.

Stolt över att vara en av hjärnorna bakom, av vad som komma skall.

Och allt som kommer ske längs vägen och hitta lösningar på det.

Nyfiken på alla möten det kommer innebära.

Av allt spännande som väntar.

T.om. det annars så ospännande pappersarbetet

känns lustfyllt och spännande.

 

Och jag kan inte, bara kan inte glömma gårdagens fisksoppa,

så angenämt fin i sin smak.

 

*

 

Med månen som en slags kompass

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Återigen reste jag landskapet.

Från vildskogen till Vänerkusten,

till bördiga fertilitetsjorden och vidare.

Vidare till bergen som minner om Jotunheim,

till höjderna där landskapet blinkar olikblånyanserna,

alldeles likt en ripsmatta.

Och vidare ut längs små grusvägar, skogsvägar

där Varg, Björn, Korp strövar, flyger majestätiskt fritt.

På sätt och vis.

Och Hem.

Och under tiden radion på P2 liksom jorden runt och tillbaka

under en och samma dag.

Den glänsande Vänern, vikingajorden, ekskogen,,

kohagarna, höjden, det andra bekanta.

Allt under en dag.

Likt en katt strosandes reviret.

Joväl.

En djupdykning ner i min själ.

Ner i vrårna, ner för att hämta upp.

Bringa till ytan.

Det gör ont. Värker.

Och läker alldeles förträffligt.

Jag bringar en ny slags ordning

där ko, honung och sensommargräs är framträdande.

Jag tror jag vet vad det vill säga i fråga om harmoni.

Under tiden en mörkare månhalva -

det yttre och inre manifasterat.

 

*

 

 

 

 

Pics via Shantichild

Är det möjligtvis en kräftskiva på G?

 

 

 

 

Augusti snurrar på.

Med mörkare kvällar, mörkare måne

och rikare skördetid.

 

 

För första gången på jag vet inte hur många år

är jag sugen på kräftskiva.

Jag som egentligen inte ens gillar kräftor.

Kan kanske ha med allt flytande Ranblod i ådrorna att göra.

Kräftor i egen lag, kryddost, Västerbottenostpaj,

kulörta lyktor, ljus i sommarnatten.

På något märklig sätt lockar det mig.

 

 

Ingen festkväll utan följt av en tarotläggning.

Följt av drömmande.

Det här med att skörda frukter i de egna vattendjupen.

Det som lever i mörkret redo att fiskas upp...

 

 

Ja, det slår an en klang inom mig.

Än vet jag inte vad som händer med den.

 

*

 

Painting: The Ballad Of Two Moons by Marta Orlowska

 

 

 

Att förgylla en vanlig vardagskväll

 

 

 

 

 

 

Första augusti.

Trots det fina vädret och trots att jag vanligtvis

brukar anse sommaren sluta i september.

Träffar mig lite vemod.

Hade det gjort det om jag inte hade koll på datumet?

Nä.

Sannolikt inte.

 

 

Häromkvällen vart jag utbjuden av sambon på italiensk mat.

Vilket betydde picnic vid min favoritplats,

klippblocket vid vattnet.

Storfilten utlagd, flertalet värmeljus i glasburkar.

Musik.

Raw italiensk pasta + sallad,

+ vitlöksbröd.

Vilket inte alls är speciellt mycket raw men förbaskat gott.

Dessert och en kopp te.

 

 

Att det nyss hade regnat spelade inte så stor roll.

Liksom att vi fick bryta upp någon stund tidigare

än vad viljan ville.

För det blev av.

Och det var uppehåll medan vi åt.

 

 

Jag gillar det här, att vi inte styrs av vädret

utan tar det för vad det är.

Hittar på i alla fall.

Visst hade det varit underbart med vackert väder och långkväll

men nu förgyllde det en vanlig regnig tisdag.

vilket inte heller är så fel.

 

 

Utan precis tvärt om,

väldigt rätt.

Och väldigt romantiskt.

 

*

 

 

 

Huskur för mjuka sommarfötter

 

 

 

 

Huskur för sommarfötter:

 

 

Följande kur är fenomenal för att bli kvitt förhårdnader

och istället få mjuka fötter.

 

 

Gör ordning ett fotbad med varmt vatten.

Blanda i två teskedar med bakpulver

och ett par droppar med lavendelolja.

 

 

Efter ett långt bad skrubba fötterna med

en blandning av följande:

Tre delar bakpulver, en del vatten och en del brunt socker.

Jag smörjer först in blandningen och låter den sitta ett par minuter.

 

 

Skölj sedan fötterna och smörj in dem med en välgörande fotkräm.

Helst en naturlig sådan som inte rubbar fötternas egen balans

med en massa konstiga ingredienser och ämnen...

Sätt på plastpåsar runt fötterna

eller låt dem vila i en varm handduk ett par minuter.

 

 

Klart!

 

 

*

 

 

 

Och jag sänkte mig i vatten II

 

 

 

 

 

 

 

Ja, jag fortsatte bada. Fortsatte inreda rum och hem till stränder.

Fortsatte drömma strandliv. Fortsatte resorna till vatten.

Som en självklarhet.

Nämnde jag att jag är född i fiskarnas tecken?

Fortsatte att få insikter, viktiga insikter, vid vattendrag - oavsett storlek.

Fortsatte att offra viktiga, betydande, magiska smycken i vatten

om än många gånger högst ofrivilligt.

 

 

Så kom ett vanligt Vänerbad.

Ute till sjöss i ett par dagar.

Tillbringandes en dag för mig själv på klippor jag känner så väl.

Jag minns den stekande brännande värmen.

Jag minns de evighetslånga baden i den sanslöst varma vattnet.

Jag minns allt.

Jag minns hur allt var som vanligt innan just det här badet.

Hur jag planerade att lifta hem med någon båt och gå ut på kvällen,

hur jag längtade uteservering, guldpulver, höga klackar

och allt, allt det där som hörde till.

Men så tog jag badet.

Och gick upp med övertygelsen att ta dykcertifikat.

På momangen.

Out of the blue men ändå inte alls, som sagt.

Jag ringde ingen kompis, jag ringde 118 118

och sedan ringde jag dykcenret och bokade in mig

på grundkurs med start samma vecka.

Och förändrade mitt liv fullkomligt.

 

 

Jag var fast från första stund.

Trots usel utsedd dykpartner men bra grupp och med en känsla att allt gick för fort.

Men det gick bra, tills vi skulle träna på att ta av masken.

En enkel övning men som fullkomligt misslyckades gång på gång.

Så jag fick gå undan i poolen och öva med en egen dyklärare.

Vilket stressade mig än mer.

Vi kom att prata om annat.

Om hans resa in i dykningen.

Vad som sporrade honom, mig.

Om min stress.

Oj, jaha, den visade sig vara hög.

Så jag fick göra avslappningsövningar på bottnen,

meditera.

Fann lugnet.

På hemvägen åkte jag förbi new age affären.

Köpte en skiva med tibetansk musik, rökelse och rökelsekar.

Ställde om mitt liv så pass mycket jag då förmådde.

Övningen?

Den gjorde vi ingenting åt där och då.

Äh, det löser sig tids nog sa instruktören.

 

 

Och av en tillfällighet gjorde det det på första utomhusdyket.

Vid en klippvägg på västkusten.

Jag dök hela dyket utan remmen fast om huvudet.

Tömde masken som en naturlighet när det behövdes,

utan en tanke på att jag bara någon vecka tidigare haft asstora problem med just den grejen.

Efter dyket var instruktören grymt imponerad.

Vi high fivade. Gruppen applåderade.

Sedan bytte vi nummer.

Jag skulle komma ner på jullovet till instruktören och hans flickvän

med några andra i gruppen.

Det blev aldrig av.

 

 

Tanken var att gå färdigt utbildningen.

Under tiden spara undan pengar.

Ta fortsättningskurser med dykandet och bli instruktör.

Flytta utomlands.

Leva strandliv och skriva på fritiden.

Fett betalt!!!

Gubbarna på det återkommande sommarjobbet

tyckte på allvar att jag skulle bli undervattenssvetsare.

Jojo...

 

 

Och tiden gick.

Utan att så mycket av det där blev av.

Så klart.

Med jämna och ojämna mellanrum har dykandet ploppat upp,

eller rättare sagt böckerna, masken. Drömmarna. Samtalen.

Utan att riktigt på allvar sätta sig.

 

***

Resan inåt däremot, och livsförändringen,

den inföll - med dykcertet som klar startpunkt.

Liksom alla de här baden - och sätten jag använder dem på, till.

Passionen till vatten är mitt livs kärlekshistoria.

***

 

 

Tills igår.

En dag för mig själv vid klippan vid badviken.

Jag. Klippblocket. Träden. Sothönan.

Den lätta vinden. De få vågorna.

Den stekande, brännande värmen.

De evighetslånga varma baden,

i sjön som vanligtvis är mycket kallare än andra sjöar.

Jag tänkte att det kanske är läge att börja läsa franska.

Jag tänkte en massa.

Och sedan fick jag besök av två korpar.

Och sedan fick jag besök av en man och hans dotter.

De skulle snorkla, slog sig ner hos mig.

Vi började prata snorkling och dyk.

De visade kort.

Snorklade.

Visade kort.

Pratade dyk. Dyk. Dyk...

 

 

Och jag kan känna sjöråblodet kalla återigen på det specifika sätt

som det talte då.

Det svallar ofta men inte just så.

Något vaknade till som legat gömt i dyn.

Han visade mig, mannen,

plockade fram något han grävde fram därute igår,

som legat dolt en längre tid på bottnen.

Det var jag. Min undervattenshud.

Det var en stor korp och en mindre,

men de behövde skifta till människohamn för att jag skulle förstå.

Det talte resten av samtalet om.

 

 

Och nej, just dykinstruktör är väl kanske inte det som pockar

men att ta vid, utvecklas, ta upp, expandera.

Bli erfaren.

Samla dyk.

Simhuden mellan fingrarna är åter där.

På plats kring själshjärtat.

 

 

Och det jag söker,

fortsättningen på min inre resa,

det kommer jag få svar på under ytan.

I mörkervattnen fortsätter det.

Jag får svaren för att fortsätta,

vet hur att ställa kompassen.

Vem att kontakta, att ställa det jag ställer till.

Mitt hem är inte längre en strand.

Men mitt altare är. Mitt altare är.

 

*

 

 

 

 

Pics via Shantichild

Och i vattnet sänkte jag mig.

 

 

 

 

 

 

Så länge jag kan minnas - och längre tillbaka,

har vattnet alltid varit mitt element.

Första gången jag fick bada utomhus gick jag ivrigt och målmedvetet

 tills hinken och spaden flöt på vattenytan.

Rasen blev jag när jag hämtades upp: sparkade med benen,

flaxade med armarna. Skrek. Så till den milda grad.

Att det bara var att släppa ner mig igen.

 

 

Och så såg min barndom och ungdomsår ut.

I vattnet.

Varje vecka i badhuset. Vid minst ett tillfälle.

Lärde mig simma tidigt.

Var i stora bassängen.

Kände all personal men ville märkligt nog inte tävlingssimma

som de återkommande frågade.

 

 

Badade i badkaret.

Badade, badade, badade.

Året runt.

Pappa var inte så glad över räkningarna,

insisterade i att duscha istället

 - men blev nog lika gråhårig över de räkningarna.

Visst, jag badade varmt och länge - liksom duschade

men de bästa baden var iskalla.

I kallvattnet sjönk jag ner. Blundade.

Och förflyttade mig till sommaren.

Plockade fram varje bad som påverkat mig.

Mindes dem, hur det var att bada i majvatten, junivatten,

högsommarvatten och höstvatten.

Insjöar, mörka tjärnvatten, åar - och Vänern.

Alltid Vänern.

Alltid.

 

 

Under första utomlandsresan var jag den enda som badade i den iskalla poolen.

Det bekom mig inte.

Jag begrep inte hur det kunde avskräcka.

Med min energi badade man sig varm.

Punkt på det liksom.

Sedan badade jag i havet.

Jag badade och badade tills jag hade ett blont hårsvall som var grönt.

Inte direkt unikt men jäkligt mycket mig.

Mamma sade tidigt att jag hade varit en delfin i ett tidigare liv.

 

 

Om somrarna i alla dessa båtar på Vänern,

vaknade jag och badade i nattlinnet.

Åt möjligtvis frukosten dyblöt på en klippa

men troligtvis från vattnet.

Låg i under dagen, eftermiddagen

och gick upp först efter det att jag ätit alla måltider badandes.

Sedan slocknande jag och dagen efter började det om igen.

Behöver jag ens nämna att jag lekte sjöjungfru?

 

 

Jag var alltid den som skulle vara längst ut,

mest under vattenytan och i längst.

Jag framkallade migrän hos släktingar som följde med till stranden,

andra åkte hem.

Jag krävde total uppmärksamhet - för att inte ta tillfällena i akt.

All annan stans var jag lätthanterlig,

förutom på stranden.

 

I högstadiet kontaktade pappa varje dykcenter som fanns.

Fick hem broschyrer för mig att bläddra i.

Det var bara att jag bestämde mig för när så skulle han betala.

Men ingen annan ville lika mycket - eller hade råd,

och det var för pinsamt att börja själv så det blev aldrig av.

Jag fortsatte badandet på egen hand.

Fick av dåvarande pojkvän med kompisar namnet Orca.

 

 

Jag drömde om ett liv under ytan.

Om blå nyanser och tång.

Inredde mitt rum med stranden som utgångspunkt.

Samlade stenar, snäckor, sand, drivved och pinnar etc. -

i mängder. Mängder. M.Ä.N.G.D.E.R.

Har kvar.

 

 

När jag var ledsen, nedstämd, deprimerad,

och så ledsen och förvirrad man bara kan bli -

badade jag.

När jag var sprudlande glad.

Badade jag.

När jag behövde tänka, komma fram till ett beslut,

hoppade jag i badet, duschen.

 

I gymnasiet fick jag efter en incident

det övre badrummet officiellt till mitt.

Inrett helt efter mina behov och önskemål.

Ett fenomenalt vackert kakel, golvvärme,

handdukstorkare - och ett badkar med lejonfötter.

En spridare med massageeffekt och det där.

Jag fullkomligt älskade de där ynka kvadratmeterna.

Med ett fönster brevid badkaret kunde jag bada ensamma sommarkvällar,

ätandes körsbär och dricka rosévin långt innan jag hade åldern inne,

men med en pojkvän som hade..

Bada  med öppet fönster iskalla och gnisterklara vinterkvällar.

 

 

Jag badade fram magiska namn,

iniationsriter, meditationer till Enigma,

jag badade ta mig fan fram allt.

 

 

Och det fortsatte jag med

men det följer i nästa inlägg.

 

 

 

Hemmagjorda raw bars

 

 

 

 

Jag är ett stort fan av raw bars.

Tycker det är ett utmärkt mellanmål

liksom direkt före eller träningen om det inte blir

som planerat med mat etc.

Eller att ta med till stranden, fjällen eller liknande.

Liksom i matlådor till barnen på skolutflykter etc.

Att ha en i handväskan har räddat mig många gånger,

speciellt när jag pendlade till universitetet.

 

 

Det finns ju en hel del färdigpackiterade att välja på,

själv föredrar jag starkt Raw Bite

men det är inte speciellt svårt att göra själv.

I princip som att göra chokladbollar,

det går på ett kick!

Igår gjorde jag en sats av följande:

 

 

Hemmagjorda raw bars:

 

 

½ cup cashenötter

½ cup valnötter

1 cup osvavlade aprikoser

3 tsk sesamfrön

1 tsk torkad kamomill

1 tsk ingefära

1 tsk vaniljpulver

1 msk raw chocolate nibs

kokosflingor efter tycke

juice från ½ citron

 

 

Mixa samman allt i en mixer till en chokladbollsaktig konsitens.

Forma till bars eller bollar.

Förvaras i kylskåpet ca 1 vecka

eller i frysen betydligt längre.

 

 

Givetvis kan man mixa och trixa blandningar helt efter eget tycke.

Byta ut aprikoser mot exempelvis dadlar eller torkade bär,

eller lite av varje.

Lime istället för citron..

Acaipulver, lucuma, jordgubbspulver  eller något annat super food...

Pumpafrön, linfrön...

Chokladiga, nötiga, bäriga, syrliga...

 

Lek och variera på!!

 

*

 

 

Pic: google

 

 

 

 

More to come

 

 

 

 

 

Och det går alldeles utmärkt att fylla en dag med enbart njtning.

 

 

 

 

 

 

Någon är på fiskeresa och jag är själv hemma.

Själv. Inte ensam.

Under singelåren fick jag ofta höra att jag levde ensam.

Nej, nej, nej.

Nej.

!

Själv men knappast ensam...

 

 

Jag gör det jag brukar. Men intensivare.

Mer och fullt ut.

Och är tacksam.

Kanske inte fullt ut där jag vill vara angående mycket

men fan så mycket närmre på vissa punkter,

än någonsin tidigare.

 

 

Och tacksam är jag över hela min dag.

Så fantastiskt njutbar!

Ytterligare en heldag i ateljén,

vigd både nytta och nöje

- och fika med vän.

Träning med en annan vän

vilket resulterade i frossa av både solvarma smultron och blåbär.

Liksom harsyra och mygg.

De senare knappast så solmogna.

Bukett av både rallarros och älggräs

och det doftar så underbart som bara det vilda kan göra.

Te.

Tystnad.

Vila.

 

 

Så otroligt gott så.

 

*

 

 

Jag vill låta mina krukväxter dansa och skratta.

 

 

 

 

 

Månen har vuxit ett par dygn och fortsätter att växa.

Jag planterar småskotten i krukor.

Krukor och krukor...konservburkar.

dekorerar, gör dem somriga

och alldeles fyllda av saga...

 

 

När jag var liten var de gröna fingrarna påtagliga.

Jag talte med dem, växterna. Andades och fick dem att växa.

I alla fall var det det mamma sa.

Mycket möjligt att fönstren i mitt rum var en gynnsam faktor i sig,

om man säger så.

 

 

De vilda växterna växternas vilda berättelser

lockade mig så mycket mer och jag lyssnade mer till dem.

Sedan blev jag äldre och lyssnade inte så mycket överhuvudtaget.

Man kan säga att jag gjorde tvärtom, olyssnade.

Dödade istället för livnärde.

 

 

Och så höll det på tills något uppenbarligen smög sig på igen.

För tydligen har jag numera en grönskande samling i fönstren,

trots mestadels söder- och västerläge.

Trots avrådan om vissa växter.

Det mesta uppdrivet för egen hand.

Hoppla!

 

 

Nej, jag är inte direkt ett proffs.

Mest så mycket amatör man kan bli

men med en vilja att vårda och sköta om.

Om att låta växterna dansa och skratta. Glittra!

 

 

Längtar tills jag bor större, helst i hus.

När fönstren skall vara både fler och större.

Och möjligheterna utomhus desto fler.

Då.

Kommer jag att växa. Grönska.

Dansa, skratta. Glittra!

Desto mer.

 

*

 

Patti Smith och helgen

 

 

 

 

 

 

 

Jag reste till Dalhalla,

för att se min stora husgudinna.

Och jag dog i den ljumma kvällen

och jag återuppstod några timmar senare,

i den lika ljumma senkvällen

när klockan slog över till natt.

Matad mätt men förvånad över ett tvärt slut.

 

 

Och jag fortsatte att resa i landskapet.

Att lägga till minnesbanken.

Och knyta nytt.

Se samband och arvetrådar.

 

 

Och därefter vilade jag.

Badade jag.

Åt jag glass.

Solade jag och återhämtade jag.

Tills det att kroppen ett par dygn senare åkte hem.

Hem.

 

 

Och fortsatte de fina samtalen.

Och det är te jag kommer koka.

Och det är annat jag kommer koka. Möta. Drömma.

Se de där två dokumentärerna jag ännu inte sett.

Tvätta ikapp.

Fortsätta dricka te,

att lägga kort.

Tända ljusen.

I ensamhet njuta tills jag åter tar fram socialvargen.

 

 

Imorgon måndag, rutiner,

nya stigar och steg.

Bland annat löpstegen.

Nya myggbett att klia och nya möjligheter.

Men vi är inte där än.

 

 

Njuter söndagen både död och levande.

Watch me.

 

Morgonstund

Morgon,
kanske den bästa av stunder på dagen,
näst kvällsnatten.
Eller om det är tvärtom.


Vakna innan annat vaknar.
Dricka te, njuta.
Träning, dusch och frukost...
Utan inbördes ordning..


Dagarna vid herrgården.
Kunde inte äta mig mätt på utsikten.
Hur långt ett öga kan nå - och ändå vara så nära.
Nära..
Alldeles öppet.

*