Det är aldrig tystnad som råder,
oupphörligt vandrar orden, tankarna, bullret och
ljuden.
Jag bara syns inte.
För ett kort ögonblick. Eller ett längre ett.
Beroende på vilken tidmätning man har antagit.
Människans eller stenens.
Tidmätning och tålamod – att ha överseende, invänta
och vänta ut
– kan på
något vis sammanfatta min vår. Min sommar.
Jag befinner mig i det yttersta av mörker.
Möter uråldriga ögon vid Gapet.
Min tid, min hamn, mitt väsen – är inte mänskligt.
Nuet är inte tid för realisation.
Dröm, kommer budskapet till mig och jag drömmer.
Drömmer, skapar, visualiserar.
Drömtiden jag tillskriver slutet av årshjulet har
smugit sig in till Sommarsolståndet,
ja, både före och efter för att vara ärlig.
Så upp och ner är alltet mitt just nu!
Och i löpspåret tidigt imorse, var det en annan
värld jag löpte in i.
En sådan Alice i Underlandet värld!
En varm dags första solstrålar gav dis och dimma tät
som om luften voro av glas.
Den subtropiska hettan som ett andra lager hud.
Daggen, vätan – hög.
Det var inte längre det spår jag känner utan en
regnskog.
Svamparna kopiösa, enorma, växande tätt intill höga
buskbestånd av sommarblom.
Det var fiktivt. En fiktiv värld.
Och jag återhämtar, kopplar i min batterisladd på
det vis jag bäst gör det
– med oändliga mängder sol och bad.
Njuter klippblocken, vattnen och sanden naken. Alltid
naken.
Rullar mig till en boll på filten och pluggar i för
sommarpraten.
Mitt mörker vet inga gränser, så även mitt ljus.
Min strålande ljuskropp och glädje vet inte heller
några gränser.
Gränslös ska jag reda min framtid.
*
