torsdag 30 maj 2013

Raw style



Crush Cul de Sac



Jag klär mig i grönt.
inifrån och ut.
Äter raw,
väljer att se det som lekfulla variationer på sallad.
Och jag har kommit hem.
Visst jag har käkat raw innan,
både mat och desserter,
detoxat och känt enorm skillnad
men ändå inte käkat så ihärdigt.
Jag vet inte när mat senast fick mig att känna sådan glädje.
Jag minns känslan i kroppen när jag som 9-åring
började plocka bort kött ur min kost.
Då som en begynnande medvetenhet var det var jag åt.
Läs djur.
Ju äldre jag blev desto mer ratade jag.
Tyckte inte om smakerna.
Som 14-åring började jag istället tillföra.
Blev vegetarian.
Pratade om det som "en lättnad i kroppen".
Och så var det med det.
Det vegetariska ätandet alltså.
Nyfikenheten över nya rätter, att smaker och grönsaker nådde nya toppar
- var vad jag upplevde, kände.
Sånt som fick mig bejublande glad,
allt sånt
upplever jag nu fast starkare.
Att jag numera har hjälp av en matberedare
gör inte direkt saken sämre.
Jag kommer inte fortsätta äta 100% raw,
men kanske bortåt 50-75%.
Åh I love it!
Fast det gör inte plånboken...
Nu lunch, can't wait!

*





tisdag 28 maj 2013

Eat more avocado



Pinned Image


Avocado, kiwi and pineapple raw ice cream from Foodgawker 
Couldn't find the recipe 
but here's another one from Fragrant Vanilla Cake.



Crush Cul de Sac



Pinned Image


Raw mint avocado chokolate cake from Pure2raw 


~

"Avokadon kommer ursprungligen från Central- och Sydamerika.
Det är ingen grönsak som många tror,
utan en frukt,
och i de sydeuropeiska länderna äter man ofta avokadon
som dessert med kanel och socker. 
(Med rå honung blir det istället raw.)

Avokadon är rik på naturligt fett och har 
det högsta proteininnehållet av alla frukter.

Förr i tiden kallades avokadon för 'alligatorpäron',
eftersom den har formen av ett päron
medan skalet liknar skinnet på en alligator.
De gamla aztekerna kallade avokadon 'ahuacatl'
som betyder 'testikel'.
/ Vibeke Amdisen Pigg och glad med Raw Food s. 203

*






måndag 27 maj 2013

Sändebud





Som barn spenderades dagarna uppochner,
fram och tillbaka och i all tänkbar rörelse
som på något sätt kan frammanas. 
Var det inte cykel, var det häst, var det gunga, var det ben,
var det skidor, var det hoppborg och, och...
Det behövs inget geni för att konstatera
att energi föder energi. 
Och som barn fanns det enormt av den, av dem.
Energierna.
Inget berg var för högt, ingen främling främling nog,
ingen sträcka för lång och ingenting speciellt krävande.
Det mesta var glädje.
Det är väl synd att påstå att jag inte rör mig idag.
Fortfarande handlar det mesta om rörelse.
Men är allt glädjefullt?
Nej.
Och allt behöver ju såklart inte vara det
men det är inte det den här texten handlar om. 
Det handlar heller inte om hoppborgen i sig,
eller gungor, eller lekar eller allt det där.
Utan om hur man i leken skiftar perspektiv naturligt.
Och jag tror det är där man kan finna glädjen.
Om man nu har tappat den.
Vilket jag tror att jag har.
Inte på alla områden - långt ifrån
men på ett, som jag finner viktigt att återfinna. 
Så jag tänker hänga upp och ner.
Som ett barn, som Oden, som många andra.
Låta håret virvla och blodet strömma.
Kränga och härja 
tills jag tar mig upp till sittande igen.
Eller faller med en duns i marken.
Det där gör jag spontant hur jag vill med. 
Det som räknas är effekten av knän mot skyn och händer mot marken.

*

onsdag 22 maj 2013

Make your own kind of music och så vidare...



Crush Cul de Sac



Packar väskan. 
Förbereder för en minitripp över helgen.
Önskar hellre att det hade inneburit en längre,
åt ett helt annat håll.
För mellan arbetsvarven surfar jag hawaiianska 
och sydamerikanska kollektiv.
Helt besatt av tanken att realisera.
Hjärnan längtar färg, sol och näring - 
om man säger så.
Av ett helt annat slag än det på hemmaplan. 
Saker och ting behöver realiseras, praktiseras.
Och jag anser det oundvikligt.
Helt oundvikligt.
Ja, jag måste göra det här,
sticka näringspinnen i jorden
och själv påverka växtligheten.

*

tisdag 21 maj 2013

Ray Manzarek



Google



Så har Ray Manzarek avlidit.
Och jag kan inte undgå att bli lite nedstämd.
Det karaktäristiska soundet.
Oh my, oh my. 

Mitt första möte med The Doors.
Jag var 4 år och pappa skulle göra ett blandband till mig
med musik jag förväntades tycka om
men egentligen funderade över om något barn egentligen tyckte om.
Nej, de gjorde nog inte det.
Psykotiska barnskivor, 
ah hur underbart var det inte upptäcka musiken bortom dem?
Det letades bland band, valdes ut ett att spela över.
Men det blev bara en sida.
På andra sidan var lite Janis Joplin.  Mer The Doors.
Och jag dog musikdöden.
Och återuppstod som en rikare människa.
Pappa hade råkat spela över ett gammalt favoritband,
hade en diskret tår i ögat.
Han började droppa band och artister.
Min skola började där och då.
Kärleken till Doors uppstod,
mitt livs längsta kärlekshistoria.

Idag tänder jag ett ljus, sådär lagomt tonårsaktigt. 

"Before I sink into the big sleep,
I want to hear, I want to hear
the scream of the butterfly".

*

måndag 20 maj 2013

I väntan på att fälten ska mogna öppnar jag portarna.



Crush Cul de Sac

Green thing, you make my heart sing.



Crush Cul de Sac



Det gröna grönskar.
Blir om möjligt än grönare.
Jag slutar inte att hänföras.
Suger med ögat och äter med näsan.
Insuper likt en vinfantast.
Min tid så mycket mer än vad jag en gång
trodde var möjligt.
Ingenting är omöjligt.
Absolut ingenting.
Bara en själv som begränsar.
Själv är jag begränsad och obegränsad i en skön paradox.
Vem är förresten inte?

Vi ska köra raw food hemma ett par veckor
efter den här bokens menyer.
Alltså inte bara jag utan gemensamt.
Skriver ut menyerna,
funderar på hur det är möjligt att två personer
skall kunna konsumera 44 äpplen på en vecka. 
Exempelvis.
Nej, 
jag fortsätter med mina vanliga gröna supersmoothies om mornarna.
Följer i övrigt.

Med ökat vårtryck (och ökat råtryck)
har nomadhjärtat energiskt vaknat till.
River och sliter. Påminner.
Pockar på uppmärksamhet.
Vill Sydamerika, Hawaii och ekologiska kollektiv
med kreativa fokus.
Under tiden sätter jag frön i jord.
Vattnar.
Inväntar.
Är väl ungefär det samma. 

*

söndag 19 maj 2013

I Rans rike



Cleobella



Det blev ett bad.
Kallt och rituellt som det först brukar vara
men inte där
som det brukar vara.
Och jag tänker att det är en innebörd i det med.
Som vanligt kom drömmarna.
Starka, klara och friska som skogsvattnet vällde de fram
under nattsömnen.
Jag lånar skogsögat för att tolka.
Tuggar harsyra och reser.
Nu denna tanke av ett bad om dagen.
Tills det inte går längre.
Tills hösten är jämtjock och gulröd.
Fast där är vi inte än.
Nu. Är innan syren och fullvuxna björkblad.

*

tisdag 14 maj 2013

A coat of many colors



Crush Cul de Sac



Någon ropade nerifrån strandkanten
och jag halkade iväg i samma riktning över den slippriga klippan.
Spranggick i mina steg.
Ta det försiktigt, hörde jag mammas röst.
Det är lätt att slå sig ner det regnar.
Men jag brydde mig inte, mer intresserad av innehållet i tunnan.
I stora grytor kokade garn med olika växtdelar, barker och lavar.
Kvinnor i olika åldrar men mest äldre, rörandes iaktagandes.
Jag förundrad.
Över hur något intetsägandes, obetydligt, 
kunde färga så magiskt.
Glittra till.
Garn som spagetti.
Gulgrönt, magenta, brunt - and the list goes on.
Och där någonstans tröttnade jag.
Picnicade picnickorgen.
Och åkte hem. 
Till cykeln. Till leken.
Några få timmar.
Ett enda tillfälle.
Ändock återkommer det så ofta.
En regnig dag vid strandremsan jag betraktar som min egen.
Mamma och kvinnorna.
Som om den där ridån lyftes åt sidan,
visade det hemliga.
Något av allt det där vuxna gör när barn inte är med.
Vad mamma gör när hon umgås. Väver. Är stark i sin kvinna.
Vad som sägs och inte sägs.
Vad som skrattas åt.
Hur man är.
Sånt som det inte fanns en aning om.
Inte minsta gnutta.
För att det inte fanns vetskap om att det existerade.
Och sedan. Efteråt.
Hur mamma genom åren pekade.
Ser du den där laven. Den där mossan. Den där växten.
Det är den som ger den här färgen. Och den där, den här.
Kommer du ihåg dagen vid I's stuga?
Ja.
Och jag minns hur alla härvor hängde på tork i trädgården.
Stora sjok på vädringsstället.
Hur jag cyklade under.
Varv efter varv.
Och tänkte att jag befann mig i en regnbåge.
Sedan låg de nedpackade. År.
Efter år.
För fina.
För värdefulla för att bli till vad som.
Mattor, dukar. Allt möjligt hittade hem.
Men inte det växtfärgade.
Tills de en dag gjorde det.
En jul.
I form av plädar.
En till pappa, en till mig.
Hans i dova naturfärger.
Min regnbågsskimrade. Så klart.
Den här färgen, det var den du o E kokade. Minns du?
Ja.
Tjockpläden.
Alldeles grov och stor.
Mamma hade varit till NK, Skansen och landet runt.
Sett priserna. Sett vävteknikerna och mönstren.
Insett att hon kunde mycket bättre än så.
Och ja, det kunde hon.
Tjocka regnbågspläden.
Vävd och tillkommen av minnen, år och kvinnogemenskap.
Kraftfull.
Fortfarande som ny.
Jag betraktar den ibland.
Undrar när jag själv ska låta slån vandra.
Och händerna riva remsorna.
Låta grytorna koka.
Fast det är väl just det jag gör.
Fast på flera andra sätt möjliga.
Låter något obetydligt glittra till.
Visa en helt ny skepnad. 

*

måndag 13 maj 2013

Going South


Brown Dress With White Dots


Återigen blicken mot ny riktning.
Ny, och ny, kompassnålen har väl alltid haft förmågan
att peka just dit. Hit.
Nu. Skiftning av grader.
Likt något som fångat en katts uppmärksamhet
har det gjort mig nyfiken.
Lockar och pockar.
En stor bukett av passioner.
Underbart doftande och inbjudande.
Och det jag nu undrar över
är hur att realisera.
Hur jag kan göra't möjligt. 

*

söndag 12 maj 2013

The Crystal Ship



'
Crush Cul de Sac


Before you slip into unconsciousness 
I'd like to have another kiss 
Another flashing chance at bliss 
Another kiss, another kiss 

The days are bright and filled with pain 
Enclose me in your gentle rain 
The time you ran was too insane 
We'll meet again, we'll meet again 

Oh tell me where your freedom lies 
The streets are fields that never die 
Deliver me from reasons why 
You'd rather cry, I'd rather fly 

The crystal ship is being filled 
A thousand girls, a thousand thrills 
A million ways to spend your time 
When we get back, I'll drop a line

/Jim Morrison, The Crystal Ship

*

torsdag 9 maj 2013

Och det är väl precis som igår, i förrgår och förra året. På ett ungefär.




Crush Cul de Sac



Jag finner det svårt att inte bli tjatig.
Att inte låta varje litet inlägg vid den här tiden på året
handla om rundan i skogen.
Om alla rundor, stigar och ostigar i skogen.
Hur de doftar. Hur de färgar ögat.
Livs levande pulserande.
Förundras över hur det kan lukta som en tänd och kryddig aromaolja,
på pricken.
Alla dessa örter, växter, barkar och kådor i värme.
Det säger sig självt.
Förundras och älskar lika fullt.
And the colors...
Hur ögat glupar med törst.
Så grönt, så grönt så mycket neon.
Toppa med räv. Toppa med hare. Toppa med korp.
Toppa med hela jävla saligheten!
Att bli endorfinhög i den här miljön slår det mesta.
Jordad och högflygande samtidigt.

Så jag fortsätter med apelsinduschen.
Med apelsin och kokosteet.
Med att samla in klorofyll för smoothies, juicer, sallader och soppor.

Och toppar med att sitta i kontoret slash ateljen under dagen.
Ha öppet och höra plingandet från konstrundans besökare.
Bli produktiv gällande jobb såväl som det kreativa.
Gå ut till mina kollektivvänner. Samtala och fika.
Somna lika trött som igår.

*

onsdag 8 maj 2013

Från spor till grodd, till tvåblading till spirande bönstjälk upp i himlen.



Crush Cul de Sac



Förra veckan träning i underställ, mössa och vantar.
Nu. Behövs det inte alls.
När hon kommer, kommer hon med besked.
Och det är alldeles, alldeles underbart.
Fönster öppna dygnet runt.
Fågelkvitter motsvarande en regnskog.
Just det där älskar jag, 
när den svenska skogen för ett par veckor blir till en regnskog i ljudupplevelse.
Äntligen doften av varm tallbark - såå aromatisk!
Likt snabbspolade naturfilmer ser man växtligheten växa.
Från spor till grodd, till tvåblading till spirande bönstjälk upp i himlen
på noll och en minut. Typ.
På ett ungefär.
På en dag blev gräsmattorna gröna.
Träden knoppade.
Och under köksfönstret sväller syrenknopparna till ett mindre hav.
Jag tränar mig endorfinhög.
Njuter apelsintvålen. Njuter apelsinteet.
Små teman i vardagen.
Har inte reklamerat vinterjackan än.
Trots alla yttre förseningar är jag ännu senare.
Med rätt mycket.
Och jag kan inte skylla på sen pubertet direkt.
I fas och ur fas. 
Lugn och rastlös.
Harmonisk och otillfredställd.
Med ena ögat riktat på närjorden och det andra på horisonten.
Och tros att jag rör mig framåt, ändå känslan av att stå fullkomligt
helt still.
Svårt för att släppa kontroll.
Svårt för att släppa bromsen.
Svårt för att släppa gasen i andra sammanhang.
Gah!
Tyder tecknen. De är ju inte direkt diskreta.
Förstår precis vad jag behöver göra.

*

tisdag 7 maj 2013

Nej, det är inte fel på mitt sätt att vara.



Born to be wild


Det har aldrig varit mitt syfte att använda min blogg
till ren återgivning av min vardag.
Ändå är det ofrånkomligt att den handlar om mig...
Att gnälla och ösa ur skit är inte vad jag vill återge.
Ändå blir jag jävligt förbannad emellanåt.
Och så må det vara.
Men så finns det saker, situationer och tillfällen
som jag definitivt vill lyfta.
Som inte handlar om mig personligen utan berör flera.
Orättvisor, fördomar etc.
Sånt gör mig så arg så svärorden haglar.
Och idag fan stormar de.

Jag säger hur jag uppfattar något.
Hur jag tror att något kan ligga till.
Förhålla sig.
Hypotetiskt.
Grundat på livsbank, erfarenheter och kunskap.
Istället för att be mig utveckla,
görs det klart att jag tänker fel
och att någon annan därmed tänker rätt.
Det sägs inte högt, skulle inte erkännas,
men är de facto vad som sägs.
Jag blir irriterad då fokus - ord inte längre ligger där det låg
utan flyttas över till att gälla mig.
Min person. Mitt sätt att vara. Tänka.
Att det är typiskt mig.
Vad exakt är typiskt mig?
Och om jag ska ta in resten av vad som sades
är det dessutom fel på mig.
Fel.
Lika med inte korrekt.
Lika med inte som normen.
Menat på ett inte positivt sätt.

Nej, i vissa sammanhang är jag inte alls som normen.
Om normen nu är något typiskt generellt och övergripande...
I andra sammanhang är jag definitivt som normen.
Rent konkret åsyftades min adhd
och gällande den anser jag den definitivt vara norm.
Jag blir rent av riktigt förbannad när det tänks i andra banor.
Som om det vore något annorlunda, något speciellt, avvikande.
Icke normalt.
Det där normmåttet är jävligt snävt och föråldrigt - 
om man frågar mig. 
Vem fan passar in i den? Alla. Ingen.
Adhd är inte en sjukdom, inte ett fel.
Det kan fungera hinder och handikappande i vissa situationer och sammanhang
och vara till grym fördel i andra.
Som med alla andra karaktärsdrag.
Som hinder beror det oftast på en oinsatt och/eller oförstående omgivning.
Jag menar INTE att alla ska rätta sig efter mig
men jag menar definitivt att alla ska ha lika villkor.
Ett tydligt exempel: rullstolsburna ska inte hindras att komma fram på allmäna platser.
Ju bättre man förstår sig själv och varför det blir som det blir,
desto enklare att arbeta med verktyg och nycklar
- som för alla.
Med eller utan diagnos, 
med eller utan sjukdom,
med eller utan missbruk
and what so ever.

Så jag provocerade tillbaka.
Ifrågasatte.
Slog undan härskartekniken att förminska.
Ville ha en utveckling.
Förklarade mig.
Blev visst jäkligt obekväm.
Stod upp för mig själv och växte.
Vann ronden och fick poäng.
Levvlade upp mig till ny nivå..

Hur det gick med personen i fråga?
Den har några svårigheter kvar att klara av.
Om man säger så. 

*

måndag 6 maj 2013

Spår



Crush Cul de Sac



Och återigen reste jag.
Färdades jag.
Och jag njuter av det.
Att färdas likväl som destinationer i sig.
Den här gången till staden med mina rötter.
Och det är rätt fashinerande hur en hop människor
kan intressera sig för konstglas tack vare en kvinna.
Släktarvet tänker jag.
Och tänker på allt det andra jag ärvde och inte ärvde -
i form av karaktärsdrag och intressen.
Vandrar parken och gränderna och njuter våren mer än hemma.
Magnolia,
blommar på kala grenar.
Det finns en vacker symbolik i det. 

*


söndag 5 maj 2013

Kattdagen

 
 
 
 
 
Jag är uppbunden hela dagen
men hoppar in föra att skriva det jag önskar uppmärksamma.
Skrev jag förra året om dagen till ära.
Kattdagen.
Joina gärna och fira på ditt eget vis.
Kanske genom att ge extra kärlek och omtanke till de katter som finns i närheten,
eller genom att skänka en slant till ett katthem,
eller på något helt annat vis.
Ha en fin dag!
 
*

fredag 3 maj 2013

Skathjärtat

 
 
 
 
Det händer att jag förlorar mig
går vilse bland sjalar, smycken och väskor
skor, färger och mönster eller ibland
helt tvärtom
sobra material som glider svalt mellan fingrarna
med ett skathjärta drar jag trådar
och flaxar iväg med skatter,
lånar korpögat för att samla på hög,
putsar med näbben på allt som glittrar
och som det glittrar
för en stund
sedan önskar jag mer substans
badar i blötmyllan och daggklorofyllen,
flaxar mörkvingarna under månljuset
och försvinner in under barken
reser i tid och rum och upphör ibland
att existera
fjällar döingehud och döingekött
gör vad jag gör och behöver göra
återvänder något rosigare och mer jordad
vandrar skogsstigen och bara är
plockar skatter,
flaxar vingarna, drar trådarna.
 
*