Hur det är

I vissa sammanhang finner jag det enklare att slutföra näst intill oöverstigliga projekt. Häromdagen nuddade jag och en väninna vid tanken på att ordna en egen bokmässa. På mindre än en nanosekund hade jag plockat fram en handfull mindre förlag från länet i huvudet och börjat utforma ett program. Vi slutade visserligen där men på något sätt tvekar jag inte på min förmåga i det sammanhanget. Mycket arbete javisst, därav att vi inte tog det längre då vi redan har så det räcker med olika slags projekt men ändå, jag skulle kunna genomföra det.

Svårare är det då med det enkla, sånt som man utför varje dag och som borde gå på rutin. Åldersmässigt har jag varit vuxen i över 10 år men till sättet både yngre och äldre sedan långt tidigare. Jag borde få min vardag att funka nu men det får jag inte. Ser jag det ur det perspektivet är det fashinerande att jag kämpat på egen hand så länge som jag har gjort. Men vem skulle göra det åt mig? Det har varit enklare att plocka in det i mig och se det som misslyckande än att bara ta det som ett funktionshinder. Enklare att odla en dålig självkänsla än att be om hjälp. Skrämmande och samtidigt grymt faschinerande.

Att påbörja någonting, utestänga störande moment och att avsluta - är någonting jag har problem med, om inte det är ett funktionshinder - vad är då ett? Jag är beroende av mina listor och mitt dagsschema, utan det krashar vardagen. Håller jag mig till det flyter det på. Men samtidigt är jag spontan och grymt impulsiv, saknar både impulskontroll och tålamod. I vissa sammanhang är det mina styrkor, i ett annat samhälle skulle det vara till än mer tillgång men givetvis kan det vara lika begränsande. Speciellt när jag får mig själv på fall. Det blir lätt fel sorts ekorrhjul av'et. Jag börjar lära mig det där nu. Min sambo är likadan. Två lika diagnoser under samma tak...stillastående är det aldrig. På väg från matbordet till diskhon kommer vi på det ena geniala efter det andra. Det är ofta det kreativa och scenmässiga kommer till på det viset men att få ihop matlagning, handling, tvätt etc med arbete och studier, där krånglar det.

Skam och skuld tillhör inte min världsbild. Och att ursäkta mig själv inför mig själv och andra är något jag är färdig med. Det här är jag, precis som så mycket annat är jag. Ja, det är jävligt förbannat jobbigt rätt ofta men lika ofta är det precis lika härligt. Jag varken tycker det synd om mig eller speciellt glamouröst. Jag bara konstaterar. Så här är det för mig. Och många andra.

För mig har mitt utövande som häxa med shamanska tekniker många gånger varit lika med överlevnad. Jag gör inte så stort väsen av det, det bara finns där ständigt närvarande och är mitt förhållningssätt till vardagen. Häxkonst för mig är just en konst - och jag räknar in det till mitt övriga kreativa jag. Det binder ihop mina delar. Hjälper mig handla där jag annars skulle stå handfallen. Jag kan inte säga att jag arbetar mer med drömmar eller läkande mer än någonting annat, att jag följer en tradition strikt och mer än någon annan. Det finns en röd tråd, något jag kan urskilja. Men som i mitt övriga liv är jag impulsiv och öppen för inspiration var helst jag finner den. Jag går ofta på intuition och känsla. Jag kallar det för Vattnets väg. Jag är inte så mycket för att klassa in. Jag är en doer. Jag utför. Jag handlar. Vad andra har att säga om det bryr jag mig inte så mycket om. Jag har alltid gått min egen väg. Aldrig varit kåt på att passa in. Jo, nu ljuger jag, det finns områden. Det finns så mycket rätt och fel att skulle jag följa dem alla skulle jag bli sittande på stolen med alldeles för många uppfattningar om saker och ting - och ingenting utfört.

Som trollpacka följer jag Vattnets väg. Helt eget påhittat. För mig är det att vara en sjöfarare. Ta mig till olika världsdelar, länder, hamnar. Lära känna andra kulturer, ibland under långa tider. En vagabond med hela världen som hemmahamn. Ett skepp att bemästra, en måne och stjärnkarta att navigera efter. Element och naturkrafter. And it goes on and on. Det har alltid varit rötterna i världsträdet som intresserat mig mest. På något sätt. Jag är inte speciellt påläst, har som sagt mest handlat och vandrat ut i landskapet,
ut i skogen,
ut i vattnet,
upp på berget,
in i drömmen.
Jag tänker att jag har ett helt liv att lära. Ett helt liv att vara olika stadier i.
Samtidigt.
Det hör liksom till min person.