En och annan solglimt

Idag öppnade jag en låda för att plocka fram ett par tuschpennor
och vad jag fann var sommarens solglasögon


alldeles feta av sommarhud och en och annan kvardröjande solglimt
de får fortsätta sova ett tag, än så är det vinter

eller höst beroende på hur man nu ser på saken

Så var jag där igen

Nej men det har nog alltid varit så, att mycket av det jag lyssnar på har sitt ursprung i pappas skivsamling. Såsom Neil Young till exempel. Och det må vara så att i princip gäller det varannan låt på hans skivor, att antingen älskar man'et eller så, ja...kvittar det. Men ÅHHHHH!!!! vad jag älskar honom. Jag vet inte vad som hände förra veckan men jag är som besatt. Inte så värst märkligt i sig, jag snöar in för jämnan, lite impulsivt och tvärt påt...you never know on what - inte jag heller. Och hej, hej, där är var jag är nu. I Neil Young-land. Sämre kan det ju absolut vara.

Och jag skulle kunna lägga upp den ena låten efter den andra men det skulle bli något tråkigt. Och tråkigare och tråkigare inlägg känner jag att det blir men så är det för tillfället. Mmm..

Fast det är väl mest det jag vill göra, slå ett slag för Neil Young.

Inget provocerar så som just inställningar

Mina dagar och kvällar är fyllda av så mycket fint och glittrigt: teaterbesök med vännerna på Cabaret, vernissage för och med vänner, utflykter genom den väsenlika värmländska landsbygden, berättarstund med,för och av vänner med kanske världens godaste hallonpaj - som den smakade sommar! på kanske en av de mysigaste små antikvariat, pluggande och c-uppsatsskrivande - som är fantastiskt intressant, träning och promenader, tegelsten till god bok på nattduksbordet, sängliggande med mensvärk och fina vänner som kommer med fina samtal - ikväll ytterligare en lyrikkväll hemma hos oss med vänner....
Så jävla mycket bra och positivt att jag förgås
dukar under
och breder ut den slitna och trasiga spetsen
med påfågelfjäder
och svart strass-sten
träder in i den blå timmen
något tidigare
än förr
ja, man skulle kunna kalla det för svenskt vemod
ångest
lurar likt en katt bakom hörnet, redo att hoppa fram och slå klorna i tårna för att genast ge sig av i ett vilt och galet krumsprång. Ja, jag hoppas att det är just så det kommer gestalta sig - som ett vilt och galet utfall, över innan man ens hinner känna smärtan i tårna men som väcker lusten, att fortsätta busa vidare. Kanske att det är min tur att jaga ångesten upp i ett träd. Låta den vänta ute på farstukvisten, för ingen har dött av att vara ute i några ynka, pytte få minuter - mer likt ett par andetag, hur illa det än verkar där ute. Inte ens ångesten. Fast den behöver vädra nosen lite, skaka ur sömnen ur pälsen.
Ska jag dras med det här livet ut i perioder är det nog bäst att vi blir propert presenterade för varandra. Kanske bäst att börja betrakta som ett husdjur menar jag. Hur gärna jag än inte vill. Och hur gärna mer jag önskar att det var en riktig katt istället. Men ändå, det handlar om inställning
som med allt
annat
kanske är det genom att ändra den som det där utfallet gör mindre ont i tårna, kanske rent av kittlar... kanske uteblir det helt och hållet, som om det blev påkommet och ändrades i sista sekund och gick åt andra hållet istället - lojt och ointresserat
eller
så kanske det kommer som ett ras med blötsnö - alldeles tungt och jävligt

jaaa...så många scenarion, så många möjligheter... fläktar man lite med håven är det alltid någon guldklimp till fjäril som fastnar vettja, ibland stirrar man sig bara lite väl blind på färgmönstret. det kan vara den gråpudrade flyget som bär på den största insikten
så självklart och naturligtvis

och för det mesta spelar det ingen roll vad man tänker, förbereder, ändrar etc. Livet sker ändå. Och det finns en stor lugnande trygghet i det.

Power from within

Igår gjordes avgjutningar på mina fötter. Efter år utan inlägg är äntligen nya på väg. Märkligt att något som är så lätt att åtgärda har tagit så lång tid att fixa. Korkat iom att det bidragit till värk. Varför dra på något sånt liksom? Fast det är ingenting jag tänker på, jag är istället helt sprudlande glad över vad jag nu gör för mina fötter (och knän, ben, rygg, nacke..).

Jag har ett 78 dagars projekt, som en del i ett större projekt... Ett tarotkort per dag, av olika anledningar. Jag inledde förra veckans start på Stavsviten med ett föredrag med Tina Thörner, kartläserskan. Som jag dessutom är upphovskvinnan till att det blev av, här i vårt lilla samhälle. Man kan säga att elden flammade upp. Oh yes, det kan man verkligen säga! Sådant som slumrat till flaxade upp och vägrar slumra till igen. Funderingar har börjat komma. Viktiga sådana och som jag tror kräver tystnad av mig.

Så jag antar att hon är mitt tips för dagen. Kolla upp hennes hemsida, läs hennes bok, ramla över allt ni kan - och nej, man behöver inte alls vara en sådan rallynörd som jag för att uppskatta det. Tvärtom. Det hon förmedlar är som en vitamininjektion för själen. Bokstavligt talat. Kan hända att man blir provocerad, då kan ju fråga sig själv varför. Kan hända att man får som en enda stor present till sig själv, från sig själv... Fast allt det framkommer nog än mer i hennes föredrag än i boken...