Att vandra i ljus och mörker

 

 

 

 

 

 

 

Det är aldrig tystnad som råder,

oupphörligt vandrar orden, tankarna, bullret och ljuden.

Jag bara syns inte.

För ett kort ögonblick. Eller ett längre ett.

Beroende på vilken tidmätning man har antagit.

Människans eller stenens.

Tidmätning och tålamod – att ha överseende, invänta och vänta ut

– kan på något vis sammanfatta min vår. Min sommar.

Jag befinner mig i det yttersta av mörker.

Möter uråldriga ögon vid Gapet.

Min tid, min hamn, mitt väsen – är inte mänskligt.

Nuet är inte tid för realisation.

Dröm, kommer budskapet till mig och jag drömmer.

Drömmer, skapar, visualiserar.

Drömtiden jag tillskriver slutet av årshjulet har smugit sig in till Sommarsolståndet,

ja, både före och efter för att vara ärlig.

Så upp och ner är alltet mitt just nu!

Och i löpspåret tidigt imorse, var det en annan värld jag löpte in i.

En sådan Alice i Underlandet värld!

En varm dags första solstrålar gav dis och dimma tät som om luften voro av glas.

Den subtropiska hettan som ett andra lager hud.

Daggen, vätan – hög.

Det var inte längre det spår jag känner utan en regnskog.

Svamparna kopiösa, enorma, växande tätt intill höga buskbestånd av sommarblom.

Det var fiktivt. En fiktiv värld.

Och jag återhämtar, kopplar i min batterisladd på det vis jag bäst gör det

– med oändliga mängder sol och bad.

Njuter klippblocken, vattnen och sanden naken. Alltid naken.

Rullar mig till en boll på filten och pluggar i för sommarpraten.

Mitt mörker vet inga gränser, så även mitt ljus.

Min strålande ljuskropp och glädje vet inte heller några gränser.

Gränslös ska jag reda min framtid.

 

*

 

 



Det där med hälsa

 

 

 

 

 

 

Gällande hälsa tror jag starkt på förebyggande.

Dels att man blir vad man äter.

Att grönsaker, främst gröna, samt frukter, bär och nötter

som intag lämnar nyttiga avtryck på insidan.

Och att hel- och halvfabrikat lämnar spår så oangenäma

att vi antagligen inte helt känner till vidden av vad de kan bidra till.

Men jag tror inte på strikthet och militant leverne,

det är inte vägen för mig.

Vi är inte mer än människor.

Ibland är vardagen som den är och leder till de val vi gör.

Men morgondagen är en ny dag att vara hälsosam på.

Viktigt är att inte känna skuld.

För i slutändan ska valen vara för sin egen skull

inte för någon annan yttre aktörs skull.

 

 

Dels förebygga energikontot.

Jag försöker eftersträva balans i livet,

med mer eller mindre lyckade resultat.

Jag är ändå människa, inte maskin.

I intensiva perioder söka lugn och vila mer än annars

och när takten går mjukare, ja, mer aktivitet.

Något sånt.

Det är viktigt för mig,

adhdpersonlighet som jag är.

Även om jag visserligen vill tro att det inte gäller enbart mig och likar

utan att fler skulle må bättre av

att ha större koll på sina intag och uttag.

 

 

Det finns ju givetvis mer delar i hälsokakan än så.

 

 

Jag tror även att när ett virus omfamnar oss,

så är det ett meddelande till oss att tolka.

Jag säger inte att det drabbar oss för att vi ska bli medvetna om meddelandet

men att det kan finnas en lärdom.

Om vi öppnar oss för den möjligheten.

Simpelt sett,

vissa förkylningar kan undvikas genom att förebygga si och så.

Tvätta så och desinficera så.

Ibland är det inte mer än så det har att säga oss.

Jag säger absolut inte att det finns en mening med cancer och dylikt

men att det för vissa, kan finnas en lärdom

och innebära en förändring i hur att leva.

Det finns flera vittnesmål om den saken.

Jag är ingen läkare,

jag kan inte uttala mig om allvarliga sjukdomar,

min syn av främst förkylningar är min personliga.

Sjukdomen visar på obalans.

Vad mer obalans kan vi bära på i vårt liv?

 

 

Just nu bär jag på ett virus

och jag vet, att fall jag inte vilar nu

kommer influensan bryta ut med full kraft.

Sen. Efter att stressen har lagt sig.

Det handlar om att ta hand om sig,

att jag har slarvat med att leva som jag lär.

Att den där vilan, yogan och meditationen

inte alls har varit med lika självklart i vardagen på sistone.

Samtidigt en djupare innebörd.

För det där andra som inte har en framträdande roll i mitt liv.

Den där näringen jag behöver för att kunna blomstra.

Det där som också är hälsa. För mig.

Kreativa, skapande uttryck. Andlighet.

Ytterligare annat.

 

 

Så jag kurerar.

Gör utrymme där det inte finns utrymme.

Gör så att säga en prioritering.

Dricker de varma dryckerna, äter det lena, kalla.

Jag går in i ett meditativt tillstånd.

Reser.

Lägger fram korten där de brukar ligga.

Packar iordning örtter och annat nyttigt för ett slags altare

att ha på kontoret.

Mest som en påminnelse, en symbol,

för vad de egentligen representerar.

 

 

Det viktiga i livet.

Så självklart,

att det ibland behövs påminnelser.

 

*





Hur allt pågår

 

 

 

 

 

Hej.

Var ett tag sedan avtrycken

syntes för andra.

Jag har placerat dem i utkanten.

I centrum.

Nosat omkring och rakt på.

Sätt fingret på spot on

och vandrat med grumlat sinne.

Varit klarsynt

och har uppfunnit hjulet var dag ny.

Jojo.

Stark och svag.

Samtidigt och ur flera perspektiv.

Allt beror på.

 

Jag hade en dröm.

Och jag tror jag följde ackorden.

Kände en klarhet.

Något startades.

Sedan den där vilan.

Hur jag planerade för den.

Bäddade, så att säga.

Och fann kraften.

 

 

Tacksam för alla dessa besök,

trots få uppdateringar

och kryptiska formuleringar

knappt jag kan följa.

Ni värmer!

 

Och i världen pulserar jag.

 

 

 

 

 

Ibland kryper jag in, skriver ett par rader

bara för att finna mig radera dem en liten stund senare.

Sedan kryper jag ut igen. Spårlöst.

Som om ingenting av det har ägt rum.

Som om bläcket aldrig har nått fram.

Där emellan ockuperar livet mig.

Jag har dött tusen små dödar och återuppstått.

Utan att det betyder någonting.

För att det på något vis betyder just. Någonting.

I den sista bestämde jag mig för att dö,bestämde

att ormskinnet som gavs mig

var en gåva

av en anledning.

Nu.

Steg av återhämtning.

Det låter som om jag kämpar,

som om jag oupphörligt kan göra någonting annat.

Reser. Och raserar.

Jo, visst strider jag emellanåt.

Mitt sätt att leva innefattar ställningstagande.

Mitt blod, min puls, mina signalsubstanser är

vridna till den volymen.

Där emellan vilar jag.

Sluter ögonlocken. Sover. Drömmer.

Mediterar, övar på lugnet.

Inte så mycket yoga som jag mår bra av

men jag är inte död än. Jag övar på

att åter inta position per automatik.

Mitt jobb är att berätta sagor, sägner, att samla in

sagor, sägner.

Få till möten människor emellan,

över de osynliga gränserna,

oberoende ålder, kön, etnicitet.

Skapa.

Skapa skapande verksamheter.

I musik, dans, berättande...

Leda. Leda in. Leda ut. Leda fram. Leda vidare.

Jag leder.

Kan inte säga att jag följer.

Jag uppfinner hjulet i dess sanna bemärkelse,

kan höra min gamla terapeut skratta. Säga:

så klart att du gör!

Ja, så klart att jag gör. Kan säga att det gör mig slut.

Kan säga att det fyller mig som ingenting

har fyllt mig.

Till kvälls. Och jag dricker kvällsteet,

tar lavendelbadet. Masserar. Placerar

på drömögat.

Vidgar.

 

*

 

Pic via Wanderlust Gypsy

Under en återupplivad sol

 

 

 

 

 

 

 

Jag stannade till i hösten som upphörde och fortsatte vara sommar.

Vilade ut på gräset och lät rörelsen upphöra helt.

Om jag nu kan. Vara stilla. Särskilt länge.

Hallonen. Stora och solmogna. Alldeles vilda.

Orden. Intressanta och fyllda av trycksvärta.

P2 och farfarn i minnet.

Hundtassarna varma och tätt intill.

Och igårkväll, kvällsbadet.

Mitt höstbad som ett sommarbad. Jo, jag samlar bad.

Letar i samlingen och plockar fram.

Igår skumbad med smultron, sherry ur vinglaset.

Läste i PRO's tidning att det är så det ska drickas,

kallt, luftigt och för stunden. Inget att låta stå på hyllan.

Det enda som fattades var Eileen Jewel ur högtalarna

men så är det just inte höst. Nu.

 

 

Jag letar i mina vrår efter lugn,

när ett kaos omväxlande råder på insidan.

Pendlar mellan tillfredställdhet och uppgivenhet.

Handlingskraft och uppgivenhet.

Tilltro och misstro.

Harmoni och ja, det motsatta.

Det är livet som pågår men utan något vidare till kreativt utlopp.

Vilket i sig skapar en sorts stress.

Sedan en tid tillbaka ställer jag återkommande de där viktiga

frågorna.

Vissa svar är uppenbara, andra har saknats, ytterligare andra

behöver upprepas. Påminnas.

Den röda tråden. Den röda tråden.

Närvarande och frånvarande.

 

 

Och under natten drömde jag fragment från förr.

Stressiga och påfrestande livssituationer jag förändrade i ett där och då.

Redan bearbetat men med moment, ögonblick, jag inte

reflekterat över, sedan de begav sig.

Ytterligare nycklar, svar, till mig själv. Mitt liv.

Mina mönster och omönster.

 

 

Som lager av lök. Rosblad. Eller pion.

Ett efter ett fallande.

Släppande sitt tag.

Det som tidigare dolts. Avslöjar.

Skört och kraftfullt.

 

 

Det paradoxala.

 

 

Jag fortsätter mellanrummen.

Fortsätter utkanterna.

Det vilda tickande.

Aldrig tämjt.

 

 

Skönjer nya toner. Nya klanger.

 

 

*

 

 

Trådarna

 

 

Ibland dröjer orden längre än vanligt.
Någon slags rytm.
Något slags andningshål.
Har levt som en dagsslända.
Mjölkat varje sekund på dess essens.
Dagar kontrastrika mot de andra. Vanliga.
De jag föredrar.
Ibland behövs perspektiv för att uppskatta.
Ibland inte. Ibland PMS, kort och gott.
Och jag märker att mycket handlar om realiserande.
Igångsättande. Egen förmåga och händer på utväxt.
Ett slags återkommande tema.
Ljummet, varmt och hett brinnande.

*

 

 

Pic: Crush Cul de Sac

 



Mellan liv och död återfinns jag

 

 

 

 

 

 

Med mörkret på intåg

och de svala stjärnkvällarnas fukt

så blandades min egen palett i mörka färger.

Dovare toner.

Med skördeplock och tillvaratagande,

växande gräs och starten på en annan slags förruttnelse

kliver jag omkring rätt stel till sinnes.

Det är inget som går över på en dag,

en slags höst är här.

 

 

Om yttre höstar sprakar jag.

Ställer stilleben, plockar in och plockar om,

tänder som alltid ljusen. Liksom tekoppen.

Stämningsmusik. Dofter.

Middagar och fikastunder. Ett glas vin kvällar.

Samtal.

Linne och ull.

Siden och det skiraste skirt.

Boken. Filmen.

Tystnaden.

Gammeldansen ner i dödsriket och tillbaka.

Den höga luften.

Färgerna i mellanrummen.

Jag vet hur att tillvarata, skapa stämning.

Boa in sig, kura. Och allt det där andra synonyma.

 

 

Lika öm är jag inte än mot en inre storm.

Någon vaniljdoft är inte direkt spridd

om man säger så. vilket jag gör.

Jag har utvecklats.

Vet att mer ömsinthet kommer med det här varvet.

Saker och ting lär ordna upp sig.

Tills dess plockar jag bären, svamparna.

Idag, de solvarma hallonen.

Den där doften av vanilj som bara skogshallon har...

Den, just den, är det jag vill åt.

 

*



Badkarsbad en sommarkväll

 

 

 

 

 

Igårkväll, fönstret på vid gavel.

Utanför - åskan över berget.

Regnet i tunga droppar. Vinden.

Innanför - torrborstning följt av det där badet

med En och Tallbarr.

De aromatiska dofterna som inneslöt.

Kapslade in. Och mjukade upp.

Vindbyarna som grep tag, skapade vågor i badkaret,

förde ut små berg av skum i hallen.

Av dem som senare inte syntes ett spår.

Smekte vidare mina hettande kinder kalla.

Angenämt. Så det förslår.

Ur högtalarna, ja, Arvo Pärt - Spiegel im Spiegel.

Jag upprepar mig gärna när det behövs.

Stora glas med iskallt vatten. Ett litet med Cointreau.

Efteråt. Olja med apelsin och ringblomma.

 

 

Det kan ha varit ett av de mest underbara baden.

Ett av de mest minnesvärda. Någonsin.

Men det var naivt att tro att det skulle ha sådan effekt

att jag kunde starta den här dagen med skogspromenad.

En sommarförkylning ger sig inte hur som helst.

Har jag förstått.

 

 

*

 

 

Pic: Shantichild

Pauserna finner ofta sina egna vägar

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag gick och blev förkyld.

Fullkomligt logiskt

och inte speciellt oväntat.

Kanske att jag då borde ha badat färre

och kortare stunder. Kanske.

Kanske inte gått lika tunnklädd.

Varit vaken lika länge.

Kanske. Kanske inte.

Det är möjligt. Eller inte alls.

Kanske ...

 

 

Föga överraskande  gjorde jag inte det.

Gav uppmärksamhet.

Så här sitter jag: snorig och dann och gillar läget.

Med snor till övers för en hel armé,

tänder jag ljus i värmen.

dricker tekopparna. Ingefärsblandningarna med svartpeppar.

Lyssnar till meditativ lugn musik. Piano.

Arvo Pärt. Spiegel im Spiegel.

Sveper in mig i tunna klänningar, sjalar, långstrumpor

och kofta. Intalar mig att den lackande svetten driver ut.

Det jag inte vill ha.

 

 

Jag äter bären. Läser böckerna.

Snyter näsan. Tänder aromaolja.

och kan inte direkt påstå att det går någon nöd.

Två dagar.

Imorgon beräknar jag att vara utomhus. Igen.

 

 

Tills dess ett varmt örtbad med En.

Målning av fingernaglarna.

Kanske en film, när mörkret dagas.

 

 

*

 

 

Pic from Shantichild

 

 

 

Och i vattnet sänkte jag mig.

 

 

 

 

 

 

Så länge jag kan minnas - och längre tillbaka,

har vattnet alltid varit mitt element.

Första gången jag fick bada utomhus gick jag ivrigt och målmedvetet

 tills hinken och spaden flöt på vattenytan.

Rasen blev jag när jag hämtades upp: sparkade med benen,

flaxade med armarna. Skrek. Så till den milda grad.

Att det bara var att släppa ner mig igen.

 

 

Och så såg min barndom och ungdomsår ut.

I vattnet.

Varje vecka i badhuset. Vid minst ett tillfälle.

Lärde mig simma tidigt.

Var i stora bassängen.

Kände all personal men ville märkligt nog inte tävlingssimma

som de återkommande frågade.

 

 

Badade i badkaret.

Badade, badade, badade.

Året runt.

Pappa var inte så glad över räkningarna,

insisterade i att duscha istället

 - men blev nog lika gråhårig över de räkningarna.

Visst, jag badade varmt och länge - liksom duschade

men de bästa baden var iskalla.

I kallvattnet sjönk jag ner. Blundade.

Och förflyttade mig till sommaren.

Plockade fram varje bad som påverkat mig.

Mindes dem, hur det var att bada i majvatten, junivatten,

högsommarvatten och höstvatten.

Insjöar, mörka tjärnvatten, åar - och Vänern.

Alltid Vänern.

Alltid.

 

 

Under första utomlandsresan var jag den enda som badade i den iskalla poolen.

Det bekom mig inte.

Jag begrep inte hur det kunde avskräcka.

Med min energi badade man sig varm.

Punkt på det liksom.

Sedan badade jag i havet.

Jag badade och badade tills jag hade ett blont hårsvall som var grönt.

Inte direkt unikt men jäkligt mycket mig.

Mamma sade tidigt att jag hade varit en delfin i ett tidigare liv.

 

 

Om somrarna i alla dessa båtar på Vänern,

vaknade jag och badade i nattlinnet.

Åt möjligtvis frukosten dyblöt på en klippa

men troligtvis från vattnet.

Låg i under dagen, eftermiddagen

och gick upp först efter det att jag ätit alla måltider badandes.

Sedan slocknande jag och dagen efter började det om igen.

Behöver jag ens nämna att jag lekte sjöjungfru?

 

 

Jag var alltid den som skulle vara längst ut,

mest under vattenytan och i längst.

Jag framkallade migrän hos släktingar som följde med till stranden,

andra åkte hem.

Jag krävde total uppmärksamhet - för att inte ta tillfällena i akt.

All annan stans var jag lätthanterlig,

förutom på stranden.

 

I högstadiet kontaktade pappa varje dykcenter som fanns.

Fick hem broschyrer för mig att bläddra i.

Det var bara att jag bestämde mig för när så skulle han betala.

Men ingen annan ville lika mycket - eller hade råd,

och det var för pinsamt att börja själv så det blev aldrig av.

Jag fortsatte badandet på egen hand.

Fick av dåvarande pojkvän med kompisar namnet Orca.

 

 

Jag drömde om ett liv under ytan.

Om blå nyanser och tång.

Inredde mitt rum med stranden som utgångspunkt.

Samlade stenar, snäckor, sand, drivved och pinnar etc. -

i mängder. Mängder. M.Ä.N.G.D.E.R.

Har kvar.

 

 

När jag var ledsen, nedstämd, deprimerad,

och så ledsen och förvirrad man bara kan bli -

badade jag.

När jag var sprudlande glad.

Badade jag.

När jag behövde tänka, komma fram till ett beslut,

hoppade jag i badet, duschen.

 

I gymnasiet fick jag efter en incident

det övre badrummet officiellt till mitt.

Inrett helt efter mina behov och önskemål.

Ett fenomenalt vackert kakel, golvvärme,

handdukstorkare - och ett badkar med lejonfötter.

En spridare med massageeffekt och det där.

Jag fullkomligt älskade de där ynka kvadratmeterna.

Med ett fönster brevid badkaret kunde jag bada ensamma sommarkvällar,

ätandes körsbär och dricka rosévin långt innan jag hade åldern inne,

men med en pojkvän som hade..

Bada  med öppet fönster iskalla och gnisterklara vinterkvällar.

 

 

Jag badade fram magiska namn,

iniationsriter, meditationer till Enigma,

jag badade ta mig fan fram allt.

 

 

Och det fortsatte jag med

men det följer i nästa inlägg.

 

 

 

När värmen vibrerar fast med mörkret bakom hörnet, är det dags att ta fram det i solljuset.

 

 

 

 

 

 

 

Vädret är fantastiskt!

 

 

Högsommar när den är som bäst.

Markiserna har hängt nere dygnet runt sedan i våras

därmed är lägenheten inte lika varm som tidigare somrar

men ändå, varm.

 

 

Dagar fylls av sol, bad och ganska mycket ledighet.

De behöver fyllas med annat också

men jag tänker att det finns tid för det med,

att det hinns.

I alla fall är det vad jag intalar mig.

 

 

Men det har ramlat över mig ett vemod.

En ganska kraftig skugga.

Ingenting nytt, den kommer och går och ibland kraftigare.

Jag kan inte svara på hur pass kraftig,

bara att den finns där.

Jag noterar.

Jag känner till själva upphovet,

faktorerna bakom.

Just nu förstärkta av menstruationsblodet.

 

 

Jag kan känna att jag lätt flyger upp,

att tankarna är i luften och inte alls

speciellt jordade. Mmmm.

 

 

Så jag gör vad jag tror blir bäst.

Samlar.

Tänder ett ljus och en mild rökelsesticka, dricker kamomillte,

anpassar musik.

Var är jag?

Vad vill jag?

Ett par andra frågor.

Lyssnar inåt för svar.

Anpassar.

Och spränger skalet.

 

 

Kanske lägger jag ett par kort på det.

Kanske kommer jag att dansa.

Kanske, troligtvis, med all sannolikhet

kommer jag söka mig utomhus.

Kanske, troligtvis, med all sannolikhet

kommer jag skapa något av det jag får till mig.

Och med all sannolikhet kommer dagen kännas lättare

och sysslorna jag behöver göra mer lustfyllda.

 

 

Jag kämpar med det här,

att lyssna och vara ödmjuk inför jaget.

De gamla hjulspåren vill kritisera med stränghet.

Ju mer jag försöker frigöra desto mer anser jag dem vara hårt lindande.

Och med ens är jag kritisk igen,

och ser det negativa framför vad långt jag har rört mig.

Minns dagarna jag inte ens visste hur att förmå att ändra, var att börja,

så långt bort var det nya att jag inte ens kunde plocka upp en tråd att följa.

Som om det var tvunget att leda rätt från start...

 

 

Det är ju inte det.

Jag påminner mig själv.

 

*

 

 

 

 

 

 

Pics via Shantichild

 

 

 

Dagar och nätter

Jag arbetar med drömmen. Med korten.

Tänder ljus och gråbo.

Sover på gråbo och bergskristall 

Någonting är på väg att komma fram ur ljuset.

Träda fram och visa sig.

Ännu formationer mot en vägg,

som Sherlock Holmes, på ett ungefär.

Kan hända att det här räcker för att få svar.

Kan hända inte..

Det lär märkas.

Men jag har en aning.

Att det så klart hänger samman med annat.

Väsen i en inre skog,

så att säga.

Jag bedriver skogsvård, som det så fint heter.

Jag kan inte påstå att jag skövlar,

går med röjsåg fram.

Märker ett och annat träd.

Tränar ögat att se det sjuka.

*

Pics via Shantichild

Dagar vid skogssjön

Dagarna vid klippblocket - inte alldeles olikt bilden ovan -
har inte direkt blivit så många.
Heldagarna med sol, björksus och korpsång.
Bad, avkoppling och återkoppling.
I avskildhet.
Örat tryckt mot modersklippan.
Synerna och bilderna.
Vad hon lär till den som lyssnar.


Om två veckor väntar helledighet.
Och jag hoppas på stekande sol.
Men där är vi inte än.
Och jag kan inte direkt påstå att det går någon nöd på mig.
Tvärtom.
Vardagen skulle definitivt kunna vara mer angenäm
men jag njuter den, njuter varje sekund av den.
Den är inte idel solsken, långt ifrån
men den har en smak jag tycker om.
Ju mer jag lägger till och drar ifrån som det passar mig
desto mer smakar den.

*


Via Shantichild

Turn on the lights

Pictures Shantichild

Att utmana sig själv

Fotboll,

är kanske inte direkt min grej.

Jag gillade det som barn 

men när alla i klassen började i fotbollsskola

och ville börja spela med regler - 

då tröttnade jag. Haha!

På ett sätt säger det ingenting

och på ett annat säger det allt om mig.

Men jag är riktigt förtjust i Pia Sundhage,

har väl främst att göra med mitt intresse för psykologi

liksom idrottspsykologi.

Förra veckan såg jag dokumentären om henne på Svt.

I ett samtal med en av spelarna i landslaget

rådde hon att se de situationer där "rädslan" uppkom som en gåva,

som situationer att träna på - i det här fallet närkamper.

Och att fall man tar de möjligheterna till utveckling,

så spelar det ingen större roll om det inte går vägen

- för att man har ändå utmanat sig själv och rädslan.

Nått längre än innan.

Och det är så jävla bra sagt att det inte är klokt.

Någon dag senare var inte en toppdag för mig,

om man säger så.

För mig finns det två alternativ,

antingen acceptera och omfamna

eller göra någonting åt det, vända steken.

Så det blev att vända på stegen.

Jag styrde dem uppåt.

Snörde på mig vandringskängorna och gick till skogs.

Klättrade stegen mot toppen av den gamla slalomanläggningen.

Fortsatte uppåt.

Upp för utkikstornet.

Jag har en viss höjdskräck när det gäller relativt låga höjder,

såsom 5-20 m.

Att gå på galler är lika läskigt oavsett höjd.

Det här tornet har det gallret som orsakar synvillan hos mig.

Första etaget är inte obekvämt men helst något jag annars undviker,

nu styrde jag stegen ledigt upp dit.

Jag fortsatte mot etage två trots den vinglande trappan och gallret.

Väl där insåg jag att etage tre är gjort av trä

så efter kort paus fortsatte jag mot den i det här fallet

ultimata toppen.

Högre kommer jag inte här.

Jag kände mig jävligt stolt.

Väl nere på berget igen gjorde jag solhälsningen

mot västersolen.

Reflekterade. Utvecklades.

En tacksamhetsmandala.

Innan jag styrde stegen mot startplatsen i slalomtävlingar.

Slängde mig ut för träplatån och ut i slalombacken.

Fann både den ena och andra växten för sommarens insamling.

Det är inte så problematiskt när man väl befinner sig vid målet,

det är mest tanken på det som är skrämmande.

Med någon vid sin sida kan det gå mest av bara farten.

*

Listen to your soul...

... it will tell you what to do.

Det har passerat många inlägg

utan knappt en endaste rad text.

Istället har jag låtit bilderna tala:

om att göra val,

leta sig fram,

leva,

omhulda sig,

söka sig till naturen

och söka sig till naturen.

Naturen...

Bland annat.

Mina formuleringar sker på insidan,

i andra sammanhang,

just nu njuter jag utomhus - 

de stunder jag inte behöver spendera inomhus.

För även om jag vill leva aktuell tid utomhus

mest hela tiden,

är det ju inte riktigt möjligt, om man säger så.

Vardagen existerar.

Men hur underbart vore det inte

om den i samhället överlag, flyttade ut?

Pretty amazing...

Jag tror vi av naturen är rätt kreativa,

skulle hitta smarta lösningar

där vi tror uppenbara problem.

Kanske inte 100% är möjligt

men säkerligen några...

Jag har frågor jag behöver finna svar på.

De är stora. De är små.

Inte så att världen rämnar

men ändock viktiga.

För mig.

För att leva autentiskt. Sant. Äkta.

Jag ÄR i naturen:

bland sjöar, klippor, strandkanter,

skogar, stigar och bergstoppar.

Jag vänder mig innåt:

mediterar, yogar, drömmer...

läser igen gamla anteckningar och dagböcker.

Finner spår, finner skärvor,

finner ledtrådar.

Är något på spåren.

Ännu inte framme

men det är inte heller min intention.

Jag har inte för avsikt att stressa.

Njuter längs vägen.

*

Via Shantichild

Från spor till grodd, till tvåblading till spirande bönstjälk upp i himlen.

Crush Cul de Sac

Förra veckan träning i underställ, mössa och vantar.

Nu. Behövs det inte alls.

När hon kommer, kommer hon med besked.

Och det är alldeles, alldeles underbart.

Fönster öppna dygnet runt.

Fågelkvitter motsvarande en regnskog.

Just det där älskar jag, 

när den svenska skogen för ett par veckor blir till en regnskog i ljudupplevelse.

Äntligen doften av varm tallbark - såå aromatisk!

Likt snabbspolade naturfilmer ser man växtligheten växa.

Från spor till grodd, till tvåblading till spirande bönstjälk upp i himlen

på noll och en minut. Typ.

På ett ungefär.

På en dag blev gräsmattorna gröna.

Träden knoppade.

Och under köksfönstret sväller syrenknopparna till ett mindre hav.

Jag tränar mig endorfinhög.

Njuter apelsintvålen. Njuter apelsinteet.

Små teman i vardagen.

Har inte reklamerat vinterjackan än.

Trots alla yttre förseningar är jag ännu senare.

Med rätt mycket.

Och jag kan inte skylla på sen pubertet direkt.

I fas och ur fas. 

Lugn och rastlös.

Harmonisk och otillfredställd.

Med ena ögat riktat på närjorden och det andra på horisonten.

Och tros att jag rör mig framåt, ändå känslan av att stå fullkomligt

helt still.

Svårt för att släppa kontroll.

Svårt för att släppa bromsen.

Svårt för att släppa gasen i andra sammanhang.

Gah!

Tyder tecknen. De är ju inte direkt diskreta.

Förstår precis vad jag behöver göra.

*

Nej, det är inte fel på mitt sätt att vara.

Born to be wild

Det har aldrig varit mitt syfte att använda min blogg

till ren återgivning av min vardag.

Ändå är det ofrånkomligt att den handlar om mig...

Att gnälla och ösa ur skit är inte vad jag vill återge.

Ändå blir jag jävligt förbannad emellanåt.

Och så må det vara.

Men så finns det saker, situationer och tillfällen

som jag definitivt vill lyfta.

Som inte handlar om mig personligen utan berör flera.

Orättvisor, fördomar etc.

Sånt gör mig så arg så svärorden haglar.

Och idag fan stormar de.

Jag säger hur jag uppfattar något.

Hur jag tror att något kan ligga till.

Förhålla sig.

Hypotetiskt.

Grundat på livsbank, erfarenheter och kunskap.

Istället för att be mig utveckla,

görs det klart att jag tänker fel

och att någon annan därmed tänker rätt.

Det sägs inte högt, skulle inte erkännas,

men är de facto vad som sägs.

Jag blir irriterad då fokus - ord inte längre ligger där det låg

utan flyttas över till att gälla mig.

Min person. Mitt sätt att vara. Tänka.

Att det är typiskt mig.

Vad exakt är typiskt mig?

Och om jag ska ta in resten av vad som sades

är det dessutom fel på mig.

Fel.

Lika med inte korrekt.

Lika med inte som normen.

Menat på ett inte positivt sätt.

Nej, i vissa sammanhang är jag inte alls som normen.

Om normen nu är något typiskt generellt och övergripande...

I andra sammanhang är jag definitivt som normen.

Rent konkret åsyftades min adhd

och gällande den anser jag den definitivt vara norm.

Jag blir rent av riktigt förbannad när det tänks i andra banor.

Som om det vore något annorlunda, något speciellt, avvikande.

Icke normalt.

Det där normmåttet är jävligt snävt och föråldrigt - 

om man frågar mig. 

Vem fan passar in i den? Alla. Ingen.

Adhd är inte en sjukdom, inte ett fel.

Det kan fungera hinder och handikappande i vissa situationer och sammanhang

och vara till grym fördel i andra.

Som med alla andra karaktärsdrag.

Som hinder beror det oftast på en oinsatt och/eller oförstående omgivning.

Jag menar INTE att alla ska rätta sig efter mig

men jag menar definitivt att alla ska ha lika villkor.

Ett tydligt exempel: rullstolsburna ska inte hindras att komma fram på allmäna platser.

Ju bättre man förstår sig själv och varför det blir som det blir,

desto enklare att arbeta med verktyg och nycklar

- som för alla.

Med eller utan diagnos, 

med eller utan sjukdom,

med eller utan missbruk

and what so ever.

Så jag provocerade tillbaka.

Ifrågasatte.

Slog undan härskartekniken att förminska.

Ville ha en utveckling.

Förklarade mig.

Blev visst jäkligt obekväm.

Stod upp för mig själv och växte.

Vann ronden och fick poäng.

Levvlade upp mig till ny nivå..

Hur det gick med personen i fråga?

Den har några svårigheter kvar att klara av.

Om man säger så. 

*

Skathjärtat

 

 

Camilla

 

 

Det händer att jag förlorar mig

går vilse bland sjalar, smycken och väskor

skor, färger och mönster eller ibland

helt tvärtom

sobra material som glider svalt mellan fingrarna

med ett skathjärta drar jag trådar

och flaxar iväg med skatter,

lånar korpögat för att samla på hög,

putsar med näbben på allt som glittrar

och som det glittrar

för en stund

sedan önskar jag mer substans

badar i blötmyllan och daggklorofyllen,

flaxar mörkvingarna under månljuset

och försvinner in under barken

reser i tid och rum och upphör ibland

att existera

fjällar döingehud och döingekött

gör vad jag gör och behöver göra

återvänder något rosigare och mer jordad

vandrar skogsstigen och bara är

plockar skatter,

flaxar vingarna, drar trådarna.

 

*

How it works

 

 

 

För varje dag snötäcket något tunnare.

Så att säga.

Isar sjunger. Ja, det är sanning.

Skatan tjaxande i trädtoppen.

Guld i munnen.

Så att säga.

Hela korgen fylld av gyllne ägg..

*