Wearing the shadows like a crown

 

 

 

 

 

 

 

"I boldly take up

the shadows,

wear them

like midnight silk,

honor them

for their part in me".

 

/Nell Aurelia

Att vandra i ljus och mörker

 

 

 

 

 

 

 

Det är aldrig tystnad som råder,

oupphörligt vandrar orden, tankarna, bullret och ljuden.

Jag bara syns inte.

För ett kort ögonblick. Eller ett längre ett.

Beroende på vilken tidmätning man har antagit.

Människans eller stenens.

Tidmätning och tålamod – att ha överseende, invänta och vänta ut

– kan på något vis sammanfatta min vår. Min sommar.

Jag befinner mig i det yttersta av mörker.

Möter uråldriga ögon vid Gapet.

Min tid, min hamn, mitt väsen – är inte mänskligt.

Nuet är inte tid för realisation.

Dröm, kommer budskapet till mig och jag drömmer.

Drömmer, skapar, visualiserar.

Drömtiden jag tillskriver slutet av årshjulet har smugit sig in till Sommarsolståndet,

ja, både före och efter för att vara ärlig.

Så upp och ner är alltet mitt just nu!

Och i löpspåret tidigt imorse, var det en annan värld jag löpte in i.

En sådan Alice i Underlandet värld!

En varm dags första solstrålar gav dis och dimma tät som om luften voro av glas.

Den subtropiska hettan som ett andra lager hud.

Daggen, vätan – hög.

Det var inte längre det spår jag känner utan en regnskog.

Svamparna kopiösa, enorma, växande tätt intill höga buskbestånd av sommarblom.

Det var fiktivt. En fiktiv värld.

Och jag återhämtar, kopplar i min batterisladd på det vis jag bäst gör det

– med oändliga mängder sol och bad.

Njuter klippblocken, vattnen och sanden naken. Alltid naken.

Rullar mig till en boll på filten och pluggar i för sommarpraten.

Mitt mörker vet inga gränser, så även mitt ljus.

Min strålande ljuskropp och glädje vet inte heller några gränser.

Gränslös ska jag reda min framtid.

 

*

 

 



Spåren att följa

 

 

 

 

Jag är inte färdig med det än.

Funderandet på vilken riktning,

vart kompassnålen ska peka.

Eller jo.

Jag vet nog egentligen vart jag vill.

Hur jag vill manifestera.

Hur jag vill ha det.

Vad själva destinationen är.

Men det är vägen dit.

En resa i sig.

Jag har en kanot av drömmar, visioner och mål.

Men en resa in i Vildmarken kräver mer än så.

Dags för ett skifte av stadie.

2014 - jag välkomnar dig.

 

 

När snön åter river landskapet

 

 

 

 

 

Här. Liksom lite varstans. Dessa årssummeringar.

Ploppar upp likt vårblommor vid lite tö, vid lite sol.

Kanske egentligen inte dags än.

Utan fortsätta dagar, nätter, dygn,

utan en egentlig gräns - att drömma.

Utöva drömmandets konst på så många plan möjliga.

Några veckor till.

Jag låter de vita ljusen brinna.

Reser vintergatan och längre tur och retur.

Härs och tvärs. Det finns ingen hejd.

Ändå finner jag det svårt,

att vrida om nyckeln till det som väntar

inombords.

Som om uppresta sköldar gör det svårt även för mig själv.

Att bryta igenom.

När det samtidigt sker smidigt, så smidigt.

 

2013. Vilket omvälvande år du är!

Sannerligen jag dog med januari. Att jag begravde ett jag,

tog farväl. Skalade av ett lager. Ömsade skinn.

Bland korallsand och blivande minnen.

Sedan mörker.

En väntan.

Mognad.

Manifesteringar.

Nytt.

Temporärt?

Jag vet inte.

Året utan några som helst svar

men med fullt av frågetecken som rätats ut,

blivit till utropstecken och punkter.

Andra består.

Och för första gången i mitt liv skyndar jag inte svaren.

Detta år av introspektion!

Var det egentligen någonsin annorlunda?

En puppa i sin kokong.

Till vad ska du transformeras?

 

*

 

 



Om att kikna och finna stordåd.

 

 

 

 

 

När jag var liten plockade jag sten.

Lät dem ligga i handen för att avgöra

huruvida de skulle få följa med hem eller inte.

Dem jag inte behöll själv lade mamma i en träask

och ja, där ligger en del av dem kvar ännu.

Vi bodde vid skogen och hade en grusgång

så många stenar blev det.

De blev inte liggandes. Jag plockade fram dem

pysslade om dem. Pratade med dem.

Och farmor sa att jag hade det efter henne.

Men av det förstod jag ingenting.

Jag plockade med urskiljningsförmåga.

Släta. Grova. Mjuka. Kantiga. På något sätt

föll mig alla i smaken.

Det var väl vad de talte om, kan jag tänka. Som avgjorde.

Någon sommar eller två, hade jag vattenstenar.

De låg i ett kärl ute på stenmuren.

Varje morgonen bytte jag vatten på dem

och fyllde på med nytt.

Det gamla hälldes över blommorna.

Samma procedur om kvällen men då sjöng jag även för dem.

Det var viktigt, det där med vattnet, i det samlades

deras sorger. Sånt de ville bli av med men som var nyttigt för andra.

Det var ett barns lek men jag kan förundras över

hur väl lekarna ibland stämmer överens.

Lek eller oförstörd, ibland vet jag inte vad som gäller med barn.

Med pappa gick jag till biblioteket.

Stod på tå och tryckte näsan och klibbiga händer mot glasmontrar.

Kände pulsen slå extra över små bitar gnejs, ametist, porfyr

och allt vad de nu kunde tänkas heta i den där samlingen.

Sedan visade han mig på böcker vid hyllan där

endast gamla gubbar som luktade syntet och malkulor höll till.

Deras blick som godkände.

Som släppte in mig i en värld full av dolda skatter.

Sannerligen.

Och sedan fick han ständigt visa utomhus.

Ser du att den här ser ut såhär i verkligen?

Och såhär?

Jo. Nä.

En del stenar stannade inte särskilt länge hos mig,

de var mina vänner för ett par ögonblick av tid,

mätt även i ett barns ögon.

En del något längre för ett par timmar,

andra tills jag tröttnade.

Vissa många år, ytterligare vissa andra än längre.

Och inget av det har väl direkt upphört.

Varken nörderiet eller plockandet.

Stenar, snäckor, pinnar - jag är som ett barn,

en hund, en skatnäbb.

Små skatter här och var som får mig att kikna. Att ooha, aaha.

Sånt som går många - men inte alla förbi.

Fortfarande stenar som är med korta stunder.

På fjällvandringen, under semestern eller

vad det kan tänkas röra sig om.

Fortfarande vissa som får ligga i handen

innan beslut fattas.

Jag har dem i påsar, i lådor - jo, det ska erkännas.

I blomkrukor. Och jag letar fortfarande

ytterligare möjligheter.

Otaliga är resväskorna med sand, sten och annat jox.

Glasbitarna slipade mjuka. Som sjöjungfrutårar.

När jag var liten trodde jag de var äkta.

Att de skapades vid den där stranden där de är så sjukt många.

Sjukt, sjukt många.

Vissa kan jag namnet på,

de där med fina färger...

De vanliga, skrämmande lite kunskap finns kvar...

Det säger dock ingenting om mitt förhållningssätt till dem.

För hela den här industrin kring stenar och kristaller gör mig illamående.

Sätten de bryts, förhållande under arbetarna arbetar...

det finns mycket att ifrågasätta.

I min värld går det att översätta till slakt.

Vilket djur vill man äta?

Ja, helst då inget alls för min del.

Men poängen ifrågasättandet. Det kritiska tänkandet.

Ja, då tänker jag på om man arbetar med stenar.

Lycklig ko, eller olycklig?

Varför gojibär när skogen är full av lingon?

Liksom stenar.

Vem säger att en oetiskt bruten liten klimp har mer att lära

än en liten gråsten, lossad för egen hand över tid?

För jag tror ju som sagt att det mesta har något säga,

att tala om.

Att naturen vibrerar av kunskap av olika slag.

Exempelvis "jag är ätlig/oätlig"...

Någon kanske skulle påstå att leken aldrig tycks ha upphört

och fantasin fått fritt spelrum.

Och kanske är det så,

att barnasinnet fortfarande greppar världen och världsuppfattningen.

Gärna för mig.

Det behövs inte mycket för att kikna och finna stordåd.

Och det är sannerligen inte tråkigt.

Vilket vi alla kanske skulle behöva bli påminda om

lite då och då.

Kanske är det många som behöver en hjälp på traven,

som totalt har missuppfattat det där med

sten i fickan. Och hjärtat på rätta stället.

Det är ju så det ska vara, inte tvärtom.

 

*

 

 

Blossande

 

 

 

 

 

 

Vid två viktiga tillfällen som kommit att sätta prägel på mitt liv,

ett vid sommar, ett vid vinter, båda inom loppet av ett halvår,

kom lodjuret att korsa min väg.

Med stortassarna och stortofsarna löpte de vägen i krumsprång.

Instinktivt visste jag vad de hade att säga mig, varför de som en gåva

uppenbarade sig för mig.

Och med rimtursarna växande lärde jag mig att flyga på ett oanat sätt.

Sandständer och klippvikar, rullstensnäs och gäddvikar,

kustremsorna är ett pärlhalsband satt kring mitt hjärta.

Och vid en fisketur under veckan bärdes ett ömsat ormskinn hem.

Som en kärleksgåva. Som ett budskap till mig från ormen

med någon annan som budbärare.

Och jag trivs nu. Spinner och kurrar som huskatten.

Slickar tassen nöjt efter en första arbetsvecka.

 

 

 

I förändringens tid

 

 

 

 

 

 

Saker och ting förändras.

Träder in i nya faser.

Ja, det väl livet i allmänhet jag syftar på.

För tillfället kommunicerar jag hela dagarna i det nya jobbet

och är alldeles uppe i hjärnan och harvar fullständigt

och har således ingen vidare lust

att fortsätta vara det i samma frenesi i bloggen

som jag tidigare har haft.

Ja, det kanske mest var i början av sommaren

- alldeles hög på klorofyll och solsken som jag var då.

Annars har inte lust så mycket att göra med skrivandet för mig.

Jag skriver vare sig - här men framför alt utanför bloggen

- så länge jag anser mig ha något att skriva om.

Det är lika viktigt som att andas - man gör det oavsett.

Men Just Nu.

Mest Tomt.

Inlägg kommer därmed inte göras i samma utsträckning.

Läs - inte varje dag.

Och så får vi se hur jag väljer att göra det helt enkelt.

Nu. Längre fram. Än längre in i framtiden.

Jag har mina tankar.

Inläggen kommer fortsätta trilla in

men alltså inte lika frekvent

som förr.

Jo.

Jag skrev som sagt det...

 

*

 

Pic via Crush Cul de Sac

 

 

Med månen som en slags kompass

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Återigen reste jag landskapet.

Från vildskogen till Vänerkusten,

till bördiga fertilitetsjorden och vidare.

Vidare till bergen som minner om Jotunheim,

till höjderna där landskapet blinkar olikblånyanserna,

alldeles likt en ripsmatta.

Och vidare ut längs små grusvägar, skogsvägar

där Varg, Björn, Korp strövar, flyger majestätiskt fritt.

På sätt och vis.

Och Hem.

Och under tiden radion på P2 liksom jorden runt och tillbaka

under en och samma dag.

Den glänsande Vänern, vikingajorden, ekskogen,,

kohagarna, höjden, det andra bekanta.

Allt under en dag.

Likt en katt strosandes reviret.

Joväl.

En djupdykning ner i min själ.

Ner i vrårna, ner för att hämta upp.

Bringa till ytan.

Det gör ont. Värker.

Och läker alldeles förträffligt.

Jag bringar en ny slags ordning

där ko, honung och sensommargräs är framträdande.

Jag tror jag vet vad det vill säga i fråga om harmoni.

Under tiden en mörkare månhalva -

det yttre och inre manifasterat.

 

*

 

 

 

 

Pics via Shantichild

A room with a view

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att bada fram sitt skimmer

 

 

 

 

 

Jag vet ärligt talat inte vad det är för datum.

Knappt ens vilken tid.

De senaste dagarna har levt sitt eget liv, sin egen tid.

Enbart styrd av behov såsom äta, sova...

Det var välbehövligt.

 

 

Några dygn vid älskade Vänern.

Med klippor, rullande vågor och stilla vatten.

Änder, aborrar, skarvar, fiskmåsar -

och alla andra djur som hör till.

 

 

Med bad, bad och åter bad.

Kvällsdopp, middagsbad och förmiddagsbad.

Sim i varma vattenmassor,

masserandes min själ,

smekandes min kropp.

 

 

Med gott sällskap blir dagarna och kvällarna långa.

Maten god och drycken len.

Kvalitetstid.

Spontanbesök hos vänner,

åk längs småvägar,

sommarfika och glass.

Och blogginlägg som inte riktigt blir som planerade,

men hey det är högsommar och andra världar än nuet,

är inte så intressanta.

Det fick bli som det blev med den biten och jorden snurrar vidare.

 

 

Dricka lite te och tvätta undan.

Laga mat på vad som finns.

Krama ur den sista droppe mys ur den här veckan en kväll till.

Jag sätter punkt där.

 

*

 

 

 

 

 

 

More to come

 

 

 

 

 

Patti Smith och helgen

 

 

 

 

 

 

 

Jag reste till Dalhalla,

för att se min stora husgudinna.

Och jag dog i den ljumma kvällen

och jag återuppstod några timmar senare,

i den lika ljumma senkvällen

när klockan slog över till natt.

Matad mätt men förvånad över ett tvärt slut.

 

 

Och jag fortsatte att resa i landskapet.

Att lägga till minnesbanken.

Och knyta nytt.

Se samband och arvetrådar.

 

 

Och därefter vilade jag.

Badade jag.

Åt jag glass.

Solade jag och återhämtade jag.

Tills det att kroppen ett par dygn senare åkte hem.

Hem.

 

 

Och fortsatte de fina samtalen.

Och det är te jag kommer koka.

Och det är annat jag kommer koka. Möta. Drömma.

Se de där två dokumentärerna jag ännu inte sett.

Tvätta ikapp.

Fortsätta dricka te,

att lägga kort.

Tända ljusen.

I ensamhet njuta tills jag åter tar fram socialvargen.

 

 

Imorgon måndag, rutiner,

nya stigar och steg.

Bland annat löpstegen.

Nya myggbett att klia och nya möjligheter.

Men vi är inte där än.

 

 

Njuter söndagen både död och levande.

Watch me.

 

Till skogen jag söker mig

 

 

 

 

 

 

Det är i det vilda jag finner dig.

Oupphörligt.

Vilande.

Stigar

Det finns en stig jag inte vet var den leder
men som jag stryker med fötterna.
Nosar.
Har en föraning. En hint.
Reser.
Reser..




Pics via Shantichild

Where the wild flowers grow...

Mina ord fortsätter att växa någon annanstans.

Tills vidare få ord, mera bilder.

Och rätt så mycket mer inlägg.

Det är inte direkt så att jag sitter och uppdaterar dygnet runt.

Jag schemalägger.

Och har funnit det mer inspirerande för tillfället.

Mer friare.

Det passar mig.

När jag inte utför vardagen,

är jag föga överraskande utomhus.

Bland skogsspåren, ängarna, vattendragen, klipporna.

Var helst jag finner något sorts kall.

Jag minns en sommar jag tillbringade var ledig stund till sjöss.

Jag arbetade tillsammans med mannen jag hade dåvarande relation med

vilket innebar maximal tid på Vänern.

Lite samma sak är det nu.

Jag kan knappt minnas när jag sist vandrade lagda gågator.

So to speak...

Bor ju inte direkt i obygden men ändå,

det är symboliken jag åsyftar...

Och när jag inte är i naturen

fyller jag lediga stunder på andra sätt.

Detoxar minna sinnen och intryck

och fyller på med andra.

Mycket berikande!

*

Photos via Shantichild

Turn on the lights

Pictures Shantichild

Remember to explore

Som barn var det naturligt att upptäcka världen.

Oupphörligen kartlades den.

De vita fläckarna oändliga,

minskade rytmiskt.

Varje dag oändligt större - 

och de den inte gjorde det, utforskades fantasin.

Eller, den var väl med mest hela tin?

Som vuxen är det inte lika självklart.

Of course.

Desto viktigare att göra det. Upptäcka.

Vi tycks ibland tro att det är de stora upptäckterna som räknas.

Som nya viktiga uppfinningar och 

revolutionerande forskning.

Eller de yttre.

Såsom långväga resor, nya märken, restauranger,

musik, filmer - it. All.

Och även om vi alla inte anammar det fullt ut

(vem gört förresten?)

Är det ändå inte självklart att det kommer en naturlig fortsättning.

På just det egna upptäckandet.

Hela tiden naturen som en orörd pärla.

Stigen i ny riktning och allt kommer i nytt perspektiv.

Eller helt vika av och följa de egna stegen.

Hjärtslagen.

Jag förespråkar alltid den minst tagna vägen

- och det gör hela skillnaden.

*

Picture via Shantichild

Handjob

Handlingskraft,
att åstadkomma,
av egen hand.


Berättelser och myter om händer som huggs av,
väntar, och sedan växer ut igen.
Frodas. Som morgon efter natt.
Vår efter själslig vinter.
Inte det samma som vila.
I det som inte syns för ögat pågår processer.


Handlingskraft, att åstadkomma..
Förändra.


Råvaror till maträtter,
pärlor till smycken,
trådar till stickningar eller broderier,
kråkfötter till ord, satser, läsbara texter
puttrande magi.


Eller på helt andra plan.
Ändring av vanor, av rutiner, av laster.
Av utveckling.


... som med ogräs.
En del går lätt att pilla upp,
annat kräver verktyg.
Hjälp av mer än bara händerna...

*

Pictures via Shantichild

Made for walkin'

Hemmagjord skrubb/inpackning för fötterna:



* En näve ris
* Några skedar (rå) honung
* Äppelcidervinäger


Hur man gör:

Mal riset till mjöl och blanda ingredienserna.
Konsistensen ska påminna om en tjock pasta.
Tillsätt eventuellt lite olivolja.

Smörk in fötterna och låt det sitta ca 20 minuter.
Massera fötterna och skölj av.


På sommaren hamnar fötterna naturligt mer i blickfång.
Huruvida man är ett barnfotabarn eller sandalig av sig,
spelar inte så stor roll,
jag tycker fötterma förtjänar omvårdnad vilket som.
Gärna sådan man kan göra själv och som är bra för naturen.
Följande kur kan med fördel göras utomhus.
I trädgården, på balkongen,vid sjön, havet, skogstjärnet,
ensam eller tillsammans med andra -
endast fantasin sätter gränserna!

*

Pictures via Shantichild

Violet dreams

Via Daughter of the Sun, Shantichild