När snön åter river landskapet

 

 

 

 

 

Här. Liksom lite varstans. Dessa årssummeringar.

Ploppar upp likt vårblommor vid lite tö, vid lite sol.

Kanske egentligen inte dags än.

Utan fortsätta dagar, nätter, dygn,

utan en egentlig gräns - att drömma.

Utöva drömmandets konst på så många plan möjliga.

Några veckor till.

Jag låter de vita ljusen brinna.

Reser vintergatan och längre tur och retur.

Härs och tvärs. Det finns ingen hejd.

Ändå finner jag det svårt,

att vrida om nyckeln till det som väntar

inombords.

Som om uppresta sköldar gör det svårt även för mig själv.

Att bryta igenom.

När det samtidigt sker smidigt, så smidigt.

 

2013. Vilket omvälvande år du är!

Sannerligen jag dog med januari. Att jag begravde ett jag,

tog farväl. Skalade av ett lager. Ömsade skinn.

Bland korallsand och blivande minnen.

Sedan mörker.

En väntan.

Mognad.

Manifesteringar.

Nytt.

Temporärt?

Jag vet inte.

Året utan några som helst svar

men med fullt av frågetecken som rätats ut,

blivit till utropstecken och punkter.

Andra består.

Och för första gången i mitt liv skyndar jag inte svaren.

Detta år av introspektion!

Var det egentligen någonsin annorlunda?

En puppa i sin kokong.

Till vad ska du transformeras?

 

*

 

 



Hur allt pågår

 

 

 

 

 

Hej.

Var ett tag sedan avtrycken

syntes för andra.

Jag har placerat dem i utkanten.

I centrum.

Nosat omkring och rakt på.

Sätt fingret på spot on

och vandrat med grumlat sinne.

Varit klarsynt

och har uppfunnit hjulet var dag ny.

Jojo.

Stark och svag.

Samtidigt och ur flera perspektiv.

Allt beror på.

 

Jag hade en dröm.

Och jag tror jag följde ackorden.

Kände en klarhet.

Något startades.

Sedan den där vilan.

Hur jag planerade för den.

Bäddade, så att säga.

Och fann kraften.

 

 

Tacksam för alla dessa besök,

trots få uppdateringar

och kryptiska formuleringar

knappt jag kan följa.

Ni värmer!

 

Om att kikna och finna stordåd.

 

 

 

 

 

När jag var liten plockade jag sten.

Lät dem ligga i handen för att avgöra

huruvida de skulle få följa med hem eller inte.

Dem jag inte behöll själv lade mamma i en träask

och ja, där ligger en del av dem kvar ännu.

Vi bodde vid skogen och hade en grusgång

så många stenar blev det.

De blev inte liggandes. Jag plockade fram dem

pysslade om dem. Pratade med dem.

Och farmor sa att jag hade det efter henne.

Men av det förstod jag ingenting.

Jag plockade med urskiljningsförmåga.

Släta. Grova. Mjuka. Kantiga. På något sätt

föll mig alla i smaken.

Det var väl vad de talte om, kan jag tänka. Som avgjorde.

Någon sommar eller två, hade jag vattenstenar.

De låg i ett kärl ute på stenmuren.

Varje morgonen bytte jag vatten på dem

och fyllde på med nytt.

Det gamla hälldes över blommorna.

Samma procedur om kvällen men då sjöng jag även för dem.

Det var viktigt, det där med vattnet, i det samlades

deras sorger. Sånt de ville bli av med men som var nyttigt för andra.

Det var ett barns lek men jag kan förundras över

hur väl lekarna ibland stämmer överens.

Lek eller oförstörd, ibland vet jag inte vad som gäller med barn.

Med pappa gick jag till biblioteket.

Stod på tå och tryckte näsan och klibbiga händer mot glasmontrar.

Kände pulsen slå extra över små bitar gnejs, ametist, porfyr

och allt vad de nu kunde tänkas heta i den där samlingen.

Sedan visade han mig på böcker vid hyllan där

endast gamla gubbar som luktade syntet och malkulor höll till.

Deras blick som godkände.

Som släppte in mig i en värld full av dolda skatter.

Sannerligen.

Och sedan fick han ständigt visa utomhus.

Ser du att den här ser ut såhär i verkligen?

Och såhär?

Jo. Nä.

En del stenar stannade inte särskilt länge hos mig,

de var mina vänner för ett par ögonblick av tid,

mätt även i ett barns ögon.

En del något längre för ett par timmar,

andra tills jag tröttnade.

Vissa många år, ytterligare vissa andra än längre.

Och inget av det har väl direkt upphört.

Varken nörderiet eller plockandet.

Stenar, snäckor, pinnar - jag är som ett barn,

en hund, en skatnäbb.

Små skatter här och var som får mig att kikna. Att ooha, aaha.

Sånt som går många - men inte alla förbi.

Fortfarande stenar som är med korta stunder.

På fjällvandringen, under semestern eller

vad det kan tänkas röra sig om.

Fortfarande vissa som får ligga i handen

innan beslut fattas.

Jag har dem i påsar, i lådor - jo, det ska erkännas.

I blomkrukor. Och jag letar fortfarande

ytterligare möjligheter.

Otaliga är resväskorna med sand, sten och annat jox.

Glasbitarna slipade mjuka. Som sjöjungfrutårar.

När jag var liten trodde jag de var äkta.

Att de skapades vid den där stranden där de är så sjukt många.

Sjukt, sjukt många.

Vissa kan jag namnet på,

de där med fina färger...

De vanliga, skrämmande lite kunskap finns kvar...

Det säger dock ingenting om mitt förhållningssätt till dem.

För hela den här industrin kring stenar och kristaller gör mig illamående.

Sätten de bryts, förhållande under arbetarna arbetar...

det finns mycket att ifrågasätta.

I min värld går det att översätta till slakt.

Vilket djur vill man äta?

Ja, helst då inget alls för min del.

Men poängen ifrågasättandet. Det kritiska tänkandet.

Ja, då tänker jag på om man arbetar med stenar.

Lycklig ko, eller olycklig?

Varför gojibär när skogen är full av lingon?

Liksom stenar.

Vem säger att en oetiskt bruten liten klimp har mer att lära

än en liten gråsten, lossad för egen hand över tid?

För jag tror ju som sagt att det mesta har något säga,

att tala om.

Att naturen vibrerar av kunskap av olika slag.

Exempelvis "jag är ätlig/oätlig"...

Någon kanske skulle påstå att leken aldrig tycks ha upphört

och fantasin fått fritt spelrum.

Och kanske är det så,

att barnasinnet fortfarande greppar världen och världsuppfattningen.

Gärna för mig.

Det behövs inte mycket för att kikna och finna stordåd.

Och det är sannerligen inte tråkigt.

Vilket vi alla kanske skulle behöva bli påminda om

lite då och då.

Kanske är det många som behöver en hjälp på traven,

som totalt har missuppfattat det där med

sten i fickan. Och hjärtat på rätta stället.

Det är ju så det ska vara, inte tvärtom.

 

*

 

 

Och i världen pulserar jag.

 

 

 

 

 

Ibland kryper jag in, skriver ett par rader

bara för att finna mig radera dem en liten stund senare.

Sedan kryper jag ut igen. Spårlöst.

Som om ingenting av det har ägt rum.

Som om bläcket aldrig har nått fram.

Där emellan ockuperar livet mig.

Jag har dött tusen små dödar och återuppstått.

Utan att det betyder någonting.

För att det på något vis betyder just. Någonting.

I den sista bestämde jag mig för att dö,bestämde

att ormskinnet som gavs mig

var en gåva

av en anledning.

Nu.

Steg av återhämtning.

Det låter som om jag kämpar,

som om jag oupphörligt kan göra någonting annat.

Reser. Och raserar.

Jo, visst strider jag emellanåt.

Mitt sätt att leva innefattar ställningstagande.

Mitt blod, min puls, mina signalsubstanser är

vridna till den volymen.

Där emellan vilar jag.

Sluter ögonlocken. Sover. Drömmer.

Mediterar, övar på lugnet.

Inte så mycket yoga som jag mår bra av

men jag är inte död än. Jag övar på

att åter inta position per automatik.

Mitt jobb är att berätta sagor, sägner, att samla in

sagor, sägner.

Få till möten människor emellan,

över de osynliga gränserna,

oberoende ålder, kön, etnicitet.

Skapa.

Skapa skapande verksamheter.

I musik, dans, berättande...

Leda. Leda in. Leda ut. Leda fram. Leda vidare.

Jag leder.

Kan inte säga att jag följer.

Jag uppfinner hjulet i dess sanna bemärkelse,

kan höra min gamla terapeut skratta. Säga:

så klart att du gör!

Ja, så klart att jag gör. Kan säga att det gör mig slut.

Kan säga att det fyller mig som ingenting

har fyllt mig.

Till kvälls. Och jag dricker kvällsteet,

tar lavendelbadet. Masserar. Placerar

på drömögat.

Vidgar.

 

*

 

Pic via Wanderlust Gypsy

En bit imma som bevis på min existens

 

 

 

 

 

Undan för undan skalas ett lager hud av.

Undan för undan tillkommer ännu ett.

En slags växelverkan. Mellan vad som ska bort och vad som ska till.

Ibland hör jag ylet från skogen så mycket tydligare än vanligtvis.

Ibland knappt mer än en viskning.

Ibland döv, blind och sluten  från mina sinnen och kall.

Jag kan se på mitt altare - ljusen, föremålen - och förstå precis.

Som en rak linje dragen mellan stjärnor under eoner av tid.

Men jag kan också se och betrakta är allt jag gör.

Som någonting ur sin omloppsbana, på väg ut i det outforskade.

Ibland är det så man upptäcker nytt.

Ibland så man förvirrar sig.

Och sedan skrev jag så många olika slags fortsättningar

men jag raderade dem alla.

Försöker fortfarande hitta en ton, en röst att prova.

Vill inte mer, än att lämna en utandning på rutan.

En bit imma som bevis på min existens.

 

*

 

Septemberbad

 

 

 

 

 

För varje dag någon mer nyans av höst.

Lite mer av svagt rött, orange och hela det sprakande spektrumet

av färger.

Men inte fullt ut. Än.

Mina bad upphörde aldrig.

Det här är året när jag förlänger säsongen mer än tidigare.

Regelbundet packar jag ner handduk och varma strumpor i väskan,

släpper dagen i motionsspåret och avslutar omhuldad av vattenmassorna.

Jag kan inte påstå att de är värst långa numera, baden,

men tillräckliga. De uppfyller sitt syfte.

Om en sjö låg mig närmre än vad det gör,

skulle jag antagligen bada dagligen men det gör det inte.

Det sägs ju att det är det det ska till för att bli året runtare,

att de sker dagligen.

Men jag tänker att någonstans måste man, jag, ju börja.

Så jag gör det såhär som jag gör.

Och njuter.

Och trots att det inte är så fasligt sent på året utan fortfarande September

tycker jag mig ändå redan märka av de hälsosamma effekterna.

Såsom exempelvis ökad blodcirkulation.

Att förlänga säsongen är inte fasligt svårt tycker jag,

det faller sig rätt naturligt för mig att inte upphöra,

värre är det nog att börja tidigare på säsongen.

Då är det liksom någonting annat.

Då har jag blivit van det varma på ett annat vis.

Kalla inslag i duschen har nog ingen större betydelse i just den bemärkelsen.

Fast vad vet jag. Det lär märkas av nästa vår.

Nu är September - höst med inslag av sommar.

 

*

Imagine a woman in love with herself

 

 

 

 

 

9 juli 2009 återgav jag en dikt av Patricia Lynn Reilly.
Jag tycker den är värd ytterligare ett inlägg.

"Imagine a woman in love with herself,
who believes it is right and good she is a woman,
who has walked through her past and who has healed into the present moment,
who celebrates her body’s rhythms and cycles as an exquisite resource,
who allows the feelings to pass through her as gracefully as a breath,
who trusts her experience of the world and expresses it,
who follows her creative impulses,
who designs a personal spirituality to inform her daily life,
a woman who has descended into her own inner life;
who is grateful for the ordinary moments of beauty and grace,
who authors her own life,
who chooses friends and lovers with the capacity to respect her solitude,
who sits in circles of women;
who makes a powerful statement with every word she speaks, every action she takes;
who asserts to herself the right to reorder the world.
Imagine a woman who has vowed faithfulness to her own life and capacities;
who remains loyal to herself; regardless.


Now imagine yourself as this woman.”


*

 

Blossande

 

 

 

 

 

 

Vid två viktiga tillfällen som kommit att sätta prägel på mitt liv,

ett vid sommar, ett vid vinter, båda inom loppet av ett halvår,

kom lodjuret att korsa min väg.

Med stortassarna och stortofsarna löpte de vägen i krumsprång.

Instinktivt visste jag vad de hade att säga mig, varför de som en gåva

uppenbarade sig för mig.

Och med rimtursarna växande lärde jag mig att flyga på ett oanat sätt.

Sandständer och klippvikar, rullstensnäs och gäddvikar,

kustremsorna är ett pärlhalsband satt kring mitt hjärta.

Och vid en fisketur under veckan bärdes ett ömsat ormskinn hem.

Som en kärleksgåva. Som ett budskap till mig från ormen

med någon annan som budbärare.

Och jag trivs nu. Spinner och kurrar som huskatten.

Slickar tassen nöjt efter en första arbetsvecka.

 

 

 

I förändringens tid

 

 

 

 

 

 

Saker och ting förändras.

Träder in i nya faser.

Ja, det väl livet i allmänhet jag syftar på.

För tillfället kommunicerar jag hela dagarna i det nya jobbet

och är alldeles uppe i hjärnan och harvar fullständigt

och har således ingen vidare lust

att fortsätta vara det i samma frenesi i bloggen

som jag tidigare har haft.

Ja, det kanske mest var i början av sommaren

- alldeles hög på klorofyll och solsken som jag var då.

Annars har inte lust så mycket att göra med skrivandet för mig.

Jag skriver vare sig - här men framför alt utanför bloggen

- så länge jag anser mig ha något att skriva om.

Det är lika viktigt som att andas - man gör det oavsett.

Men Just Nu.

Mest Tomt.

Inlägg kommer därmed inte göras i samma utsträckning.

Läs - inte varje dag.

Och så får vi se hur jag väljer att göra det helt enkelt.

Nu. Längre fram. Än längre in i framtiden.

Jag har mina tankar.

Inläggen kommer fortsätta trilla in

men alltså inte lika frekvent

som förr.

Jo.

Jag skrev som sagt det...

 

*

 

Pic via Crush Cul de Sac

 

 

Nystart

 

 

 

 

 

Idag var starten på nya jobbet.

Och igår smörjde jag in kroppen med en

 'summer shine body lotion',

fylld av glitter och persika.

En liten pärla sommar som skimrade på armen idag

när jag ägnade mig åt struktur och planering.

Struktur och planering av det ska innebära.

Vad hösten ska innebära. Vad nästa år ska innebära.

Vi driver upp något från start.

Från tanke och idé till genomförande till avslut.

Men där är vi inte än.

Nu är vi på uppstart,

och jag är till bredden fylld.

Av entusiasm, av driv att starta igång, av att dra riktlinjer.

Stolt över att vara en av hjärnorna bakom, av vad som komma skall.

Och allt som kommer ske längs vägen och hitta lösningar på det.

Nyfiken på alla möten det kommer innebära.

Av allt spännande som väntar.

T.om. det annars så ospännande pappersarbetet

känns lustfyllt och spännande.

 

Och jag kan inte, bara kan inte glömma gårdagens fisksoppa,

så angenämt fin i sin smak.

 

*

 

Med månen som en slags kompass

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Återigen reste jag landskapet.

Från vildskogen till Vänerkusten,

till bördiga fertilitetsjorden och vidare.

Vidare till bergen som minner om Jotunheim,

till höjderna där landskapet blinkar olikblånyanserna,

alldeles likt en ripsmatta.

Och vidare ut längs små grusvägar, skogsvägar

där Varg, Björn, Korp strövar, flyger majestätiskt fritt.

På sätt och vis.

Och Hem.

Och under tiden radion på P2 liksom jorden runt och tillbaka

under en och samma dag.

Den glänsande Vänern, vikingajorden, ekskogen,,

kohagarna, höjden, det andra bekanta.

Allt under en dag.

Likt en katt strosandes reviret.

Joväl.

En djupdykning ner i min själ.

Ner i vrårna, ner för att hämta upp.

Bringa till ytan.

Det gör ont. Värker.

Och läker alldeles förträffligt.

Jag bringar en ny slags ordning

där ko, honung och sensommargräs är framträdande.

Jag tror jag vet vad det vill säga i fråga om harmoni.

Under tiden en mörkare månhalva -

det yttre och inre manifasterat.

 

*

 

 

 

 

Pics via Shantichild

Vikten av att vårda frusna känslor

 

 

 

 

 

Vissa saker går inte att förutsäga,

att ta med i beräkningen.

Att planera för.

De överrumplar. Visar sig hastigt

en morgon, en dag, en natt.

En del mer krävande,

tidskrävande, energikrävande,

livgivande..

För en utomstående kanske obetydligt liten

men för den som vet, som känner

finns vissheten om de herkuliska stordåden

inpräntat.

Någonting sådant hände mig.

Fick mig att stanna upp,

att vilja stanna upp,

för att sedan, efteråt, skjutsas framåt

ett, två tre, flera steg.

Insikt, utveckling, levla. Läkande.

Sedan frid.

Innan och ett efter.

Om där emellan tiger jag. Är tyst. Kanske

överlåter till ett annat tillfälle. Kanske inte alls.

 

*

 

Pic via Shantichild

 

 

 



Under en återupplivad sol

 

 

 

 

 

 

 

Jag stannade till i hösten som upphörde och fortsatte vara sommar.

Vilade ut på gräset och lät rörelsen upphöra helt.

Om jag nu kan. Vara stilla. Särskilt länge.

Hallonen. Stora och solmogna. Alldeles vilda.

Orden. Intressanta och fyllda av trycksvärta.

P2 och farfarn i minnet.

Hundtassarna varma och tätt intill.

Och igårkväll, kvällsbadet.

Mitt höstbad som ett sommarbad. Jo, jag samlar bad.

Letar i samlingen och plockar fram.

Igår skumbad med smultron, sherry ur vinglaset.

Läste i PRO's tidning att det är så det ska drickas,

kallt, luftigt och för stunden. Inget att låta stå på hyllan.

Det enda som fattades var Eileen Jewel ur högtalarna

men så är det just inte höst. Nu.

 

 

Jag letar i mina vrår efter lugn,

när ett kaos omväxlande råder på insidan.

Pendlar mellan tillfredställdhet och uppgivenhet.

Handlingskraft och uppgivenhet.

Tilltro och misstro.

Harmoni och ja, det motsatta.

Det är livet som pågår men utan något vidare till kreativt utlopp.

Vilket i sig skapar en sorts stress.

Sedan en tid tillbaka ställer jag återkommande de där viktiga

frågorna.

Vissa svar är uppenbara, andra har saknats, ytterligare andra

behöver upprepas. Påminnas.

Den röda tråden. Den röda tråden.

Närvarande och frånvarande.

 

 

Och under natten drömde jag fragment från förr.

Stressiga och påfrestande livssituationer jag förändrade i ett där och då.

Redan bearbetat men med moment, ögonblick, jag inte

reflekterat över, sedan de begav sig.

Ytterligare nycklar, svar, till mig själv. Mitt liv.

Mina mönster och omönster.

 

 

Som lager av lök. Rosblad. Eller pion.

Ett efter ett fallande.

Släppande sitt tag.

Det som tidigare dolts. Avslöjar.

Skört och kraftfullt.

 

 

Det paradoxala.

 

 

Jag fortsätter mellanrummen.

Fortsätter utkanterna.

Det vilda tickande.

Aldrig tämjt.

 

 

Skönjer nya toner. Nya klanger.

 

 

*

 

 

Trådarna

 

 

Ibland dröjer orden längre än vanligt.
Någon slags rytm.
Något slags andningshål.
Har levt som en dagsslända.
Mjölkat varje sekund på dess essens.
Dagar kontrastrika mot de andra. Vanliga.
De jag föredrar.
Ibland behövs perspektiv för att uppskatta.
Ibland inte. Ibland PMS, kort och gott.
Och jag märker att mycket handlar om realiserande.
Igångsättande. Egen förmåga och händer på utväxt.
Ett slags återkommande tema.
Ljummet, varmt och hett brinnande.

*

 

 

Pic: Crush Cul de Sac

 



Om det vilda i vildväxterna

 

 

 

 

 

Det är något med de här drömmarna.

Som fångar in mig. Får mitt hår att locka sig.

Det vilda.

Som lockropar. Påminner. Kråmar sig.

Mot mitt skinn, mina tankar och drömmar.

Det är som om essensen av skogens vilda väsen,

hoppar ner i mina korgar och påsar,

blir med hem. Och fyller ut som arom i allt

som skapas utifrån. I juicer och smoothies,

soppor och syltar, i kakor - smaken av vilt.

Av meddelanden och orakel, funnet och gömt,

från naturen till mig att vårda. Tolka. Att sluka.

Ibland att konservera till vintern.

Den som redan rider, vet vad jag pratar om.

Växterna och örterna som allierade.

Låter det märkligt?

Betänk alla ämnen, kemikalier och gifter som följer med köpematen.

Att äta organiskt, ekologiskt och handplockat,

har många fördelar, inte enbart de mest uppenbara.

 

 

*

 

 

 

 

 

 

Pics via Shantichild

Mellan liv och död återfinns jag

 

 

 

 

 

 

Med mörkret på intåg

och de svala stjärnkvällarnas fukt

så blandades min egen palett i mörka färger.

Dovare toner.

Med skördeplock och tillvaratagande,

växande gräs och starten på en annan slags förruttnelse

kliver jag omkring rätt stel till sinnes.

Det är inget som går över på en dag,

en slags höst är här.

 

 

Om yttre höstar sprakar jag.

Ställer stilleben, plockar in och plockar om,

tänder som alltid ljusen. Liksom tekoppen.

Stämningsmusik. Dofter.

Middagar och fikastunder. Ett glas vin kvällar.

Samtal.

Linne och ull.

Siden och det skiraste skirt.

Boken. Filmen.

Tystnaden.

Gammeldansen ner i dödsriket och tillbaka.

Den höga luften.

Färgerna i mellanrummen.

Jag vet hur att tillvarata, skapa stämning.

Boa in sig, kura. Och allt det där andra synonyma.

 

 

Lika öm är jag inte än mot en inre storm.

Någon vaniljdoft är inte direkt spridd

om man säger så. vilket jag gör.

Jag har utvecklats.

Vet att mer ömsinthet kommer med det här varvet.

Saker och ting lär ordna upp sig.

Tills dess plockar jag bären, svamparna.

Idag, de solvarma hallonen.

Den där doften av vanilj som bara skogshallon har...

Den, just den, är det jag vill åt.

 

*



Badkarsbad en sommarkväll

 

 

 

 

 

Igårkväll, fönstret på vid gavel.

Utanför - åskan över berget.

Regnet i tunga droppar. Vinden.

Innanför - torrborstning följt av det där badet

med En och Tallbarr.

De aromatiska dofterna som inneslöt.

Kapslade in. Och mjukade upp.

Vindbyarna som grep tag, skapade vågor i badkaret,

förde ut små berg av skum i hallen.

Av dem som senare inte syntes ett spår.

Smekte vidare mina hettande kinder kalla.

Angenämt. Så det förslår.

Ur högtalarna, ja, Arvo Pärt - Spiegel im Spiegel.

Jag upprepar mig gärna när det behövs.

Stora glas med iskallt vatten. Ett litet med Cointreau.

Efteråt. Olja med apelsin och ringblomma.

 

 

Det kan ha varit ett av de mest underbara baden.

Ett av de mest minnesvärda. Någonsin.

Men det var naivt att tro att det skulle ha sådan effekt

att jag kunde starta den här dagen med skogspromenad.

En sommarförkylning ger sig inte hur som helst.

Har jag förstått.

 

 

*

 

 

Pic: Shantichild

Pauserna finner ofta sina egna vägar

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag gick och blev förkyld.

Fullkomligt logiskt

och inte speciellt oväntat.

Kanske att jag då borde ha badat färre

och kortare stunder. Kanske.

Kanske inte gått lika tunnklädd.

Varit vaken lika länge.

Kanske. Kanske inte.

Det är möjligt. Eller inte alls.

Kanske ...

 

 

Föga överraskande  gjorde jag inte det.

Gav uppmärksamhet.

Så här sitter jag: snorig och dann och gillar läget.

Med snor till övers för en hel armé,

tänder jag ljus i värmen.

dricker tekopparna. Ingefärsblandningarna med svartpeppar.

Lyssnar till meditativ lugn musik. Piano.

Arvo Pärt. Spiegel im Spiegel.

Sveper in mig i tunna klänningar, sjalar, långstrumpor

och kofta. Intalar mig att den lackande svetten driver ut.

Det jag inte vill ha.

 

 

Jag äter bären. Läser böckerna.

Snyter näsan. Tänder aromaolja.

och kan inte direkt påstå att det går någon nöd.

Två dagar.

Imorgon beräknar jag att vara utomhus. Igen.

 

 

Tills dess ett varmt örtbad med En.

Målning av fingernaglarna.

Kanske en film, när mörkret dagas.

 

 

*

 

 

Pic from Shantichild

 

 

 

Är det möjligtvis en kräftskiva på G?

 

 

 

 

Augusti snurrar på.

Med mörkare kvällar, mörkare måne

och rikare skördetid.

 

 

För första gången på jag vet inte hur många år

är jag sugen på kräftskiva.

Jag som egentligen inte ens gillar kräftor.

Kan kanske ha med allt flytande Ranblod i ådrorna att göra.

Kräftor i egen lag, kryddost, Västerbottenostpaj,

kulörta lyktor, ljus i sommarnatten.

På något märklig sätt lockar det mig.

 

 

Ingen festkväll utan följt av en tarotläggning.

Följt av drömmande.

Det här med att skörda frukter i de egna vattendjupen.

Det som lever i mörkret redo att fiskas upp...

 

 

Ja, det slår an en klang inom mig.

Än vet jag inte vad som händer med den.

 

*

 

Painting: The Ballad Of Two Moons by Marta Orlowska

 

 

 

Att förgylla en vanlig vardagskväll

 

 

 

 

 

 

Första augusti.

Trots det fina vädret och trots att jag vanligtvis

brukar anse sommaren sluta i september.

Träffar mig lite vemod.

Hade det gjort det om jag inte hade koll på datumet?

Nä.

Sannolikt inte.

 

 

Häromkvällen vart jag utbjuden av sambon på italiensk mat.

Vilket betydde picnic vid min favoritplats,

klippblocket vid vattnet.

Storfilten utlagd, flertalet värmeljus i glasburkar.

Musik.

Raw italiensk pasta + sallad,

+ vitlöksbröd.

Vilket inte alls är speciellt mycket raw men förbaskat gott.

Dessert och en kopp te.

 

 

Att det nyss hade regnat spelade inte så stor roll.

Liksom att vi fick bryta upp någon stund tidigare

än vad viljan ville.

För det blev av.

Och det var uppehåll medan vi åt.

 

 

Jag gillar det här, att vi inte styrs av vädret

utan tar det för vad det är.

Hittar på i alla fall.

Visst hade det varit underbart med vackert väder och långkväll

men nu förgyllde det en vanlig regnig tisdag.

vilket inte heller är så fel.

 

 

Utan precis tvärt om,

väldigt rätt.

Och väldigt romantiskt.

 

*

 

 

 

Huskur för mjuka sommarfötter

 

 

 

 

Huskur för sommarfötter:

 

 

Följande kur är fenomenal för att bli kvitt förhårdnader

och istället få mjuka fötter.

 

 

Gör ordning ett fotbad med varmt vatten.

Blanda i två teskedar med bakpulver

och ett par droppar med lavendelolja.

 

 

Efter ett långt bad skrubba fötterna med

en blandning av följande:

Tre delar bakpulver, en del vatten och en del brunt socker.

Jag smörjer först in blandningen och låter den sitta ett par minuter.

 

 

Skölj sedan fötterna och smörj in dem med en välgörande fotkräm.

Helst en naturlig sådan som inte rubbar fötternas egen balans

med en massa konstiga ingredienser och ämnen...

Sätt på plastpåsar runt fötterna

eller låt dem vila i en varm handduk ett par minuter.

 

 

Klart!

 

 

*

 

 

 

A room with a view

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Där vatten och skog möts

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Pics via Shantichild

 

Och jag sänkte mig i vatten II

 

 

 

 

 

 

 

Ja, jag fortsatte bada. Fortsatte inreda rum och hem till stränder.

Fortsatte drömma strandliv. Fortsatte resorna till vatten.

Som en självklarhet.

Nämnde jag att jag är född i fiskarnas tecken?

Fortsatte att få insikter, viktiga insikter, vid vattendrag - oavsett storlek.

Fortsatte att offra viktiga, betydande, magiska smycken i vatten

om än många gånger högst ofrivilligt.

 

 

Så kom ett vanligt Vänerbad.

Ute till sjöss i ett par dagar.

Tillbringandes en dag för mig själv på klippor jag känner så väl.

Jag minns den stekande brännande värmen.

Jag minns de evighetslånga baden i den sanslöst varma vattnet.

Jag minns allt.

Jag minns hur allt var som vanligt innan just det här badet.

Hur jag planerade att lifta hem med någon båt och gå ut på kvällen,

hur jag längtade uteservering, guldpulver, höga klackar

och allt, allt det där som hörde till.

Men så tog jag badet.

Och gick upp med övertygelsen att ta dykcertifikat.

På momangen.

Out of the blue men ändå inte alls, som sagt.

Jag ringde ingen kompis, jag ringde 118 118

och sedan ringde jag dykcenret och bokade in mig

på grundkurs med start samma vecka.

Och förändrade mitt liv fullkomligt.

 

 

Jag var fast från första stund.

Trots usel utsedd dykpartner men bra grupp och med en känsla att allt gick för fort.

Men det gick bra, tills vi skulle träna på att ta av masken.

En enkel övning men som fullkomligt misslyckades gång på gång.

Så jag fick gå undan i poolen och öva med en egen dyklärare.

Vilket stressade mig än mer.

Vi kom att prata om annat.

Om hans resa in i dykningen.

Vad som sporrade honom, mig.

Om min stress.

Oj, jaha, den visade sig vara hög.

Så jag fick göra avslappningsövningar på bottnen,

meditera.

Fann lugnet.

På hemvägen åkte jag förbi new age affären.

Köpte en skiva med tibetansk musik, rökelse och rökelsekar.

Ställde om mitt liv så pass mycket jag då förmådde.

Övningen?

Den gjorde vi ingenting åt där och då.

Äh, det löser sig tids nog sa instruktören.

 

 

Och av en tillfällighet gjorde det det på första utomhusdyket.

Vid en klippvägg på västkusten.

Jag dök hela dyket utan remmen fast om huvudet.

Tömde masken som en naturlighet när det behövdes,

utan en tanke på att jag bara någon vecka tidigare haft asstora problem med just den grejen.

Efter dyket var instruktören grymt imponerad.

Vi high fivade. Gruppen applåderade.

Sedan bytte vi nummer.

Jag skulle komma ner på jullovet till instruktören och hans flickvän

med några andra i gruppen.

Det blev aldrig av.

 

 

Tanken var att gå färdigt utbildningen.

Under tiden spara undan pengar.

Ta fortsättningskurser med dykandet och bli instruktör.

Flytta utomlands.

Leva strandliv och skriva på fritiden.

Fett betalt!!!

Gubbarna på det återkommande sommarjobbet

tyckte på allvar att jag skulle bli undervattenssvetsare.

Jojo...

 

 

Och tiden gick.

Utan att så mycket av det där blev av.

Så klart.

Med jämna och ojämna mellanrum har dykandet ploppat upp,

eller rättare sagt böckerna, masken. Drömmarna. Samtalen.

Utan att riktigt på allvar sätta sig.

 

***

Resan inåt däremot, och livsförändringen,

den inföll - med dykcertet som klar startpunkt.

Liksom alla de här baden - och sätten jag använder dem på, till.

Passionen till vatten är mitt livs kärlekshistoria.

***

 

 

Tills igår.

En dag för mig själv vid klippan vid badviken.

Jag. Klippblocket. Träden. Sothönan.

Den lätta vinden. De få vågorna.

Den stekande, brännande värmen.

De evighetslånga varma baden,

i sjön som vanligtvis är mycket kallare än andra sjöar.

Jag tänkte att det kanske är läge att börja läsa franska.

Jag tänkte en massa.

Och sedan fick jag besök av två korpar.

Och sedan fick jag besök av en man och hans dotter.

De skulle snorkla, slog sig ner hos mig.

Vi började prata snorkling och dyk.

De visade kort.

Snorklade.

Visade kort.

Pratade dyk. Dyk. Dyk...

 

 

Och jag kan känna sjöråblodet kalla återigen på det specifika sätt

som det talte då.

Det svallar ofta men inte just så.

Något vaknade till som legat gömt i dyn.

Han visade mig, mannen,

plockade fram något han grävde fram därute igår,

som legat dolt en längre tid på bottnen.

Det var jag. Min undervattenshud.

Det var en stor korp och en mindre,

men de behövde skifta till människohamn för att jag skulle förstå.

Det talte resten av samtalet om.

 

 

Och nej, just dykinstruktör är väl kanske inte det som pockar

men att ta vid, utvecklas, ta upp, expandera.

Bli erfaren.

Samla dyk.

Simhuden mellan fingrarna är åter där.

På plats kring själshjärtat.

 

 

Och det jag söker,

fortsättningen på min inre resa,

det kommer jag få svar på under ytan.

I mörkervattnen fortsätter det.

Jag får svaren för att fortsätta,

vet hur att ställa kompassen.

Vem att kontakta, att ställa det jag ställer till.

Mitt hem är inte längre en strand.

Men mitt altare är. Mitt altare är.

 

*

 

 

 

 

Pics via Shantichild