Jag blöder.
Ihärdigt. Ihållande.
Från mitt inre, ut längs benen.
Det brukar vara förknippat med glädje.
Med endometrios, värk, fysisk svaghet, illamående.
Men även med ett par dagar då kroppen får bestämma.
Sätta tonen för dagen, timman, natten.
Örter, varma drycker, stillhet, rörelse.
Vad jag nu kan tänkas vilja. Behöva.
Dagar med guldkant.
Därav glädje. Stolthet.
Men allt sedan operationen. Sedan ingreppet, läkningen och återhämtningen hägrar förvirring. Jag är inte längre jag. Satt på piller. För att förvirra kroppen, för att ta bort menstruationen. Så att kroppen kan få läka. Allt sådant som inte rimmar med mig. Alla är vi olika. Har olika inställningar. Det uppstod en konflikt inom mig. Å ena sidan, å andra sidan.
Den andra sidan vann. Resonerade att med endometrios är det annorlunda. Annorlunda än vanlig mensvärk. Alla alternativa vägar jag prövat, anammat. Ingen med fullgott resultat. Så jag resonerade 'vad är det jag inte vill se med öppna ögon?' Sorgen. Insikten. Smärtan. Att ofrivilligt tillbringat mer än 2 år av mitt liv till sängs. Jag tänkte. Jag väljer livet! En besk medicin men ändå, kanske ibland handlar det inte om att gilla valen utan bara acceptera dem?
Och allt sedan Freyas afton har allt handlat om återhämtning. Om att läka, bearbeta. Om att lyssna inåt. Bli stark. Förebygga. Hälsa - kost och motion. Att under varma dagar blöda ihärdigt gjorde mig inget. Jag tog hand om det. Närmre 2v i streck med 1v mellanrum. Det gjorde mig inget. Jag tog hand om det. Sommaren igenom. Men nu.
Gör jag inte det längre. Jag har blivit trött. Trött på blodet som inte längre känns som välsignat månblod utan mest. Blod. Trött på de främmande föremålen. Trött på en molande värk som aldrig ger sig men som skiljer sig från den förut välkända. Trött på utgifterna. Men framför allt trött på att gå emot mina övertygelser och äta det där pillret jag inte vill ha men som ska hjälpa min kropp men som kroppen så uppenbart har genomskådat. Trött på alla tankar och känslor kring. Rädslan kring att fall jag slutar ta dem kommer härdarna växa, bli ilsknare. Och behandlingarna infinna sig på basis. Att till slut väntar inget annat än borttagande. Då skulle det liksom inte kännas så värt det. Men det känns inte så värt det nu heller.
Jag kan inte sluta känna mig trilsk. Att det hela har sin upprinnelse om en patriarkal värld där det inte finns utrymme att vara fertil kvinna. Att vi ska bli satta på piller för att kontrolleras. Jag är fullkomligt medveten om friheten det innebär för kvinnor - med allt vad det innebär men samtidigt. Det här andra. Varför helt plötsligt har jag smärtstillande? Som dessutom inte hjälper. Jag tar dem inte men de finns där och det stör min syn. Stör mitt sinne. Varför förväntas jag inte kunna ta hand om det själv? För att kunskapen gick förlorad. För att det en dag inte ansågs vara okej vetenskap längre. Nej, mina örter hjälper inte heller i det här avseendet men de är ett fullgott alternativ. De ger inga biverkningar, de får mig att känna en samhörighet med den natur jag vissa dagar har så svårt att komma ut i. Men å andra sidan - hur hämmar jag en endometrioshärd på naturlig väg när inte graviditeter är ett alternativ?
En dag bränns allt det här på bål och den dagen tillfrisknar jag.
