Hur allt pågår

 

 

 

 

 

Hej.

Var ett tag sedan avtrycken

syntes för andra.

Jag har placerat dem i utkanten.

I centrum.

Nosat omkring och rakt på.

Sätt fingret på spot on

och vandrat med grumlat sinne.

Varit klarsynt

och har uppfunnit hjulet var dag ny.

Jojo.

Stark och svag.

Samtidigt och ur flera perspektiv.

Allt beror på.

 

Jag hade en dröm.

Och jag tror jag följde ackorden.

Kände en klarhet.

Något startades.

Sedan den där vilan.

Hur jag planerade för den.

Bäddade, så att säga.

Och fann kraften.

 

 

Tacksam för alla dessa besök,

trots få uppdateringar

och kryptiska formuleringar

knappt jag kan följa.

Ni värmer!

 

Och i världen pulserar jag.

 

 

 

 

 

Ibland kryper jag in, skriver ett par rader

bara för att finna mig radera dem en liten stund senare.

Sedan kryper jag ut igen. Spårlöst.

Som om ingenting av det har ägt rum.

Som om bläcket aldrig har nått fram.

Där emellan ockuperar livet mig.

Jag har dött tusen små dödar och återuppstått.

Utan att det betyder någonting.

För att det på något vis betyder just. Någonting.

I den sista bestämde jag mig för att dö,bestämde

att ormskinnet som gavs mig

var en gåva

av en anledning.

Nu.

Steg av återhämtning.

Det låter som om jag kämpar,

som om jag oupphörligt kan göra någonting annat.

Reser. Och raserar.

Jo, visst strider jag emellanåt.

Mitt sätt att leva innefattar ställningstagande.

Mitt blod, min puls, mina signalsubstanser är

vridna till den volymen.

Där emellan vilar jag.

Sluter ögonlocken. Sover. Drömmer.

Mediterar, övar på lugnet.

Inte så mycket yoga som jag mår bra av

men jag är inte död än. Jag övar på

att åter inta position per automatik.

Mitt jobb är att berätta sagor, sägner, att samla in

sagor, sägner.

Få till möten människor emellan,

över de osynliga gränserna,

oberoende ålder, kön, etnicitet.

Skapa.

Skapa skapande verksamheter.

I musik, dans, berättande...

Leda. Leda in. Leda ut. Leda fram. Leda vidare.

Jag leder.

Kan inte säga att jag följer.

Jag uppfinner hjulet i dess sanna bemärkelse,

kan höra min gamla terapeut skratta. Säga:

så klart att du gör!

Ja, så klart att jag gör. Kan säga att det gör mig slut.

Kan säga att det fyller mig som ingenting

har fyllt mig.

Till kvälls. Och jag dricker kvällsteet,

tar lavendelbadet. Masserar. Placerar

på drömögat.

Vidgar.

 

*

 

Pic via Wanderlust Gypsy

En bit imma som bevis på min existens

 

 

 

 

 

Undan för undan skalas ett lager hud av.

Undan för undan tillkommer ännu ett.

En slags växelverkan. Mellan vad som ska bort och vad som ska till.

Ibland hör jag ylet från skogen så mycket tydligare än vanligtvis.

Ibland knappt mer än en viskning.

Ibland döv, blind och sluten  från mina sinnen och kall.

Jag kan se på mitt altare - ljusen, föremålen - och förstå precis.

Som en rak linje dragen mellan stjärnor under eoner av tid.

Men jag kan också se och betrakta är allt jag gör.

Som någonting ur sin omloppsbana, på väg ut i det outforskade.

Ibland är det så man upptäcker nytt.

Ibland så man förvirrar sig.

Och sedan skrev jag så många olika slags fortsättningar

men jag raderade dem alla.

Försöker fortfarande hitta en ton, en röst att prova.

Vill inte mer, än att lämna en utandning på rutan.

En bit imma som bevis på min existens.

 

*

 

Septemberbad

 

 

 

 

 

För varje dag någon mer nyans av höst.

Lite mer av svagt rött, orange och hela det sprakande spektrumet

av färger.

Men inte fullt ut. Än.

Mina bad upphörde aldrig.

Det här är året när jag förlänger säsongen mer än tidigare.

Regelbundet packar jag ner handduk och varma strumpor i väskan,

släpper dagen i motionsspåret och avslutar omhuldad av vattenmassorna.

Jag kan inte påstå att de är värst långa numera, baden,

men tillräckliga. De uppfyller sitt syfte.

Om en sjö låg mig närmre än vad det gör,

skulle jag antagligen bada dagligen men det gör det inte.

Det sägs ju att det är det det ska till för att bli året runtare,

att de sker dagligen.

Men jag tänker att någonstans måste man, jag, ju börja.

Så jag gör det såhär som jag gör.

Och njuter.

Och trots att det inte är så fasligt sent på året utan fortfarande September

tycker jag mig ändå redan märka av de hälsosamma effekterna.

Såsom exempelvis ökad blodcirkulation.

Att förlänga säsongen är inte fasligt svårt tycker jag,

det faller sig rätt naturligt för mig att inte upphöra,

värre är det nog att börja tidigare på säsongen.

Då är det liksom någonting annat.

Då har jag blivit van det varma på ett annat vis.

Kalla inslag i duschen har nog ingen större betydelse i just den bemärkelsen.

Fast vad vet jag. Det lär märkas av nästa vår.

Nu är September - höst med inslag av sommar.

 

*

Blossande

 

 

 

 

 

 

Vid två viktiga tillfällen som kommit att sätta prägel på mitt liv,

ett vid sommar, ett vid vinter, båda inom loppet av ett halvår,

kom lodjuret att korsa min väg.

Med stortassarna och stortofsarna löpte de vägen i krumsprång.

Instinktivt visste jag vad de hade att säga mig, varför de som en gåva

uppenbarade sig för mig.

Och med rimtursarna växande lärde jag mig att flyga på ett oanat sätt.

Sandständer och klippvikar, rullstensnäs och gäddvikar,

kustremsorna är ett pärlhalsband satt kring mitt hjärta.

Och vid en fisketur under veckan bärdes ett ömsat ormskinn hem.

Som en kärleksgåva. Som ett budskap till mig från ormen

med någon annan som budbärare.

Och jag trivs nu. Spinner och kurrar som huskatten.

Slickar tassen nöjt efter en första arbetsvecka.

 

 

 

I förändringens tid

 

 

 

 

 

 

Saker och ting förändras.

Träder in i nya faser.

Ja, det väl livet i allmänhet jag syftar på.

För tillfället kommunicerar jag hela dagarna i det nya jobbet

och är alldeles uppe i hjärnan och harvar fullständigt

och har således ingen vidare lust

att fortsätta vara det i samma frenesi i bloggen

som jag tidigare har haft.

Ja, det kanske mest var i början av sommaren

- alldeles hög på klorofyll och solsken som jag var då.

Annars har inte lust så mycket att göra med skrivandet för mig.

Jag skriver vare sig - här men framför alt utanför bloggen

- så länge jag anser mig ha något att skriva om.

Det är lika viktigt som att andas - man gör det oavsett.

Men Just Nu.

Mest Tomt.

Inlägg kommer därmed inte göras i samma utsträckning.

Läs - inte varje dag.

Och så får vi se hur jag väljer att göra det helt enkelt.

Nu. Längre fram. Än längre in i framtiden.

Jag har mina tankar.

Inläggen kommer fortsätta trilla in

men alltså inte lika frekvent

som förr.

Jo.

Jag skrev som sagt det...

 

*

 

Pic via Crush Cul de Sac

 

 

Nystart

 

 

 

 

 

Idag var starten på nya jobbet.

Och igår smörjde jag in kroppen med en

 'summer shine body lotion',

fylld av glitter och persika.

En liten pärla sommar som skimrade på armen idag

när jag ägnade mig åt struktur och planering.

Struktur och planering av det ska innebära.

Vad hösten ska innebära. Vad nästa år ska innebära.

Vi driver upp något från start.

Från tanke och idé till genomförande till avslut.

Men där är vi inte än.

Nu är vi på uppstart,

och jag är till bredden fylld.

Av entusiasm, av driv att starta igång, av att dra riktlinjer.

Stolt över att vara en av hjärnorna bakom, av vad som komma skall.

Och allt som kommer ske längs vägen och hitta lösningar på det.

Nyfiken på alla möten det kommer innebära.

Av allt spännande som väntar.

T.om. det annars så ospännande pappersarbetet

känns lustfyllt och spännande.

 

Och jag kan inte, bara kan inte glömma gårdagens fisksoppa,

så angenämt fin i sin smak.

 

*