Wearing the shadows like a crown

 

 

 

 

 

 

 

"I boldly take up

the shadows,

wear them

like midnight silk,

honor them

for their part in me".

 

/Nell Aurelia

Att förändra livsval på samma sätt som att klippa håret

 

 

Som jag sväller i min längtan. I min hunger.

Efter mer. Efter mindre. Efter lagom.

Efter balans.

Moln silvergrå, en rispa i diset och

solen, som skiner genom.

Det påminner om en vacker januaridag.

Vinter i allt det heta, subtropiska.

Imorgon klipper jag av håret.

Svallet som letat sig längre längs ryggen

än vad jag mäktar.

Livet önskar en lika osentimental klippning.

Av det mesta.

Jag har saxen i mina händer men

uppehåller mig för länge vid val av frisyr.

Om du förstår metaforen.

Men jag börjar komma hem.

Komma hem i all min avfärd.

 

 

Under tiden experimenterar jag.

Med mexikansk mat,

teer, salter och kryddblandningar,

allehanda oljor, ljus,

med korten

med livet, med döden och det där

där emellan.

 

*

Det där med hälsa

 

 

 

 

 

 

Gällande hälsa tror jag starkt på förebyggande.

Dels att man blir vad man äter.

Att grönsaker, främst gröna, samt frukter, bär och nötter

som intag lämnar nyttiga avtryck på insidan.

Och att hel- och halvfabrikat lämnar spår så oangenäma

att vi antagligen inte helt känner till vidden av vad de kan bidra till.

Men jag tror inte på strikthet och militant leverne,

det är inte vägen för mig.

Vi är inte mer än människor.

Ibland är vardagen som den är och leder till de val vi gör.

Men morgondagen är en ny dag att vara hälsosam på.

Viktigt är att inte känna skuld.

För i slutändan ska valen vara för sin egen skull

inte för någon annan yttre aktörs skull.

 

 

Dels förebygga energikontot.

Jag försöker eftersträva balans i livet,

med mer eller mindre lyckade resultat.

Jag är ändå människa, inte maskin.

I intensiva perioder söka lugn och vila mer än annars

och när takten går mjukare, ja, mer aktivitet.

Något sånt.

Det är viktigt för mig,

adhdpersonlighet som jag är.

Även om jag visserligen vill tro att det inte gäller enbart mig och likar

utan att fler skulle må bättre av

att ha större koll på sina intag och uttag.

 

 

Det finns ju givetvis mer delar i hälsokakan än så.

 

 

Jag tror även att när ett virus omfamnar oss,

så är det ett meddelande till oss att tolka.

Jag säger inte att det drabbar oss för att vi ska bli medvetna om meddelandet

men att det kan finnas en lärdom.

Om vi öppnar oss för den möjligheten.

Simpelt sett,

vissa förkylningar kan undvikas genom att förebygga si och så.

Tvätta så och desinficera så.

Ibland är det inte mer än så det har att säga oss.

Jag säger absolut inte att det finns en mening med cancer och dylikt

men att det för vissa, kan finnas en lärdom

och innebära en förändring i hur att leva.

Det finns flera vittnesmål om den saken.

Jag är ingen läkare,

jag kan inte uttala mig om allvarliga sjukdomar,

min syn av främst förkylningar är min personliga.

Sjukdomen visar på obalans.

Vad mer obalans kan vi bära på i vårt liv?

 

 

Just nu bär jag på ett virus

och jag vet, att fall jag inte vilar nu

kommer influensan bryta ut med full kraft.

Sen. Efter att stressen har lagt sig.

Det handlar om att ta hand om sig,

att jag har slarvat med att leva som jag lär.

Att den där vilan, yogan och meditationen

inte alls har varit med lika självklart i vardagen på sistone.

Samtidigt en djupare innebörd.

För det där andra som inte har en framträdande roll i mitt liv.

Den där näringen jag behöver för att kunna blomstra.

Det där som också är hälsa. För mig.

Kreativa, skapande uttryck. Andlighet.

Ytterligare annat.

 

 

Så jag kurerar.

Gör utrymme där det inte finns utrymme.

Gör så att säga en prioritering.

Dricker de varma dryckerna, äter det lena, kalla.

Jag går in i ett meditativt tillstånd.

Reser.

Lägger fram korten där de brukar ligga.

Packar iordning örtter och annat nyttigt för ett slags altare

att ha på kontoret.

Mest som en påminnelse, en symbol,

för vad de egentligen representerar.

 

 

Det viktiga i livet.

Så självklart,

att det ibland behövs påminnelser.

 

*





En bit imma som bevis på min existens

 

 

 

 

 

Undan för undan skalas ett lager hud av.

Undan för undan tillkommer ännu ett.

En slags växelverkan. Mellan vad som ska bort och vad som ska till.

Ibland hör jag ylet från skogen så mycket tydligare än vanligtvis.

Ibland knappt mer än en viskning.

Ibland döv, blind och sluten  från mina sinnen och kall.

Jag kan se på mitt altare - ljusen, föremålen - och förstå precis.

Som en rak linje dragen mellan stjärnor under eoner av tid.

Men jag kan också se och betrakta är allt jag gör.

Som någonting ur sin omloppsbana, på väg ut i det outforskade.

Ibland är det så man upptäcker nytt.

Ibland så man förvirrar sig.

Och sedan skrev jag så många olika slags fortsättningar

men jag raderade dem alla.

Försöker fortfarande hitta en ton, en röst att prova.

Vill inte mer, än att lämna en utandning på rutan.

En bit imma som bevis på min existens.

 

*

 

Blossande

 

 

 

 

 

 

Vid två viktiga tillfällen som kommit att sätta prägel på mitt liv,

ett vid sommar, ett vid vinter, båda inom loppet av ett halvår,

kom lodjuret att korsa min väg.

Med stortassarna och stortofsarna löpte de vägen i krumsprång.

Instinktivt visste jag vad de hade att säga mig, varför de som en gåva

uppenbarade sig för mig.

Och med rimtursarna växande lärde jag mig att flyga på ett oanat sätt.

Sandständer och klippvikar, rullstensnäs och gäddvikar,

kustremsorna är ett pärlhalsband satt kring mitt hjärta.

Och vid en fisketur under veckan bärdes ett ömsat ormskinn hem.

Som en kärleksgåva. Som ett budskap till mig från ormen

med någon annan som budbärare.

Och jag trivs nu. Spinner och kurrar som huskatten.

Slickar tassen nöjt efter en första arbetsvecka.

 

 

 

Med månen som en slags kompass

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Återigen reste jag landskapet.

Från vildskogen till Vänerkusten,

till bördiga fertilitetsjorden och vidare.

Vidare till bergen som minner om Jotunheim,

till höjderna där landskapet blinkar olikblånyanserna,

alldeles likt en ripsmatta.

Och vidare ut längs små grusvägar, skogsvägar

där Varg, Björn, Korp strövar, flyger majestätiskt fritt.

På sätt och vis.

Och Hem.

Och under tiden radion på P2 liksom jorden runt och tillbaka

under en och samma dag.

Den glänsande Vänern, vikingajorden, ekskogen,,

kohagarna, höjden, det andra bekanta.

Allt under en dag.

Likt en katt strosandes reviret.

Joväl.

En djupdykning ner i min själ.

Ner i vrårna, ner för att hämta upp.

Bringa till ytan.

Det gör ont. Värker.

Och läker alldeles förträffligt.

Jag bringar en ny slags ordning

där ko, honung och sensommargräs är framträdande.

Jag tror jag vet vad det vill säga i fråga om harmoni.

Under tiden en mörkare månhalva -

det yttre och inre manifasterat.

 

*

 

 

 

 

Pics via Shantichild

Vikten av att vårda frusna känslor

 

 

 

 

 

Vissa saker går inte att förutsäga,

att ta med i beräkningen.

Att planera för.

De överrumplar. Visar sig hastigt

en morgon, en dag, en natt.

En del mer krävande,

tidskrävande, energikrävande,

livgivande..

För en utomstående kanske obetydligt liten

men för den som vet, som känner

finns vissheten om de herkuliska stordåden

inpräntat.

Någonting sådant hände mig.

Fick mig att stanna upp,

att vilja stanna upp,

för att sedan, efteråt, skjutsas framåt

ett, två tre, flera steg.

Insikt, utveckling, levla. Läkande.

Sedan frid.

Innan och ett efter.

Om där emellan tiger jag. Är tyst. Kanske

överlåter till ett annat tillfälle. Kanske inte alls.

 

*

 

Pic via Shantichild

 

 

 



Om det vilda i vildväxterna

 

 

 

 

 

Det är något med de här drömmarna.

Som fångar in mig. Får mitt hår att locka sig.

Det vilda.

Som lockropar. Påminner. Kråmar sig.

Mot mitt skinn, mina tankar och drömmar.

Det är som om essensen av skogens vilda väsen,

hoppar ner i mina korgar och påsar,

blir med hem. Och fyller ut som arom i allt

som skapas utifrån. I juicer och smoothies,

soppor och syltar, i kakor - smaken av vilt.

Av meddelanden och orakel, funnet och gömt,

från naturen till mig att vårda. Tolka. Att sluka.

Ibland att konservera till vintern.

Den som redan rider, vet vad jag pratar om.

Växterna och örterna som allierade.

Låter det märkligt?

Betänk alla ämnen, kemikalier och gifter som följer med köpematen.

Att äta organiskt, ekologiskt och handplockat,

har många fördelar, inte enbart de mest uppenbara.

 

 

*

 

 

 

 

 

 

Pics via Shantichild

Mellan liv och död återfinns jag

 

 

 

 

 

 

Med mörkret på intåg

och de svala stjärnkvällarnas fukt

så blandades min egen palett i mörka färger.

Dovare toner.

Med skördeplock och tillvaratagande,

växande gräs och starten på en annan slags förruttnelse

kliver jag omkring rätt stel till sinnes.

Det är inget som går över på en dag,

en slags höst är här.

 

 

Om yttre höstar sprakar jag.

Ställer stilleben, plockar in och plockar om,

tänder som alltid ljusen. Liksom tekoppen.

Stämningsmusik. Dofter.

Middagar och fikastunder. Ett glas vin kvällar.

Samtal.

Linne och ull.

Siden och det skiraste skirt.

Boken. Filmen.

Tystnaden.

Gammeldansen ner i dödsriket och tillbaka.

Den höga luften.

Färgerna i mellanrummen.

Jag vet hur att tillvarata, skapa stämning.

Boa in sig, kura. Och allt det där andra synonyma.

 

 

Lika öm är jag inte än mot en inre storm.

Någon vaniljdoft är inte direkt spridd

om man säger så. vilket jag gör.

Jag har utvecklats.

Vet att mer ömsinthet kommer med det här varvet.

Saker och ting lär ordna upp sig.

Tills dess plockar jag bären, svamparna.

Idag, de solvarma hallonen.

Den där doften av vanilj som bara skogshallon har...

Den, just den, är det jag vill åt.

 

*



Är det möjligtvis en kräftskiva på G?

 

 

 

 

Augusti snurrar på.

Med mörkare kvällar, mörkare måne

och rikare skördetid.

 

 

För första gången på jag vet inte hur många år

är jag sugen på kräftskiva.

Jag som egentligen inte ens gillar kräftor.

Kan kanske ha med allt flytande Ranblod i ådrorna att göra.

Kräftor i egen lag, kryddost, Västerbottenostpaj,

kulörta lyktor, ljus i sommarnatten.

På något märklig sätt lockar det mig.

 

 

Ingen festkväll utan följt av en tarotläggning.

Följt av drömmande.

Det här med att skörda frukter i de egna vattendjupen.

Det som lever i mörkret redo att fiskas upp...

 

 

Ja, det slår an en klang inom mig.

Än vet jag inte vad som händer med den.

 

*

 

Painting: The Ballad Of Two Moons by Marta Orlowska

 

 

 

Och jag sänkte mig i vatten II

 

 

 

 

 

 

 

Ja, jag fortsatte bada. Fortsatte inreda rum och hem till stränder.

Fortsatte drömma strandliv. Fortsatte resorna till vatten.

Som en självklarhet.

Nämnde jag att jag är född i fiskarnas tecken?

Fortsatte att få insikter, viktiga insikter, vid vattendrag - oavsett storlek.

Fortsatte att offra viktiga, betydande, magiska smycken i vatten

om än många gånger högst ofrivilligt.

 

 

Så kom ett vanligt Vänerbad.

Ute till sjöss i ett par dagar.

Tillbringandes en dag för mig själv på klippor jag känner så väl.

Jag minns den stekande brännande värmen.

Jag minns de evighetslånga baden i den sanslöst varma vattnet.

Jag minns allt.

Jag minns hur allt var som vanligt innan just det här badet.

Hur jag planerade att lifta hem med någon båt och gå ut på kvällen,

hur jag längtade uteservering, guldpulver, höga klackar

och allt, allt det där som hörde till.

Men så tog jag badet.

Och gick upp med övertygelsen att ta dykcertifikat.

På momangen.

Out of the blue men ändå inte alls, som sagt.

Jag ringde ingen kompis, jag ringde 118 118

och sedan ringde jag dykcenret och bokade in mig

på grundkurs med start samma vecka.

Och förändrade mitt liv fullkomligt.

 

 

Jag var fast från första stund.

Trots usel utsedd dykpartner men bra grupp och med en känsla att allt gick för fort.

Men det gick bra, tills vi skulle träna på att ta av masken.

En enkel övning men som fullkomligt misslyckades gång på gång.

Så jag fick gå undan i poolen och öva med en egen dyklärare.

Vilket stressade mig än mer.

Vi kom att prata om annat.

Om hans resa in i dykningen.

Vad som sporrade honom, mig.

Om min stress.

Oj, jaha, den visade sig vara hög.

Så jag fick göra avslappningsövningar på bottnen,

meditera.

Fann lugnet.

På hemvägen åkte jag förbi new age affären.

Köpte en skiva med tibetansk musik, rökelse och rökelsekar.

Ställde om mitt liv så pass mycket jag då förmådde.

Övningen?

Den gjorde vi ingenting åt där och då.

Äh, det löser sig tids nog sa instruktören.

 

 

Och av en tillfällighet gjorde det det på första utomhusdyket.

Vid en klippvägg på västkusten.

Jag dök hela dyket utan remmen fast om huvudet.

Tömde masken som en naturlighet när det behövdes,

utan en tanke på att jag bara någon vecka tidigare haft asstora problem med just den grejen.

Efter dyket var instruktören grymt imponerad.

Vi high fivade. Gruppen applåderade.

Sedan bytte vi nummer.

Jag skulle komma ner på jullovet till instruktören och hans flickvän

med några andra i gruppen.

Det blev aldrig av.

 

 

Tanken var att gå färdigt utbildningen.

Under tiden spara undan pengar.

Ta fortsättningskurser med dykandet och bli instruktör.

Flytta utomlands.

Leva strandliv och skriva på fritiden.

Fett betalt!!!

Gubbarna på det återkommande sommarjobbet

tyckte på allvar att jag skulle bli undervattenssvetsare.

Jojo...

 

 

Och tiden gick.

Utan att så mycket av det där blev av.

Så klart.

Med jämna och ojämna mellanrum har dykandet ploppat upp,

eller rättare sagt böckerna, masken. Drömmarna. Samtalen.

Utan att riktigt på allvar sätta sig.

 

***

Resan inåt däremot, och livsförändringen,

den inföll - med dykcertet som klar startpunkt.

Liksom alla de här baden - och sätten jag använder dem på, till.

Passionen till vatten är mitt livs kärlekshistoria.

***

 

 

Tills igår.

En dag för mig själv vid klippan vid badviken.

Jag. Klippblocket. Träden. Sothönan.

Den lätta vinden. De få vågorna.

Den stekande, brännande värmen.

De evighetslånga varma baden,

i sjön som vanligtvis är mycket kallare än andra sjöar.

Jag tänkte att det kanske är läge att börja läsa franska.

Jag tänkte en massa.

Och sedan fick jag besök av två korpar.

Och sedan fick jag besök av en man och hans dotter.

De skulle snorkla, slog sig ner hos mig.

Vi började prata snorkling och dyk.

De visade kort.

Snorklade.

Visade kort.

Pratade dyk. Dyk. Dyk...

 

 

Och jag kan känna sjöråblodet kalla återigen på det specifika sätt

som det talte då.

Det svallar ofta men inte just så.

Något vaknade till som legat gömt i dyn.

Han visade mig, mannen,

plockade fram något han grävde fram därute igår,

som legat dolt en längre tid på bottnen.

Det var jag. Min undervattenshud.

Det var en stor korp och en mindre,

men de behövde skifta till människohamn för att jag skulle förstå.

Det talte resten av samtalet om.

 

 

Och nej, just dykinstruktör är väl kanske inte det som pockar

men att ta vid, utvecklas, ta upp, expandera.

Bli erfaren.

Samla dyk.

Simhuden mellan fingrarna är åter där.

På plats kring själshjärtat.

 

 

Och det jag söker,

fortsättningen på min inre resa,

det kommer jag få svar på under ytan.

I mörkervattnen fortsätter det.

Jag får svaren för att fortsätta,

vet hur att ställa kompassen.

Vem att kontakta, att ställa det jag ställer till.

Mitt hem är inte längre en strand.

Men mitt altare är. Mitt altare är.

 

*

 

 

 

 

Pics via Shantichild

Och i vattnet sänkte jag mig.

 

 

 

 

 

 

Så länge jag kan minnas - och längre tillbaka,

har vattnet alltid varit mitt element.

Första gången jag fick bada utomhus gick jag ivrigt och målmedvetet

 tills hinken och spaden flöt på vattenytan.

Rasen blev jag när jag hämtades upp: sparkade med benen,

flaxade med armarna. Skrek. Så till den milda grad.

Att det bara var att släppa ner mig igen.

 

 

Och så såg min barndom och ungdomsår ut.

I vattnet.

Varje vecka i badhuset. Vid minst ett tillfälle.

Lärde mig simma tidigt.

Var i stora bassängen.

Kände all personal men ville märkligt nog inte tävlingssimma

som de återkommande frågade.

 

 

Badade i badkaret.

Badade, badade, badade.

Året runt.

Pappa var inte så glad över räkningarna,

insisterade i att duscha istället

 - men blev nog lika gråhårig över de räkningarna.

Visst, jag badade varmt och länge - liksom duschade

men de bästa baden var iskalla.

I kallvattnet sjönk jag ner. Blundade.

Och förflyttade mig till sommaren.

Plockade fram varje bad som påverkat mig.

Mindes dem, hur det var att bada i majvatten, junivatten,

högsommarvatten och höstvatten.

Insjöar, mörka tjärnvatten, åar - och Vänern.

Alltid Vänern.

Alltid.

 

 

Under första utomlandsresan var jag den enda som badade i den iskalla poolen.

Det bekom mig inte.

Jag begrep inte hur det kunde avskräcka.

Med min energi badade man sig varm.

Punkt på det liksom.

Sedan badade jag i havet.

Jag badade och badade tills jag hade ett blont hårsvall som var grönt.

Inte direkt unikt men jäkligt mycket mig.

Mamma sade tidigt att jag hade varit en delfin i ett tidigare liv.

 

 

Om somrarna i alla dessa båtar på Vänern,

vaknade jag och badade i nattlinnet.

Åt möjligtvis frukosten dyblöt på en klippa

men troligtvis från vattnet.

Låg i under dagen, eftermiddagen

och gick upp först efter det att jag ätit alla måltider badandes.

Sedan slocknande jag och dagen efter började det om igen.

Behöver jag ens nämna att jag lekte sjöjungfru?

 

 

Jag var alltid den som skulle vara längst ut,

mest under vattenytan och i längst.

Jag framkallade migrän hos släktingar som följde med till stranden,

andra åkte hem.

Jag krävde total uppmärksamhet - för att inte ta tillfällena i akt.

All annan stans var jag lätthanterlig,

förutom på stranden.

 

I högstadiet kontaktade pappa varje dykcenter som fanns.

Fick hem broschyrer för mig att bläddra i.

Det var bara att jag bestämde mig för när så skulle han betala.

Men ingen annan ville lika mycket - eller hade råd,

och det var för pinsamt att börja själv så det blev aldrig av.

Jag fortsatte badandet på egen hand.

Fick av dåvarande pojkvän med kompisar namnet Orca.

 

 

Jag drömde om ett liv under ytan.

Om blå nyanser och tång.

Inredde mitt rum med stranden som utgångspunkt.

Samlade stenar, snäckor, sand, drivved och pinnar etc. -

i mängder. Mängder. M.Ä.N.G.D.E.R.

Har kvar.

 

 

När jag var ledsen, nedstämd, deprimerad,

och så ledsen och förvirrad man bara kan bli -

badade jag.

När jag var sprudlande glad.

Badade jag.

När jag behövde tänka, komma fram till ett beslut,

hoppade jag i badet, duschen.

 

I gymnasiet fick jag efter en incident

det övre badrummet officiellt till mitt.

Inrett helt efter mina behov och önskemål.

Ett fenomenalt vackert kakel, golvvärme,

handdukstorkare - och ett badkar med lejonfötter.

En spridare med massageeffekt och det där.

Jag fullkomligt älskade de där ynka kvadratmeterna.

Med ett fönster brevid badkaret kunde jag bada ensamma sommarkvällar,

ätandes körsbär och dricka rosévin långt innan jag hade åldern inne,

men med en pojkvän som hade..

Bada  med öppet fönster iskalla och gnisterklara vinterkvällar.

 

 

Jag badade fram magiska namn,

iniationsriter, meditationer till Enigma,

jag badade ta mig fan fram allt.

 

 

Och det fortsatte jag med

men det följer i nästa inlägg.

 

 

 

Patti Smith och helgen

 

 

 

 

 

 

 

Jag reste till Dalhalla,

för att se min stora husgudinna.

Och jag dog i den ljumma kvällen

och jag återuppstod några timmar senare,

i den lika ljumma senkvällen

när klockan slog över till natt.

Matad mätt men förvånad över ett tvärt slut.

 

 

Och jag fortsatte att resa i landskapet.

Att lägga till minnesbanken.

Och knyta nytt.

Se samband och arvetrådar.

 

 

Och därefter vilade jag.

Badade jag.

Åt jag glass.

Solade jag och återhämtade jag.

Tills det att kroppen ett par dygn senare åkte hem.

Hem.

 

 

Och fortsatte de fina samtalen.

Och det är te jag kommer koka.

Och det är annat jag kommer koka. Möta. Drömma.

Se de där två dokumentärerna jag ännu inte sett.

Tvätta ikapp.

Fortsätta dricka te,

att lägga kort.

Tända ljusen.

I ensamhet njuta tills jag åter tar fram socialvargen.

 

 

Imorgon måndag, rutiner,

nya stigar och steg.

Bland annat löpstegen.

Nya myggbett att klia och nya möjligheter.

Men vi är inte där än.

 

 

Njuter söndagen både död och levande.

Watch me.

 

Dagar och nätter

Jag arbetar med drömmen. Med korten.

Tänder ljus och gråbo.

Sover på gråbo och bergskristall 

Någonting är på väg att komma fram ur ljuset.

Träda fram och visa sig.

Ännu formationer mot en vägg,

som Sherlock Holmes, på ett ungefär.

Kan hända att det här räcker för att få svar.

Kan hända inte..

Det lär märkas.

Men jag har en aning.

Att det så klart hänger samman med annat.

Väsen i en inre skog,

så att säga.

Jag bedriver skogsvård, som det så fint heter.

Jag kan inte påstå att jag skövlar,

går med röjsåg fram.

Märker ett och annat träd.

Tränar ögat att se det sjuka.

*

Pics via Shantichild

Det vilda viskar

Häromkvällen promenad i nya marker,
bland hundratal av vilda rosbuskar.
Som jag älskar!
Som jag associerar, inte utan varför jag känner släktskap med vildrosen.
Ljummen kväll bland ljuvdoft och vilda blads krusighet.
Det milda och vilda hand i hand.


Jag inväntar rätt kväll för skördetid.
Så mycket jag skall använda rosen till.
Bland annat ytterligare ett experiment med min olja.
Återstår att se hur den blir,
vilad under sol och måne.

*

Pics via Shantichild

Fotspår

Att lämna fotspår, avtryck.

Gör vi alla, på så olika sätt.

Med vilka steg går vi?

Lätta? Tunga?

Oroliga eller säkra?

Vet vi riktningen?

Behöver vi veta alla gånger?

Jag uppskattar att inte veta,

utan upptäcka allt eftersom.

För mig är det livet.

Mina steg är lätta.

Energiska.

Fyllda av energi och vitalitet.

Fyllda av vitaminer och levande föda.

Jag behöver det,

när insidan inte alltid hänger med.

Det väger upp. 

*

I hagen

I söndags var det tänkt skogen.

Ostört vandra timtal

men det blev oväntat en kohage.

En vandringsled som mynnade ut i gammaldags beteshage.

Och en sådan har jag inte direkt erfarenhet av.

Det blev som sagt inte som planerat

men som det skulle.

Som det oftast blir...

Att sitta i timtal bland hundraårig syren och träd

i en hage som inte förändrats nämnvärt de senaste hundra åren

- eller mer?

har en riktig angenäm och välgörande effekt.

De betande fåren,

de nyfikna korna...

De nyfikna korna,

långhåriga och danna.

Som kom allt närmre och närmre.

Tills de slickade skor och kelade med knäna,

var en helt ny upplevelse.

Kanske inte hundraprocentigt bekväm

men, men...

Som om närkontakt med Audhumbla,

tänkte jag och mötte den mörka blicken.

Som om det är henne jag ska arbeta med.

Och tänka sig, givetvis.

Hon har visst försökt kommunicera ett tag,

jag kan se det nu.

Men det är nu det börjar.

Och vilken start sen!

Det känns - i alla riktningar.

Att bli sin egen mjölkko,

det är väl så jag resonerar kring just nu. 

*

Handjob

Handlingskraft,
att åstadkomma,
av egen hand.


Berättelser och myter om händer som huggs av,
väntar, och sedan växer ut igen.
Frodas. Som morgon efter natt.
Vår efter själslig vinter.
Inte det samma som vila.
I det som inte syns för ögat pågår processer.


Handlingskraft, att åstadkomma..
Förändra.


Råvaror till maträtter,
pärlor till smycken,
trådar till stickningar eller broderier,
kråkfötter till ord, satser, läsbara texter
puttrande magi.


Eller på helt andra plan.
Ändring av vanor, av rutiner, av laster.
Av utveckling.


... som med ogräs.
En del går lätt att pilla upp,
annat kräver verktyg.
Hjälp av mer än bara händerna...

*

Pictures via Shantichild

Violet dreams

Via Daughter of the Sun, Shantichild

Listen to your soul...

... it will tell you what to do.

Det har passerat många inlägg

utan knappt en endaste rad text.

Istället har jag låtit bilderna tala:

om att göra val,

leta sig fram,

leva,

omhulda sig,

söka sig till naturen

och söka sig till naturen.

Naturen...

Bland annat.

Mina formuleringar sker på insidan,

i andra sammanhang,

just nu njuter jag utomhus - 

de stunder jag inte behöver spendera inomhus.

För även om jag vill leva aktuell tid utomhus

mest hela tiden,

är det ju inte riktigt möjligt, om man säger så.

Vardagen existerar.

Men hur underbart vore det inte

om den i samhället överlag, flyttade ut?

Pretty amazing...

Jag tror vi av naturen är rätt kreativa,

skulle hitta smarta lösningar

där vi tror uppenbara problem.

Kanske inte 100% är möjligt

men säkerligen några...

Jag har frågor jag behöver finna svar på.

De är stora. De är små.

Inte så att världen rämnar

men ändock viktiga.

För mig.

För att leva autentiskt. Sant. Äkta.

Jag ÄR i naturen:

bland sjöar, klippor, strandkanter,

skogar, stigar och bergstoppar.

Jag vänder mig innåt:

mediterar, yogar, drömmer...

läser igen gamla anteckningar och dagböcker.

Finner spår, finner skärvor,

finner ledtrådar.

Är något på spåren.

Ännu inte framme

men det är inte heller min intention.

Jag har inte för avsikt att stressa.

Njuter längs vägen.

*

Via Shantichild