I Växtrike

Jag väntade så länge på att våren skulle komma och björkarna att slå ut. Jag hade planerat att samla in blad som musöron men se det blev det inget med. Jag hade koll på knopparna och inom loppet av två dygnet fullkomligt exploderade det grönskande och blev till en handflatas storlek nu är de mer som elefantöron. Givetvis överdriver jag men det var fantastiskt att se hur omgivningen förvandlades till Arizona. Förhoppningsvis finns det ändå någon sent utvecklad björk inne i skogen som jag kan sätta min tilltro till.

Mitt löpspår ligger bland tallskog. Jag fullkomligt älskar doften av varm och uppvärmd tallskog. Vanlig talldoft kommer inte i närheten. För mig är den starkt förknippad med fina sandstränder. Tanken letar sig tillbaka till fikakorgar, filtar, badringar och allt annat som hörde till när man var liten, lite senare i form av kanske den godaste mjukglassen tillsammans med den vackraste stranden på södra sidan av Bornholm och ja, alla andra sköna strandminnen. Jag skulle gärna vilja ha den som doftljus om vintern. Snacka om aromaterapi!

Och det är väl det här det mesta kretsar kring just nu, växtkraft av olika slag. Näringen jag gav, skiten jag gödslade med, visar nu effekten av det. Krukorna som byts ut, skotten som planterats ned, grenarna som burits bort, själen som expanderar, färgen som torkar, garnet som stickats, påsarna som det har lästs över, ljusen som brinner.

På skrivbordet har jag två gamla fjärilar i metall ståendes. En gåva från sambon när det stod klart att våren definitivt var här och tranorna och blommorna och porlandet var tecknen. De är riktigt gamla och mönstret som hos en Monark är näst intill bortskavt på den ena och helt och hållet på den andra. På den har jag placerat en svart liten magnet i form av en dödskalle. Det blir så vackert tillsammans - en Monark och en Dödskallefjäril. Är det inte just så ens persona är?

Jag gnider in mitt skinn med allehanda örter och oljor, förbereder att kunna komma i de stora skorna.