Wearing the shadows like a crown

 

 

 

 

 

 

 

"I boldly take up

the shadows,

wear them

like midnight silk,

honor them

for their part in me".

 

/Nell Aurelia

Tankar kring endometrios och behandling

 

 

 

 

 

Jag blöder.

Ihärdigt. Ihållande.

Från mitt inre, ut längs benen.

Det brukar vara förknippat med glädje.

Med endometrios, värk, fysisk svaghet, illamående.

Men även med ett par dagar då kroppen får bestämma.

Sätta tonen för dagen, timman, natten.

Örter, varma drycker, stillhet, rörelse.

Vad jag nu kan tänkas vilja. Behöva.

Dagar med guldkant.

Därav glädje. Stolthet.

 

 

 

Men allt sedan operationen. Sedan ingreppet, läkningen och återhämtningen hägrar förvirring. Jag är inte längre jag. Satt på piller. För att förvirra kroppen, för att ta bort menstruationen. Så att kroppen kan få läka. Allt sådant som inte rimmar med mig. Alla är vi olika. Har olika inställningar. Det uppstod en konflikt inom mig. Å ena sidan, å andra sidan.

 

 

Den andra sidan vann. Resonerade att med endometrios är det annorlunda. Annorlunda än vanlig mensvärk. Alla alternativa vägar jag prövat, anammat. Ingen med fullgott resultat. Så jag resonerade 'vad är det jag inte vill se med öppna ögon?' Sorgen. Insikten. Smärtan. Att ofrivilligt tillbringat mer än 2 år av mitt liv till sängs. Jag tänkte. Jag väljer livet! En besk medicin men ändå, kanske ibland handlar det inte om att gilla valen utan bara acceptera dem?

 

 

Och allt sedan Freyas afton har allt handlat om återhämtning. Om att läka, bearbeta. Om att lyssna inåt. Bli stark. Förebygga. Hälsa - kost och motion. Att under varma dagar blöda ihärdigt gjorde mig inget. Jag tog hand om det. Närmre 2v i streck med 1v mellanrum. Det gjorde mig inget. Jag tog hand om det. Sommaren igenom. Men nu.

 

 

Gör jag inte det längre. Jag har blivit trött. Trött på blodet som inte längre känns som välsignat månblod utan mest. Blod. Trött på de främmande föremålen. Trött på en molande värk som aldrig ger sig men som skiljer sig från den förut välkända. Trött på utgifterna. Men framför allt trött på att gå emot mina övertygelser och äta det där pillret jag inte vill ha men som ska hjälpa min kropp men som kroppen så uppenbart har genomskådat. Trött på alla tankar och känslor kring. Rädslan kring att fall jag slutar ta dem kommer härdarna växa, bli ilsknare. Och behandlingarna infinna sig på basis. Att till slut väntar inget annat än borttagande. Då skulle det liksom inte kännas så värt det. Men det känns inte så värt det nu heller.

 

 

Jag kan inte sluta känna mig trilsk. Att det hela har sin upprinnelse om en patriarkal värld där det inte finns utrymme att vara fertil kvinna. Att vi ska bli satta på piller för att kontrolleras. Jag är fullkomligt medveten om friheten det innebär för kvinnor - med allt vad det innebär men samtidigt. Det här andra. Varför helt plötsligt har jag smärtstillande? Som dessutom inte hjälper. Jag tar dem inte men de finns där och det stör min syn. Stör mitt sinne. Varför förväntas jag inte kunna ta hand om det själv? För att kunskapen gick förlorad. För att det en dag inte ansågs vara okej vetenskap längre. Nej, mina örter hjälper inte heller i det här avseendet men de är ett fullgott alternativ. De ger inga biverkningar, de får mig att känna en samhörighet med den natur jag vissa dagar har så svårt att komma ut i. Men å andra sidan - hur hämmar jag en endometrioshärd på naturlig väg när inte graviditeter är ett alternativ?

 

 

En dag bränns allt det här på bål och den dagen tillfrisknar jag.

 

Att vandra i ljus och mörker

 

 

 

 

 

 

 

Det är aldrig tystnad som råder,

oupphörligt vandrar orden, tankarna, bullret och ljuden.

Jag bara syns inte.

För ett kort ögonblick. Eller ett längre ett.

Beroende på vilken tidmätning man har antagit.

Människans eller stenens.

Tidmätning och tålamod – att ha överseende, invänta och vänta ut

– kan på något vis sammanfatta min vår. Min sommar.

Jag befinner mig i det yttersta av mörker.

Möter uråldriga ögon vid Gapet.

Min tid, min hamn, mitt väsen – är inte mänskligt.

Nuet är inte tid för realisation.

Dröm, kommer budskapet till mig och jag drömmer.

Drömmer, skapar, visualiserar.

Drömtiden jag tillskriver slutet av årshjulet har smugit sig in till Sommarsolståndet,

ja, både före och efter för att vara ärlig.

Så upp och ner är alltet mitt just nu!

Och i löpspåret tidigt imorse, var det en annan värld jag löpte in i.

En sådan Alice i Underlandet värld!

En varm dags första solstrålar gav dis och dimma tät som om luften voro av glas.

Den subtropiska hettan som ett andra lager hud.

Daggen, vätan – hög.

Det var inte längre det spår jag känner utan en regnskog.

Svamparna kopiösa, enorma, växande tätt intill höga buskbestånd av sommarblom.

Det var fiktivt. En fiktiv värld.

Och jag återhämtar, kopplar i min batterisladd på det vis jag bäst gör det

– med oändliga mängder sol och bad.

Njuter klippblocken, vattnen och sanden naken. Alltid naken.

Rullar mig till en boll på filten och pluggar i för sommarpraten.

Mitt mörker vet inga gränser, så även mitt ljus.

Min strålande ljuskropp och glädje vet inte heller några gränser.

Gränslös ska jag reda min framtid.

 

*

 

 



Alla dess blodröda dagar i mitt liv.

 

 

 

Alla dessa soliga dagar

då våren påbörjat sin frammarsch

med mild hand svept undan det sista lagret av hård vinter

och likt ett sköljmedel kapslat in världen i mjukhet

släppt fram tidig grönska

i det som för någon vecka sedan var gulnat och dött

tidiga knoppar svällda som en ung flickas bröst

och en blivande moders mage

tussiga moln på en turkos himmel

en sommarsol som möter vinterkall luft

vår.

Alla dessa soliga dagar genom åren, hur många är de?

Hur många år sammanlagt?

Spenderade inomhus, blickandes ut genom fönster

iklädd pyjamas

eller de dagar jag orkat fixa till mig mer

i myskläder med lös linning i midjan.

Alla dessa dagar spenderande i ett varmt rum

med våren, sommaren annalkandes utanför

och jag i sängen

läsandes böcker, tittandes på serier och filmer,

ätandes något gott och drickandes varma teer

men ofta sovandes

inkapslad i min egen kokong

både oförmögen yttre socialt liv och egenvalt

för att träda in i egna tempelrum

alla dessa soliga dagar!

Alla dessa soliga dagar jag skiftande betraktat

som sjukdagar, lyxdagar och förbannade dagar

dagar att känna lycka över, sorg över, skuld över

alla dess blodröda dagar i mitt liv.

 Alla dessa dagar inomhus medan blommor spränger fram

och katter solar vid en husvägg

när trädgårdsmöbler och klockor ställs fram

och kaffekoppar intas utomhus

när gator sopas rena och vinterjackor hängs undan.

 Alla dessa blodröda dagar i mitt liv

jag har spenderat som i ett växthus, ett orangeri

vad är det de agerar näring till

vad ska det bli av dem

vad är det som ska spira fram och växa upp ur blodröd jord?

Bleeding days

 

 

 

 

 

"If you are a woman, you are going to bleed.

How you choose to relate to this experience though,

is entirely up to you.

 

What if you took this moment now to look back on your life, to consider the moment when you first pulled down your underpants to find a red stain there? Let the memory walk you into how you felt? What you thought? What you did? What you told your mother? Did you tell her at all? What she did? What she said? What you told your friends? What they did?

 

This memory might be full of joy, or wonder, or fear, or shame, or concern, or relief, or confusion, or disgust, or perhaps all of these things.

 

What are the beliefs that you have gathered that support a healthy relationship to your menstruating body, and, contrarily, which ones do not? What do you require to nourish yourself here? What is the best thing for your body and soul when you are bleeding? Perhaps you require more rest, or perhaps it's nothing more than a hot bath and a good book to put the World right. Perhaps you need to get together with other women and simply relate. Maybe you need to write, or sing, or dance, or go for a long walk. Perhaps your body will crave for more nutrient rich fods.

 

There will be those things you want to do in a private personal way and those that you want to do in a more collective and communal way."

 

 

Moon Mysteries - Nao Sims & Nikiah Seeds

 

 

Hur allt pågår

 

 

 

 

 

Hej.

Var ett tag sedan avtrycken

syntes för andra.

Jag har placerat dem i utkanten.

I centrum.

Nosat omkring och rakt på.

Sätt fingret på spot on

och vandrat med grumlat sinne.

Varit klarsynt

och har uppfunnit hjulet var dag ny.

Jojo.

Stark och svag.

Samtidigt och ur flera perspektiv.

Allt beror på.

 

Jag hade en dröm.

Och jag tror jag följde ackorden.

Kände en klarhet.

Något startades.

Sedan den där vilan.

Hur jag planerade för den.

Bäddade, så att säga.

Och fann kraften.

 

 

Tacksam för alla dessa besök,

trots få uppdateringar

och kryptiska formuleringar

knappt jag kan följa.

Ni värmer!

 

Och i världen pulserar jag.

 

 

 

 

 

Ibland kryper jag in, skriver ett par rader

bara för att finna mig radera dem en liten stund senare.

Sedan kryper jag ut igen. Spårlöst.

Som om ingenting av det har ägt rum.

Som om bläcket aldrig har nått fram.

Där emellan ockuperar livet mig.

Jag har dött tusen små dödar och återuppstått.

Utan att det betyder någonting.

För att det på något vis betyder just. Någonting.

I den sista bestämde jag mig för att dö,bestämde

att ormskinnet som gavs mig

var en gåva

av en anledning.

Nu.

Steg av återhämtning.

Det låter som om jag kämpar,

som om jag oupphörligt kan göra någonting annat.

Reser. Och raserar.

Jo, visst strider jag emellanåt.

Mitt sätt att leva innefattar ställningstagande.

Mitt blod, min puls, mina signalsubstanser är

vridna till den volymen.

Där emellan vilar jag.

Sluter ögonlocken. Sover. Drömmer.

Mediterar, övar på lugnet.

Inte så mycket yoga som jag mår bra av

men jag är inte död än. Jag övar på

att åter inta position per automatik.

Mitt jobb är att berätta sagor, sägner, att samla in

sagor, sägner.

Få till möten människor emellan,

över de osynliga gränserna,

oberoende ålder, kön, etnicitet.

Skapa.

Skapa skapande verksamheter.

I musik, dans, berättande...

Leda. Leda in. Leda ut. Leda fram. Leda vidare.

Jag leder.

Kan inte säga att jag följer.

Jag uppfinner hjulet i dess sanna bemärkelse,

kan höra min gamla terapeut skratta. Säga:

så klart att du gör!

Ja, så klart att jag gör. Kan säga att det gör mig slut.

Kan säga att det fyller mig som ingenting

har fyllt mig.

Till kvälls. Och jag dricker kvällsteet,

tar lavendelbadet. Masserar. Placerar

på drömögat.

Vidgar.

 

*

 

Pic via Wanderlust Gypsy

En bit imma som bevis på min existens

 

 

 

 

 

Undan för undan skalas ett lager hud av.

Undan för undan tillkommer ännu ett.

En slags växelverkan. Mellan vad som ska bort och vad som ska till.

Ibland hör jag ylet från skogen så mycket tydligare än vanligtvis.

Ibland knappt mer än en viskning.

Ibland döv, blind och sluten  från mina sinnen och kall.

Jag kan se på mitt altare - ljusen, föremålen - och förstå precis.

Som en rak linje dragen mellan stjärnor under eoner av tid.

Men jag kan också se och betrakta är allt jag gör.

Som någonting ur sin omloppsbana, på väg ut i det outforskade.

Ibland är det så man upptäcker nytt.

Ibland så man förvirrar sig.

Och sedan skrev jag så många olika slags fortsättningar

men jag raderade dem alla.

Försöker fortfarande hitta en ton, en röst att prova.

Vill inte mer, än att lämna en utandning på rutan.

En bit imma som bevis på min existens.

 

*

 

Imagine a woman in love with herself

 

 

 

 

 

9 juli 2009 återgav jag en dikt av Patricia Lynn Reilly.
Jag tycker den är värd ytterligare ett inlägg.

"Imagine a woman in love with herself,
who believes it is right and good she is a woman,
who has walked through her past and who has healed into the present moment,
who celebrates her body’s rhythms and cycles as an exquisite resource,
who allows the feelings to pass through her as gracefully as a breath,
who trusts her experience of the world and expresses it,
who follows her creative impulses,
who designs a personal spirituality to inform her daily life,
a woman who has descended into her own inner life;
who is grateful for the ordinary moments of beauty and grace,
who authors her own life,
who chooses friends and lovers with the capacity to respect her solitude,
who sits in circles of women;
who makes a powerful statement with every word she speaks, every action she takes;
who asserts to herself the right to reorder the world.
Imagine a woman who has vowed faithfulness to her own life and capacities;
who remains loyal to herself; regardless.


Now imagine yourself as this woman.”


*

 

Blossande

 

 

 

 

 

 

Vid två viktiga tillfällen som kommit att sätta prägel på mitt liv,

ett vid sommar, ett vid vinter, båda inom loppet av ett halvår,

kom lodjuret att korsa min väg.

Med stortassarna och stortofsarna löpte de vägen i krumsprång.

Instinktivt visste jag vad de hade att säga mig, varför de som en gåva

uppenbarade sig för mig.

Och med rimtursarna växande lärde jag mig att flyga på ett oanat sätt.

Sandständer och klippvikar, rullstensnäs och gäddvikar,

kustremsorna är ett pärlhalsband satt kring mitt hjärta.

Och vid en fisketur under veckan bärdes ett ömsat ormskinn hem.

Som en kärleksgåva. Som ett budskap till mig från ormen

med någon annan som budbärare.

Och jag trivs nu. Spinner och kurrar som huskatten.

Slickar tassen nöjt efter en första arbetsvecka.

 

 

 

Med månen som en slags kompass

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Återigen reste jag landskapet.

Från vildskogen till Vänerkusten,

till bördiga fertilitetsjorden och vidare.

Vidare till bergen som minner om Jotunheim,

till höjderna där landskapet blinkar olikblånyanserna,

alldeles likt en ripsmatta.

Och vidare ut längs små grusvägar, skogsvägar

där Varg, Björn, Korp strövar, flyger majestätiskt fritt.

På sätt och vis.

Och Hem.

Och under tiden radion på P2 liksom jorden runt och tillbaka

under en och samma dag.

Den glänsande Vänern, vikingajorden, ekskogen,,

kohagarna, höjden, det andra bekanta.

Allt under en dag.

Likt en katt strosandes reviret.

Joväl.

En djupdykning ner i min själ.

Ner i vrårna, ner för att hämta upp.

Bringa till ytan.

Det gör ont. Värker.

Och läker alldeles förträffligt.

Jag bringar en ny slags ordning

där ko, honung och sensommargräs är framträdande.

Jag tror jag vet vad det vill säga i fråga om harmoni.

Under tiden en mörkare månhalva -

det yttre och inre manifasterat.

 

*

 

 

 

 

Pics via Shantichild

Vikten av att vårda frusna känslor

 

 

 

 

 

Vissa saker går inte att förutsäga,

att ta med i beräkningen.

Att planera för.

De överrumplar. Visar sig hastigt

en morgon, en dag, en natt.

En del mer krävande,

tidskrävande, energikrävande,

livgivande..

För en utomstående kanske obetydligt liten

men för den som vet, som känner

finns vissheten om de herkuliska stordåden

inpräntat.

Någonting sådant hände mig.

Fick mig att stanna upp,

att vilja stanna upp,

för att sedan, efteråt, skjutsas framåt

ett, två tre, flera steg.

Insikt, utveckling, levla. Läkande.

Sedan frid.

Innan och ett efter.

Om där emellan tiger jag. Är tyst. Kanske

överlåter till ett annat tillfälle. Kanske inte alls.

 

*

 

Pic via Shantichild

 

 

 



Under en återupplivad sol

 

 

 

 

 

 

 

Jag stannade till i hösten som upphörde och fortsatte vara sommar.

Vilade ut på gräset och lät rörelsen upphöra helt.

Om jag nu kan. Vara stilla. Särskilt länge.

Hallonen. Stora och solmogna. Alldeles vilda.

Orden. Intressanta och fyllda av trycksvärta.

P2 och farfarn i minnet.

Hundtassarna varma och tätt intill.

Och igårkväll, kvällsbadet.

Mitt höstbad som ett sommarbad. Jo, jag samlar bad.

Letar i samlingen och plockar fram.

Igår skumbad med smultron, sherry ur vinglaset.

Läste i PRO's tidning att det är så det ska drickas,

kallt, luftigt och för stunden. Inget att låta stå på hyllan.

Det enda som fattades var Eileen Jewel ur högtalarna

men så är det just inte höst. Nu.

 

 

Jag letar i mina vrår efter lugn,

när ett kaos omväxlande råder på insidan.

Pendlar mellan tillfredställdhet och uppgivenhet.

Handlingskraft och uppgivenhet.

Tilltro och misstro.

Harmoni och ja, det motsatta.

Det är livet som pågår men utan något vidare till kreativt utlopp.

Vilket i sig skapar en sorts stress.

Sedan en tid tillbaka ställer jag återkommande de där viktiga

frågorna.

Vissa svar är uppenbara, andra har saknats, ytterligare andra

behöver upprepas. Påminnas.

Den röda tråden. Den röda tråden.

Närvarande och frånvarande.

 

 

Och under natten drömde jag fragment från förr.

Stressiga och påfrestande livssituationer jag förändrade i ett där och då.

Redan bearbetat men med moment, ögonblick, jag inte

reflekterat över, sedan de begav sig.

Ytterligare nycklar, svar, till mig själv. Mitt liv.

Mina mönster och omönster.

 

 

Som lager av lök. Rosblad. Eller pion.

Ett efter ett fallande.

Släppande sitt tag.

Det som tidigare dolts. Avslöjar.

Skört och kraftfullt.

 

 

Det paradoxala.

 

 

Jag fortsätter mellanrummen.

Fortsätter utkanterna.

Det vilda tickande.

Aldrig tämjt.

 

 

Skönjer nya toner. Nya klanger.

 

 

*

 

 

Trådarna

 

 

Ibland dröjer orden längre än vanligt.
Någon slags rytm.
Något slags andningshål.
Har levt som en dagsslända.
Mjölkat varje sekund på dess essens.
Dagar kontrastrika mot de andra. Vanliga.
De jag föredrar.
Ibland behövs perspektiv för att uppskatta.
Ibland inte. Ibland PMS, kort och gott.
Och jag märker att mycket handlar om realiserande.
Igångsättande. Egen förmåga och händer på utväxt.
Ett slags återkommande tema.
Ljummet, varmt och hett brinnande.

*

 

 

Pic: Crush Cul de Sac

 



Om det vilda i vildväxterna

 

 

 

 

 

Det är något med de här drömmarna.

Som fångar in mig. Får mitt hår att locka sig.

Det vilda.

Som lockropar. Påminner. Kråmar sig.

Mot mitt skinn, mina tankar och drömmar.

Det är som om essensen av skogens vilda väsen,

hoppar ner i mina korgar och påsar,

blir med hem. Och fyller ut som arom i allt

som skapas utifrån. I juicer och smoothies,

soppor och syltar, i kakor - smaken av vilt.

Av meddelanden och orakel, funnet och gömt,

från naturen till mig att vårda. Tolka. Att sluka.

Ibland att konservera till vintern.

Den som redan rider, vet vad jag pratar om.

Växterna och örterna som allierade.

Låter det märkligt?

Betänk alla ämnen, kemikalier och gifter som följer med köpematen.

Att äta organiskt, ekologiskt och handplockat,

har många fördelar, inte enbart de mest uppenbara.

 

 

*

 

 

 

 

 

 

Pics via Shantichild

Mellan liv och död återfinns jag

 

 

 

 

 

 

Med mörkret på intåg

och de svala stjärnkvällarnas fukt

så blandades min egen palett i mörka färger.

Dovare toner.

Med skördeplock och tillvaratagande,

växande gräs och starten på en annan slags förruttnelse

kliver jag omkring rätt stel till sinnes.

Det är inget som går över på en dag,

en slags höst är här.

 

 

Om yttre höstar sprakar jag.

Ställer stilleben, plockar in och plockar om,

tänder som alltid ljusen. Liksom tekoppen.

Stämningsmusik. Dofter.

Middagar och fikastunder. Ett glas vin kvällar.

Samtal.

Linne och ull.

Siden och det skiraste skirt.

Boken. Filmen.

Tystnaden.

Gammeldansen ner i dödsriket och tillbaka.

Den höga luften.

Färgerna i mellanrummen.

Jag vet hur att tillvarata, skapa stämning.

Boa in sig, kura. Och allt det där andra synonyma.

 

 

Lika öm är jag inte än mot en inre storm.

Någon vaniljdoft är inte direkt spridd

om man säger så. vilket jag gör.

Jag har utvecklats.

Vet att mer ömsinthet kommer med det här varvet.

Saker och ting lär ordna upp sig.

Tills dess plockar jag bären, svamparna.

Idag, de solvarma hallonen.

Den där doften av vanilj som bara skogshallon har...

Den, just den, är det jag vill åt.

 

*



A room with a view

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och i vattnet sänkte jag mig.

 

 

 

 

 

 

Så länge jag kan minnas - och längre tillbaka,

har vattnet alltid varit mitt element.

Första gången jag fick bada utomhus gick jag ivrigt och målmedvetet

 tills hinken och spaden flöt på vattenytan.

Rasen blev jag när jag hämtades upp: sparkade med benen,

flaxade med armarna. Skrek. Så till den milda grad.

Att det bara var att släppa ner mig igen.

 

 

Och så såg min barndom och ungdomsår ut.

I vattnet.

Varje vecka i badhuset. Vid minst ett tillfälle.

Lärde mig simma tidigt.

Var i stora bassängen.

Kände all personal men ville märkligt nog inte tävlingssimma

som de återkommande frågade.

 

 

Badade i badkaret.

Badade, badade, badade.

Året runt.

Pappa var inte så glad över räkningarna,

insisterade i att duscha istället

 - men blev nog lika gråhårig över de räkningarna.

Visst, jag badade varmt och länge - liksom duschade

men de bästa baden var iskalla.

I kallvattnet sjönk jag ner. Blundade.

Och förflyttade mig till sommaren.

Plockade fram varje bad som påverkat mig.

Mindes dem, hur det var att bada i majvatten, junivatten,

högsommarvatten och höstvatten.

Insjöar, mörka tjärnvatten, åar - och Vänern.

Alltid Vänern.

Alltid.

 

 

Under första utomlandsresan var jag den enda som badade i den iskalla poolen.

Det bekom mig inte.

Jag begrep inte hur det kunde avskräcka.

Med min energi badade man sig varm.

Punkt på det liksom.

Sedan badade jag i havet.

Jag badade och badade tills jag hade ett blont hårsvall som var grönt.

Inte direkt unikt men jäkligt mycket mig.

Mamma sade tidigt att jag hade varit en delfin i ett tidigare liv.

 

 

Om somrarna i alla dessa båtar på Vänern,

vaknade jag och badade i nattlinnet.

Åt möjligtvis frukosten dyblöt på en klippa

men troligtvis från vattnet.

Låg i under dagen, eftermiddagen

och gick upp först efter det att jag ätit alla måltider badandes.

Sedan slocknande jag och dagen efter började det om igen.

Behöver jag ens nämna att jag lekte sjöjungfru?

 

 

Jag var alltid den som skulle vara längst ut,

mest under vattenytan och i längst.

Jag framkallade migrän hos släktingar som följde med till stranden,

andra åkte hem.

Jag krävde total uppmärksamhet - för att inte ta tillfällena i akt.

All annan stans var jag lätthanterlig,

förutom på stranden.

 

I högstadiet kontaktade pappa varje dykcenter som fanns.

Fick hem broschyrer för mig att bläddra i.

Det var bara att jag bestämde mig för när så skulle han betala.

Men ingen annan ville lika mycket - eller hade råd,

och det var för pinsamt att börja själv så det blev aldrig av.

Jag fortsatte badandet på egen hand.

Fick av dåvarande pojkvän med kompisar namnet Orca.

 

 

Jag drömde om ett liv under ytan.

Om blå nyanser och tång.

Inredde mitt rum med stranden som utgångspunkt.

Samlade stenar, snäckor, sand, drivved och pinnar etc. -

i mängder. Mängder. M.Ä.N.G.D.E.R.

Har kvar.

 

 

När jag var ledsen, nedstämd, deprimerad,

och så ledsen och förvirrad man bara kan bli -

badade jag.

När jag var sprudlande glad.

Badade jag.

När jag behövde tänka, komma fram till ett beslut,

hoppade jag i badet, duschen.

 

I gymnasiet fick jag efter en incident

det övre badrummet officiellt till mitt.

Inrett helt efter mina behov och önskemål.

Ett fenomenalt vackert kakel, golvvärme,

handdukstorkare - och ett badkar med lejonfötter.

En spridare med massageeffekt och det där.

Jag fullkomligt älskade de där ynka kvadratmeterna.

Med ett fönster brevid badkaret kunde jag bada ensamma sommarkvällar,

ätandes körsbär och dricka rosévin långt innan jag hade åldern inne,

men med en pojkvän som hade..

Bada  med öppet fönster iskalla och gnisterklara vinterkvällar.

 

 

Jag badade fram magiska namn,

iniationsriter, meditationer till Enigma,

jag badade ta mig fan fram allt.

 

 

Och det fortsatte jag med

men det följer i nästa inlägg.

 

 

 

Att bada fram sitt skimmer

 

 

 

 

 

Jag vet ärligt talat inte vad det är för datum.

Knappt ens vilken tid.

De senaste dagarna har levt sitt eget liv, sin egen tid.

Enbart styrd av behov såsom äta, sova...

Det var välbehövligt.

 

 

Några dygn vid älskade Vänern.

Med klippor, rullande vågor och stilla vatten.

Änder, aborrar, skarvar, fiskmåsar -

och alla andra djur som hör till.

 

 

Med bad, bad och åter bad.

Kvällsdopp, middagsbad och förmiddagsbad.

Sim i varma vattenmassor,

masserandes min själ,

smekandes min kropp.

 

 

Med gott sällskap blir dagarna och kvällarna långa.

Maten god och drycken len.

Kvalitetstid.

Spontanbesök hos vänner,

åk längs småvägar,

sommarfika och glass.

Och blogginlägg som inte riktigt blir som planerade,

men hey det är högsommar och andra världar än nuet,

är inte så intressanta.

Det fick bli som det blev med den biten och jorden snurrar vidare.

 

 

Dricka lite te och tvätta undan.

Laga mat på vad som finns.

Krama ur den sista droppe mys ur den här veckan en kväll till.

Jag sätter punkt där.

 

*

 

 

 

 

 

 

När värmen vibrerar fast med mörkret bakom hörnet, är det dags att ta fram det i solljuset.

 

 

 

 

 

 

 

Vädret är fantastiskt!

 

 

Högsommar när den är som bäst.

Markiserna har hängt nere dygnet runt sedan i våras

därmed är lägenheten inte lika varm som tidigare somrar

men ändå, varm.

 

 

Dagar fylls av sol, bad och ganska mycket ledighet.

De behöver fyllas med annat också

men jag tänker att det finns tid för det med,

att det hinns.

I alla fall är det vad jag intalar mig.

 

 

Men det har ramlat över mig ett vemod.

En ganska kraftig skugga.

Ingenting nytt, den kommer och går och ibland kraftigare.

Jag kan inte svara på hur pass kraftig,

bara att den finns där.

Jag noterar.

Jag känner till själva upphovet,

faktorerna bakom.

Just nu förstärkta av menstruationsblodet.

 

 

Jag kan känna att jag lätt flyger upp,

att tankarna är i luften och inte alls

speciellt jordade. Mmmm.

 

 

Så jag gör vad jag tror blir bäst.

Samlar.

Tänder ett ljus och en mild rökelsesticka, dricker kamomillte,

anpassar musik.

Var är jag?

Vad vill jag?

Ett par andra frågor.

Lyssnar inåt för svar.

Anpassar.

Och spränger skalet.

 

 

Kanske lägger jag ett par kort på det.

Kanske kommer jag att dansa.

Kanske, troligtvis, med all sannolikhet

kommer jag söka mig utomhus.

Kanske, troligtvis, med all sannolikhet

kommer jag skapa något av det jag får till mig.

Och med all sannolikhet kommer dagen kännas lättare

och sysslorna jag behöver göra mer lustfyllda.

 

 

Jag kämpar med det här,

att lyssna och vara ödmjuk inför jaget.

De gamla hjulspåren vill kritisera med stränghet.

Ju mer jag försöker frigöra desto mer anser jag dem vara hårt lindande.

Och med ens är jag kritisk igen,

och ser det negativa framför vad långt jag har rört mig.

Minns dagarna jag inte ens visste hur att förmå att ändra, var att börja,

så långt bort var det nya att jag inte ens kunde plocka upp en tråd att följa.

Som om det var tvunget att leda rätt från start...

 

 

Det är ju inte det.

Jag påminner mig själv.

 

*

 

 

 

 

 

 

Pics via Shantichild