Nu

Utanför går klungor av elever fram och tillbaka mellan olika matsalar, skolsalar och mackar med godis. Det byggs här Hagfors och under tiden är det minst sagt kaotiskt för eleverna, som tar det med ro. Här inne sitter jag och är minst sagt euforisk över den senaste veckans ritande och målande. Jag lyssnar på P3 som förr i tiden i ataljén. Det hör liksom till, det ska bara vara så. Har skapat en ny bild idag och är tacksam för att jag har målandet som ventil och att det äntligen, efter flera år av stilltje eller lugnt svallande, flödar fram. Målandet har alltid varit länken som träder in när det behövs mer än ord. Jag är långt ifrån en stor konstnär men det gör ingenting. Jag har mitt uttryck.

Det är mer än vanligt för mig nu. Befinner mig på en avgörande platå. Valen jag gör - eller väljer att inte göra - kommer vara betydande för min framtid. Daah, det är de alltid men nu än mer påtagligt. Det är nu, när jag väljer att bryta mönstren som jag lägger grunden för mina kommande vuxenår. Jag medvetandegör och synar, det tar energi men fan vad det ger mer tillbaka. Jag vet att illamåendet jag lever i för tillfället är del i mitt tillfrisknande. Vetskapen om att vissa går igenom hela liv utan att ta tag i det de behöver ger vedträd på min eld, för att citera en god vän härom dagen.

Jag har alltid funderat kring det som är viktigt i mitt liv men det har nu intensifierats. Vissa planer jag hade med i beräkningen börjar kännas mer avlägsna. Börjar ersättas av nya funderingar. Ursprunget till mitt tvivlande gällande skrivandet är funnet, liksom till annat och med det i åtanke kommer det bli bättre.

Men hey, vänta nu! Vad är det som sker här och nu när jag skriver? Dessa rader om presterande.. Bra, bättre, bäst.. Det är så tunn linje mellan vågskålarna, mellan drivkraft och när det blir för mycket. Jag ska göra nya vaniljscones under helgen, med bitter choklad till. Det är jag världsbäst på att göra.

Sedan tar jag och skippar det här med presterandetänk för idag.