Imorse vaknade jag efter en orolig natts sömn med drömmar om vampyrer och mord i engelska trädgårdar med framdukade tebord. Jag antar att min vampyrfeber och faiblesse för afternoon tea börjar ge uttryck, uppebart...
Trädens grenar är nästintill skelettarmiga nu och det piskande regnet är snöblandat. Under helgen låg rimfrosten tät uppe på berget. Himlen är inte längre isblå utan blyfläckat grått. Ingen återvändo nu, graven och grottan väntar, på Grävling och Björn. Grodan och Paddan fryser ner sig själva.
De senaste dagarna har för mig handlat mycket om släktskap och sårläkning. Tankar har tänkts och ljus har tänts, inte bara över döda förmödrar och farfäder utan även över levande. För mig handflar inte släktskap enbart om blodsband utan även om sammanflätade trådar i livsväven. När jag väver läker jag. Den senaste tråden kom idag på posten. En stor rosa vacker pärla att trä upp. Ett reportage om Ulrika Hydman Vallien, maken konstnären och deras hus. Som ett brev på posten (!) kom påminnelsen och trumslaget på urtidstrumman. Jag dunkar samma slag, mitt liv, mina drömmar. Så jävla lika fast så otroligt olika. Huset, utomhusbaden, resorna, tempramentet, skaparkraften, kreatvitetsmåstet. Jag är inte tokig, mina drömmar är inte luftslott i fantasierna. De är högst verklighetsbaserade. Jag knyter fast mig och slänger mig ut till trådarna, till pulsslagen som dunkar passionerat rött.
På andra sidan älven, i gyttret av bruna och gråa björkkvistar skymtar det röda torpet fram. Lamporna och ljusen fladdrar gult i vinden. Huset blir vad jag gör det till. Livet blir vad jag gör det till. I slutändan är det alltid det det jhandlar om, vad jag gör det till, vad jag skapar det till. För mig är det ett pepparkakshus, ett näste för jamande katter och skomakardrömmar. Det är min dröm som skymtar fram, mitt levnadsöde och min ledstjärna. Det är skymten av land ute på ett öppet hav, det är kistan öppnad av pirater. Det är aha-upplevelsen hos eleven i skolan, det är ett okänt leende ute på gatan. Det är mörkret, det är ljuset, det är allt och det är ingenting.
I eftermiddag ska jag skriva det där viktiga brevet. Jag ska baka ett kolossalt gott bröd på de bananer som ligger tillsammans i full dekadens och förruttnelse, nästan. Jag ska ta ett fotbad med renande tallkvistar och en god kopp te. Jag ska vältra mig i välbehag.
Buffy Saint Marie - Starwalker. För det inombords och för banden jag knyter. För värmen.
http://www.youtube.com/watch?v=oo6bf88iHHU
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar