Död eller levande?

Det vi fokuserar på, det vi drömmer om, det får vi. Snurrar det negativt i våra huvuden lär vi med all säkerhet suga åt oss mer negativt. Stör vi oss på irriterande småsaker hos vår partner lär vi med säkerhet fortsätta fokusera på det. Om vi inte tycker om våra kroppar eller något annat hos oss själva lär vi fortsätta tänka negativt. Sänder vi ut negativt kletar vi fast mer negativt på flugpappret vi sänder ut till omgivningen. Och tvärtom, väljer vi att se kärleksfullt och lättsamt på saker och ting lär vi förvånas över hur lättare det känns. Ser vi vår partner i hans eller hennes fulla ljus lär vi överväldigas av den känslan till slut, de där störiga momenten kommer blekna bort av sig själva. Likadant med oss själva, är det kroppen vi inte trivs med lär vi få till en förändring först när vi ser oss som det tempel vi är och när vi vårdar oss själva som vilken kärleksrelation som helst. Sänder vi positivt, får vi mer tillbaka. What goes around comes around, faktiskt. Det är vad jag tror.

Låter det New Ageigt, kärleksflummigt och lite väl naivt och optimistiskt? Då har du en del att jobba på. Givetvis är det inte alltid enkelt och går med en klackspark men när blev någonting här i livet enkelt? Jag har sagt det förr och jag lär säga det igen, vi har en del skyldigheter inför oss själva. Jag tror inte på att luta sig tillbaka och låta livet och jaget skötas av sig självt. Jag tror på ständigt arbete. Vill man komma någonvart så är man varsegod att börja arbeta med/för det. Det kan finnas hur många hinder, faktorer och förklaringar som helst som gör att vardagen och verkligehten är så gråtonad och inte svartvit men i slutändan, när det väl gäller, så är det faktiskt just så enkelt. Man har två val, det är bara en själv som kan välja. Inga bortförklaringar som helst duger. Det kan vara extrasvårt än vad det behöver vara, det kan kännas, det kan svida och det kan bränna men i slutändan har man alltid valet.

No mercy. Det är brutalt rakt. Vi fjantar med oss själva alldeles för mycket. Vi begär för lite och vi begär för mycket. Det är fan inte okej. Jag tycker inte det. Det finns inga ursäkter för att inte rycka tag, för att inte arbeta. Vad det än må handla om. Livet är för kort, alldeles för kort för att inte inta huvudrollen och inte göra medvetna val, för att inte välja livet. Så, lever du eller är du död? Jag kan villigt erkänna att jag levt zombieliv, eller ett vampyrliv om man så vill. Jag har stundtals varit duktig på att undvika livet. Jag känner mig färdig med det nu. Det lockar mig inte längre.