Boden på Granngården har stängt dörren. Det går liksom inte an att vädra med halvöppen dörr när vintern är i antågande. Hela natten har det snöat, ja, föregående kväll likaså och under förmiddagen och nu på eftermiddagen fortsätter flingorna sin virveldans ner från himlen. Redan i den bittida timmen hade boden bestämt sig för att stänga. Helst hade den velat invänta kaninerna men eftersom inte de behagade komma in utan ystert skuttade omkring i nysnön så fick det vara. Lite bitter och morsk har den blivit med åren, sagoboden.
Men kaninerna ville som sagt inte skutta in, de ville uppleva snön. Under sommaren har de lyssnat till fru Kraxas skräckfyllda berättelser om snön, om allt det som händer om vintern och om vintern allena. Hon skrämde upp dem till bristningsgränsen om alla de faror som lurar i snöbädden, om kylan som letar sig i bakom varenda fjun, om spåren som röjer gömstället och matförrådet. De trodde inte på henne där och då men nu, efter timmar i virveldansen förstår de vad gammelkråka menade.
För en stund sedan letade de sig ner till hörnet där granhäcken möter risdungen. Där finns hemligporten som leder ner till herr Grävling och hans residens. Det får vara nog med snöänglar och rumpestumpefrys nu tycker de. De vill ha det varmt och gott istället. Det tog sin lilla tid för dem att finna ingången men att vandra grävlingegången gick desto lättare.
”Vi har med en gåva till dig herr Grävling, här”, sade de och räckte fram en bunt med vissnade löv när han försiktigt öppnade dörren. ”Öppna!”. Grävling öppnade omsorgsfullt upp bunten med sömniga händer. På ett särdeles vackert lönnlöv låg en samling med hans favorit bland sötsaker, lerdoppade rönnbär. Han förstod allt vad det var dessa ynglingar hade för avsikt med besöket. För trots allt är det inte alldeles för vanligt med kaniner och grävlingar som hälsar på varandra bara sådär. ”Ja, när ni kommer med så här fina saker, började han, så får ni ju givetvis stanna. Skutta in ni, lägg er nere i varmhörnet ni ungdomar, det blir bra det” sade han och kånkade i väg till bädden med munnen full av rönnbär, ”men väck mig inte.” Nattinatt.
Men ingen av dem hann knappt slumra till förrän ljuden började stråla från boden. De vet inte riktigt vad det är som händer däruppe men sova går inte. Han var lite retlig först Grävling när han återigen stördes i sin vintervila men nu äter han stora lass kumminkakor med äppelmos och dricker rom ur en liten rosig tekopp och då är han mycket gladare. Nu tycker han nästan att det är lika festligt som på tiden när han jobbade på Klarälven. Då bodde han och en Golden Retriver på en gammal pråm och tillsammans arbetade de med att kratta ut sanddyner. Och när de inte var i tjänst brukade de lägga till i en vik och dansa rumba med änder. Just rumba och kumminkakor råkar vara hans favoriter.
Utanför är himlen midnattsblå och snön skimrar ännu vit, från boden hörs just rumbatakter. Den här kvällen kan sluta precis hur som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar