måndag 16 november 2009

Kärlek och lugn

Det händer att jag ibland blir rädd. Rädd för att allt det sunda jag praktiserar, inte blir till omedvetna mönster utan faller bort och att jag återgår till gammalt. Jag blir aningens paralyserad inombords, visar ingenting utåt men blir en smula till en staty, känner av oron och börjar dunka. Ibland kan det dunka på ett par dagar men det följs alltid av lugnet.

Nej, jag behöver inte oroa mig. Hälsa, andlighet och sunda vanor har alltid intresserat mig. Jag har blickat inåt så länge jag kan minnas och jag har svårt att tro att jag plötsligt en dag bara ger mig. Eller att det skulle smyga sig på. Jag får ju en rädsla, en påminnare, god som alla andra påminnare, faktiskt. Jag tror inte på att vi kan bli fullkomliga, perfekta och jag tror inte heller på en gyllene balans. Jag tror på naturens andetag och att vi ständigt rör oss likt en pendel, ett vågsvall, mellan olika punkter/känslor/stadier etc. Jag tror på rörelsen och att vi vandrar framåt, uppåt. Undan för undan utvecklas vi och når ett högre/djupare stadium av insikt och kunskap. Inklusive jag. Och jag tycker att jag gör det bra. Jag äter nyttigt och sunt utan att reflektera över det. Frukt och nötter är verkligen godis för mig men visst, jag svullar emellanåt utan att få dåligt samvete. Jag tränar utomhus, mediterar och praktiserar avslappningsövningar. Jag dricker inte alkohol är noga med sömnen.

Jag tycker nog att jag kan ta och mota den där rädslan i dörren nästa gång. Sluta upp med att låta den vara med mig ett par dagar. Och istället slappna av och vila i tanken att jag är duktig och fullkomlig precis som jag är, oavsett allt det goda. Det spelar liksom ingen roll vad vi gör eller inte gör. Det är rädslan och det dåliga samvetet vi behöver göra oss av med och istället höja självkänslan och sjävkärleken. Vårda oss själva och vår natur som den mest innerliga av kärleksrelationer. Smeka oss ömt, ge oss själva några ömma och kärleksfulla ord - som att vi är vackra och duger för dem vi är. Skriva små lappar, en god måltid på egen hand, ljuva promenader, sex och varma bad och långa duschar. Se våra kroppar som tempel vi villigt besöker och går in i. Dansa loss, cykla iväg, skratta och glömma bort tiden/disken...

Vi behöver inte, när vi summerar dagen om kvällarna, mäta oss själva i allt det vi har eller inte har uträttat under dagen. Vi kan bara tacka oss själva för en underbar dag. Sluta se skavankerna, sluta vara så förbannade uptighta, sluta säga till oss vad vi ska försöka börja med eller sluta med. Det finns inga försök, det finns bara (h)järnhård vilja. Vi behöver inte ens göra allt det där. Vi kan bara ta ett par djupa andetag från magen, låta bröstkorgen vara med och explodera ut allt i hela kroppen på utvägen. Sedan, no more.

Jag tror att det vi tycker är kul, det vi brinner för, det vi känner lust och engagemang för - det är det vi är menade för att göra. Vi är så bra på att inte göra det i den utsträckning vi vill göra utan istället skuldbelägga det. Vi är så bra på att tro att våra "måsten" är måsten och suckande tycka att det är ett nödvändigt ont. Vi är så bra på att vränga till tanken. Vi behöver inte befinna oss i lustiga huset, vi kan kliva ut när helst vi själva vill och istället åka den karusellen vi hellre vill. Fast det behöver ju inte vara berg- och dalbanan... ;)

3 kommentarer:

Korpvinge sa...

Jag bugar <3
Kram!

Åsa sa...

Hej Rosenklo,

Jag tyckte väldigt mycket om ditt inlägg. Ibland är det precis sånt här man själv behöver läsa.
Öppet, ärligt och äkta. Tack. :-)

Varma hälsningar, Åsa.

Min blogg: vargadotter.wordpress.com

Rosenklo sa...

Tack, tack, tack - för era kommentarer. Speciellt kul Åsa Vargadotter att du hittat hit.

Ja, jag tror på att det är först då vi kommer någonvart, både med oss själva och gentemot andra, när vi är öppet äkta och ärliga. Det är det som är vår växtnäring.