Respose-toi, mon âme, en ce dernier asile,
Ainsi qu'un voyageur qui, le coeur plein d'espoir,
S'assied, avant d'entrer, aux portes de la ville,
Et respire un moment l'air embaumé du soir.
Ur: Le Vallon av Alphonse de Lamartine
Stilla stod hon och såg stenarna falla. Likt höstlöv föll de till marken. Förundrad och skrämd på samma gång var hon över stenfallet. Hon böjde sig ner till marken, lät skelettdelarna som legat likt ett knyte i klänningen spridas ut över den fuktiga höstjorden. Sedan länge hade hon samlat alla sina bitar, här var de nu, redo att byggas upp. Hon plockade med dem, strök dem varsamt, lät dem blandas med stenar och gulnande löv. Så samlade hon åter ihop sitt knyte, reste sig upp, vädrade i vinden, frågade kompassen om riktningen. Fortsatte sin resa, redo att till kvällen sjunga över benen.
3 kommentarer:
Jag ryser (av välbehag) när jag läser de här orden. De betyder massor för mig också.
Blir så glad och tacksam att mina ord berör. :)
Det läskiga är att det händer igen...tror jag väckt upp Medusa inom mig. Du kan verkligen sätta ord på känslorna.
Skicka en kommentar