söndag 27 september 2009

Vem tänder stjärnorna?

så många år som jag levt
med den jag ville va'
så många kvinnor som jag spelat
men aldrig gjort det bra
måste våga bara vara
med minnet av det barn
som lät livet välja
och våga säga ja

Ur: Vem tänder stjärnorna - Eva Dahlgren

Har alltid älskat Eva Dahlgren, tycker hon är en fantastisk kvinna på många sätt och vis. Vem tänder stjärnorna är enligt mig en av de absolut bästa svenska låtarna. Den är min, den är min. Min. Många gånger, nästan alltid, har den fungerat som en snuttefilt när jag har varit nere. Läget är förändrat, nu är det en styrkesång, en upp till kamp, för mig, främst via stycket återgett ovan. I min resa innåt, i mitt arbete att bearbeta talar den så klart och tydligt kristallklart. Finns inget deprimerande i det, bara styrka. Det finns inga fler roller nu, finns ingenting annat där för mig, än att fullt ut, hela vägen, bara vara jag - och säga ja.

Såvitt vi vet, lever vi bara ett liv i den inkarnationen som vi är idag. Några ynka sekunder är vad vi har. Livet är alldeles för kort för att låtas begränsas av rädslor, stora som små. Vår äldre generation säger nästan uteslutande att det som de ångrar med sina liv är att de inte gjorde allt det där de ville göra, att de inte tog de där chanserna. Tänk om vi kunde lyssna till det i större utsträckning - utan att för den sakens skull låta det bli till destruktiva och stressframkallande krampryckningar. Att öppna upp och verkligen kommunicera med sin partner kan för vissa vara lika ångestframkallande som för andra att hoppa från tians trampolin. Det spelar ingen roll vilka rädslorna är men den bästa lösningen är inte att gömma undan dem utan plocka fram dem i solljuset och fråga sig själv vad man kan göra för att minska trycket från den/dem. Möta dem, utmana dem, undan för undan, bit för bit. Tills de spricker likt troll i solsken. Våga säga ja, våga leva.

Våga leva, våga stanna upp. Våga vara tyst och bara sita rakt upp och ner. Låta livet likt en vind svepa genom rummet. Befinner man sig med en fot i dåtiden och med en i framtiden, då pissar man på nuet - lär en klok man ha yttrat en gång på ett mindfulnessigt hardcoresätt. Det är en fin balans i det, mellan ledighet och prestera. Något vi upplever oupphörligt. Så varför har vi så svårt för att finna balansen?

2 kommentarer:

Korpvinge sa...

Så förbannat bra! Tack.

Rosenklo sa...

Tack! Som vatten på min kvarn...