Ja, jag fortsatte bada. Fortsatte inreda rum och hem till stränder.
Fortsatte drömma strandliv. Fortsatte resorna till vatten.
Som en självklarhet.
Nämnde jag att jag är född i fiskarnas tecken?
Fortsatte att få insikter, viktiga insikter, vid vattendrag - oavsett storlek.
Fortsatte att offra viktiga, betydande, magiska smycken i vatten
om än många gånger högst ofrivilligt.
Så kom ett vanligt Vänerbad.
Ute till sjöss i ett par dagar.
Tillbringandes en dag för mig själv på klippor jag känner så väl.
Jag minns den stekande brännande värmen.
Jag minns de evighetslånga baden i den sanslöst varma vattnet.
Jag minns allt.
Jag minns hur allt var som vanligt innan just det här badet.
Hur jag planerade att lifta hem med någon båt och gå ut på kvällen,
hur jag längtade uteservering, guldpulver, höga klackar
och allt, allt det där som hörde till.
Men så tog jag badet.
Och gick upp med övertygelsen att ta dykcertifikat.
På momangen.
Out of the blue men ändå inte alls, som sagt.
Jag ringde ingen kompis, jag ringde 118 118
och sedan ringde jag dykcenret och bokade in mig
på grundkurs med start samma vecka.
Och förändrade mitt liv fullkomligt.
Jag var fast från första stund.
Trots usel utsedd dykpartner men bra grupp och med en känsla att allt gick för fort.
Men det gick bra, tills vi skulle träna på att ta av masken.
En enkel övning men som fullkomligt misslyckades gång på gång.
Så jag fick gå undan i poolen och öva med en egen dyklärare.
Vilket stressade mig än mer.
Vi kom att prata om annat.
Om hans resa in i dykningen.
Vad som sporrade honom, mig.
Om min stress.
Oj, jaha, den visade sig vara hög.
Så jag fick göra avslappningsövningar på bottnen,
meditera.
Fann lugnet.
På hemvägen åkte jag förbi new age affären.
Köpte en skiva med tibetansk musik, rökelse och rökelsekar.
Ställde om mitt liv så pass mycket jag då förmådde.
Övningen?
Den gjorde vi ingenting åt där och då.
Äh, det löser sig tids nog sa instruktören.
Och av en tillfällighet gjorde det det på första utomhusdyket.
Vid en klippvägg på västkusten.
Jag dök hela dyket utan remmen fast om huvudet.
Tömde masken som en naturlighet när det behövdes,
utan en tanke på att jag bara någon vecka tidigare haft asstora problem med just den grejen.
Efter dyket var instruktören grymt imponerad.
Vi high fivade. Gruppen applåderade.
Sedan bytte vi nummer.
Jag skulle komma ner på jullovet till instruktören och hans flickvän
med några andra i gruppen.
Det blev aldrig av.
Tanken var att gå färdigt utbildningen.
Under tiden spara undan pengar.
Ta fortsättningskurser med dykandet och bli instruktör.
Flytta utomlands.
Leva strandliv och skriva på fritiden.
Fett betalt!!!
Gubbarna på det återkommande sommarjobbet
tyckte på allvar att jag skulle bli undervattenssvetsare.
Jojo...
Och tiden gick.
Utan att så mycket av det där blev av.
Så klart.
Med jämna och ojämna mellanrum har dykandet ploppat upp,
eller rättare sagt böckerna, masken. Drömmarna. Samtalen.
Utan att riktigt på allvar sätta sig.
***
Resan inåt däremot, och livsförändringen,
den inföll - med dykcertet som klar startpunkt.
Liksom alla de här baden - och sätten jag använder dem på, till.
Passionen till vatten är mitt livs kärlekshistoria.
***
Tills igår.
En dag för mig själv vid klippan vid badviken.
Jag. Klippblocket. Träden. Sothönan.
Den lätta vinden. De få vågorna.
Den stekande, brännande värmen.
De evighetslånga varma baden,
i sjön som vanligtvis är mycket kallare än andra sjöar.
Jag tänkte att det kanske är läge att börja läsa franska.
Jag tänkte en massa.
Och sedan fick jag besök av två korpar.
Och sedan fick jag besök av en man och hans dotter.
De skulle snorkla, slog sig ner hos mig.
Vi började prata snorkling och dyk.
De visade kort.
Snorklade.
Visade kort.
Pratade dyk. Dyk. Dyk...
Och jag kan känna sjöråblodet kalla återigen på det specifika sätt
som det talte då.
Det svallar ofta men inte just så.
Något vaknade till som legat gömt i dyn.
Han visade mig, mannen,
plockade fram något han grävde fram därute igår,
som legat dolt en längre tid på bottnen.
Det var jag. Min undervattenshud.
Det var en stor korp och en mindre,
men de behövde skifta till människohamn för att jag skulle förstå.
Det talte resten av samtalet om.
Och nej, just dykinstruktör är väl kanske inte det som pockar
men att ta vid, utvecklas, ta upp, expandera.
Bli erfaren.
Samla dyk.
Simhuden mellan fingrarna är åter där.
På plats kring själshjärtat.
Och det jag söker,
fortsättningen på min inre resa,
det kommer jag få svar på under ytan.
I mörkervattnen fortsätter det.
Jag får svaren för att fortsätta,
vet hur att ställa kompassen.
Vem att kontakta, att ställa det jag ställer till.
Mitt hem är inte längre en strand.
Men mitt altare är. Mitt altare är.
*
Pics via Shantichild
1 kommentar:
Underbart innehåll och underbart skrivet!
Skicka en kommentar