Vädret är fantastiskt!
Högsommar när den är som bäst.
Markiserna har hängt nere dygnet runt sedan i våras
därmed är lägenheten inte lika varm som tidigare somrar
men ändå, varm.
Dagar fylls av sol, bad och ganska mycket ledighet.
De behöver fyllas med annat också
men jag tänker att det finns tid för det med,
att det hinns.
I alla fall är det vad jag intalar mig.
Men det har ramlat över mig ett vemod.
En ganska kraftig skugga.
Ingenting nytt, den kommer och går och ibland kraftigare.
Jag kan inte svara på hur pass kraftig,
bara att den finns där.
Jag noterar.
Jag känner till själva upphovet,
faktorerna bakom.
Just nu förstärkta av menstruationsblodet.
Jag kan känna att jag lätt flyger upp,
att tankarna är i luften och inte alls
speciellt jordade. Mmmm.
Så jag gör vad jag tror blir bäst.
Samlar.
Tänder ett ljus och en mild rökelsesticka, dricker kamomillte,
anpassar musik.
Var är jag?
Vad vill jag?
Ett par andra frågor.
Lyssnar inåt för svar.
Anpassar.
Och spränger skalet.
Kanske lägger jag ett par kort på det.
Kanske kommer jag att dansa.
Kanske, troligtvis, med all sannolikhet
kommer jag söka mig utomhus.
Kanske, troligtvis, med all sannolikhet
kommer jag skapa något av det jag får till mig.
Och med all sannolikhet kommer dagen kännas lättare
och sysslorna jag behöver göra mer lustfyllda.
Jag kämpar med det här,
att lyssna och vara ödmjuk inför jaget.
De gamla hjulspåren vill kritisera med stränghet.
Ju mer jag försöker frigöra desto mer anser jag dem vara hårt lindande.
Och med ens är jag kritisk igen,
och ser det negativa framför vad långt jag har rört mig.
Minns dagarna jag inte ens visste hur att förmå att ändra, var att börja,
så långt bort var det nya att jag inte ens kunde plocka upp en tråd att följa.
Som om det var tvunget att leda rätt från start...
Det är ju inte det.
Jag påminner mig själv.
*
Pics via Shantichild
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar