Så mycket lort som följer med fria barfotafötter. Så mycket stelnat jox bland guldklimpar. Så mycket man inte vill ha med men som följer i nätet. Okontrollerbart kan tyckas. Kan upplevas. Det går sin egen väg. Följer egna naturlagar.
Det gör det ju inte. Gör aldrig. Vem kan stoppa om inte en själv?
Om man förmår.
Om man nu vill.
Jag läser om Jim Morrisons liv. Bok efter bok. Poesisamling efter poesisamling. Lyssnar. Ser. Mitt examensarbete i litteraturvetenskap handlar föga överraskande om honom. Delvis. Och det är det här jag för tillfället hanterar i mina tankar. Så mycket lort som följer med en hyperproducerande, hyperaktiv, hyperkreativ ung kille (eller tjej) full av liv. Det andra sidan av myntet. The dark side of the moon. Om the dark side of the moon nu är så dark... Är lortet en förutsättning för det kreativa? Kanske delvis. Och vad är egentligen lortet? Är det missbruket eller det som det försöker täcka? Fanns förresten läckaget innan eller är det en effekt av? Och hur skulle skapandet ha sett ut utan allt det? Eller hur skulle det se ut åratal senare? Så många funderingar. Är de ens... vad heter det...äh, jag hittar inte ordet. Relevant!
Så tänker jag.
Vidare.
Hänger det verkligen på personens eget ansvar, allt det som rullar på i de här baletterna? Är det inte vår skyldighet, att sträcka fram en hand när någon i vår närhet, någon vi tycker om - faller. Ingen kan rädda någon som inte vill bli räddad och ibland är det svårt att se när man gör för mycket, medberoende. Allt det där är så självklart (eller är det verkligen det) när det kommer till vänner, familj. Men när det handlar om en offentlig person, en superstjärna och levande myt, då är det inte så självklart längre att det är ett läkande det handlar om. Skandaler säljer, så är det ju, som bekant.
Inget av det här är ju speciellt nytt. Tvärtom. Det är väl sånt vi alla tänker. Konstaterar. Men det är ändå jävligt intressant.
Vad var det nu Thåström sjöng - "är det verkligen fred vi vill ha, är vi verkligen säkra på det?"
När tystnade våra röster? Eller har vi ens höjt dem? Någonsin.
2 kommentarer:
ur äkta smärta, föds de största orden. Jag har själv upplevt det, så jag är övertygad.
Utan lidande, så blir det inget stort skapande, tänk tex. på Van Gogh.
De största artisterna/kändisarna som jag personligen känner har ett enormt lidande med sig genom livet, de har fastnat, kommer inte vidare.
När jag fastnar i livs-lidandet, då skapar jag som mest, och bäst.
När jag mår mest stabilt, då skapar jag ingenting, då bara ÄR jag.
Vill vi ha lidande, ja, vi vill kunna känna igen vårt eget lidande i den skapande artistens alster, då fäller vi en tår, sedan så tänker vi inte på det mer.
Men den artist som skapar som mest lider också som "bäst", tyvärr, den biten tar vi aldrig in eller ansvar, varför skulle vi? vi vill ju bara gotta oss själva en stund. Tänk på gamla skilling-tryck, tex. "I en sal på lasarettet", den har du väl hört, eller "Elvira Madigan", googla på dem, eller lyssna på dem på youtube. Inget är nytt under solen, som tex. människans behov av att spegla sig.
Mmm... så mycket bra du skriver. Och jag håller med dig, jag tror också att det är ur äkta smärta som det största kommer. Det blir autentiskt. Äkta. Jag vill så gärna bli motbevisad. Bli visad på stora artister/konstnärer som skapat, eller skapar det där stora ändå men jag har ännu inte träffat på det. Jag tänker på en av våra främsta målare som vi är bekanta med, han målar för att hålla ångesten och sina demoner borta - och med tiden har det blivit till vad det har blivit. I livslidandet (så vackert ord) skapar jag så självklart. Numera faktiskt även i de andra perioderna. Fast på ett annat sätt. Skrivandet är alltid där men sprunget ur det här. Det finns lidande bakom.
Eller jag ska rätta mig. Skapandet kan ske oavsett när. Men mina ord, vad jag skriver och behandlar - skulle inte kunna vara vad det är utan livslidandet och mörkret. Liksom målandet då.
Och som du säger, det är väl även en av anledningarna till varför vi tar till oss alla konsterna - för att de fungerar som filtar och igenkänningsfaktorer. Oavsett om det ger ord, bilder etc. till glädje, sorg eller något annat. Vi söker gemenskapen.
Vad tror du?
Skicka en kommentar