Vi säger att våren kom av sig. Som om det inte alltid brukar vara såhär?
Är den inte högst naturlig? undrar jag, eller snarare konstaterar.
Vad är det den gör som innebär att den inte beter sig som vanligt?
Det mänskliga minnet kan vara kort.
Flyktigt som ett årshjul...
Vi vill ha allt levererat på en bricka i ett uppskruvat tempo.
Undrar vad vi kommer säga om nutidsmänniskan i framtiden?
Jag är inte så dystopisk av mig...
Utav dagen önskar jag ett mellanrum.
En dag under filtarna, instängd i The Red Cave, aka cirkusvagnen, aka vårt lilla sovrum,
med te, en bricka med blommor, gott och en god bok.
Anteckningar. Ordlöst. Lite internet och game of trones...
Inväntar.
Förbereder för månblodet jag känner vara på väg.
Vilken sekund som helt.
Endera dagen. Men idag.
Jag vänder inåt.
Fosterställning hos Mamma Björn.
Drömmandets konst.
Men har en uppsats som ska lämnas in.
En, jag utifrån olika komplikationer, knappt har hunnit skriva.
Ändå finns det hyllmetrar av text.
Kraven.
Get off your big horses baby!
Ibland är man inte mer än vad man är, mänsklig.
Jag är inte orolig, jag landar med tassarna neråt.
Ska skriva ihop bryggorna snabbt och sedan släppa för att ta dagen som jag vill.
Jag är var jag är. Punkt.
Jag är knappast en sucker för glättiga magasin men har ändå i perioder köpt något nummer.Succesivt uteslutit. När det varit riktigt ûbermycket med studier gillat att bläddra genom Elle, eller någon inredningstidning. Jag uteslöt för rätt längesen nu. Läst Hälsa i perioder sedan 1994. Så jag lärde mig laga vegetariskt. Numera vet jag inte vilka artiklar som kommer från stora företag och vilka som är rena annonser.
Som med de flesta tidningar med andra ord. Fast det finns en.
Blev så glad när jag fann igen de två senaste numren från Attentions medlemstidning. Den senaste bortglömd och oläst. Och där återfinns den - glamouren. Älskar att läsa om dessa vackra människor, dessa vardagshjältar som finner nycklar. Verktyg. För att få vardagen att gå ihop. Efter år, liv av strul, mörker och kriser vänder. Suddar ut "hinder" i funktionshinder. Och låter personligheten ha extra funktion(er). Och det är jävlar i mig en jäkligt stor bedrift. Och när man gör det, når bortom hindren. När man lär känna sig själv, sina möjligheter och sina gränser och förmedlar dem. Då når man längre än normalfungerande/presterande, än de flesta, någonsin kommer att göra. Man blir en jäkla bra tillgång för vilken arbetsplats som helst. Och som tack och lov allt fler blir varse om. Att läsa om dessa, att känna igenkänningsfaktor, att ta del av nya terapier och metoder, att se strålglansen och styrkan - ger en boost till vilken unge, tonåring och vuxen som helst.
Då handlar det inte om NPF längre utan självinsikt och självlännedom. Om power from within, på äkta Tina Thörner-språk. Det lyfter min vardag så jag blir tårögd. Fast det kan vara hormonerna också.
Jag har lyckas komma en bra bit på vägen. På kort tid (i sammanhanget) nått bortom hindret. Förmedlar på universitetet och kräver de rättigheter jag har och finner att jag dämed knappt behöver dem längre. Framgången är total. För att jag genom att stå på mig höjer självkänslan. För att jag vet mina begränsningar.
Och genom att inte överträda dem blir det inte onödigt energispill. Jag har en struktur och planering som inte går av för hackor. Jag är så kanon på det numera att jag hjälper andra med det. Att andra ber mig om råd och hjälp. Förutsätter att jag är den med stenkoll. Vilket jag ju också är för annars blir det kaos. KAOS.
Helt plötsligt har jag en mamma som kommunicerar för första gånmgen i sitt liv. Som efter en turbulent tid verkligen har satt sig in i vad ADHD är, fast att hon själv inte har kunnat se det i mig. Men numera gör det - samt sig själv. Som läser och lyssnar till allt som har med ADHD, NPF att göra. Och för första gången blivit mjuk i sina kanter. För första gången sedan jag var liten visat upp en mamma. Som har börjat läsa och förstå tecken och signaler och bryta av.
Innan.
Om jag inte visste bättre hade jag trott det var magi. Det är psykologi.
Jag är så uppriktigt glad över att det lyfts fram såpass som det gör i media. Att kända personer kliver fram och berättar. At barn och tonåringar ute i skolbänkar, på skolor och i kommuner där verkligehten ännu inte har kommit ikapp får idoler och förebilder som de kan relatera till och förstå att det finns ingen gräns.
Nej, ingen gräns alls.
För hur långt man kan nå.
Hur högt man kan sikta.
För hur lycklig och harmonisk man kan bli.
När man för göra det man är bra på.
Och att det som av andra för tillfället upplevs som ett jäkla stort hinder,
är det som möjliggör att man kan nå längre.
Så många oupplysta pedagoger som ser hinder istället för tillgång.
Gränslösa barn med popcorn i huvudet.
Så rasande, så goa.
Så mycket tankar och idéer.
Så grymt mycket potential.
När man vet vad man ska göra.
När man ska "safea" och när man ska köra fullt ut.
Förhållandet mellan gasen och bromsen.
Idrott och kreativitet.
Idrott och kreativitet.
Idrott och kreativitet.
Glöm aldrig det.
I helgen hörde jag på världens gulligaste 8-åriga tjej som istället för att skrika och slänga saker ställde sig på huvudet och gjorde armhävningar tills hon blev lugn. Och som givetvis tränande och tävlade mycket. Och var bra på det hon gjorde. Så klart. Och så klart så var hon även kreativ. Målade. Sjöng. Pysslade. Är övertygad om att hon kommer kunna sluta med medicin när hon blir äldre. Just för att hon funnnit vad som hjälper.
Oj! Det här blev långt. Utsvävande.
Det blir som sagt spontant...
Hey! Det här är jag.
Glad, lessen och förbannad. Död och jävligt levande.
***
3 kommentarer:
Oh, så glad att läsa det här inlägget, ja, men SÅ är det ju och det DÄR är ju du.
Jaa, samhället börjar förstå mer och mer av vilken potential de sk. bokstavsvuxna är, bara de kan få stödet som barn helst.
Men bäst av allt, att de närmaste börjar förstå, inte klandra eller skuldbelägga, utan bara älska den tillgång som NI, fantastiska, älskvärd människor med känslorna utanpå faktiskt ÄR.....pussar i mängder, hoppas att vi var närmare varandra och hade tid, mängder av tid att ses. snart. Kram och XXX
Ja, det är ju så mycket skönare att bära på känslan av tillgång än börda.. Jag var på en föreläsning under veckan, med en ung kvinna med Aspbergers. Hon sa att hon förstod föräldrars rädslor huruvida en diagnos kan ställa till det för barnet/ungdomen men hennes svar på det var att fall hon hade blivit utredd som barn och fått det stöd hon behövde i skolan så kanske det hade besparat henne 7 år av psykisk ohälsa och flertal självmordsförsök och istället gett henne hennes rättmäktiga självkänsla tidigare.
Och det är väl huvudet på spiken kan jag tycka. Samhället i allmänhet men skolan i synnerhet ska väl vara ett växthus som har fokus på att få sina plantor att växa med hjälp av stöd och näring. Inte kvävas..
Åh...tid! Tid för att umgås, att prata, att träffas öga mot öga. Om ett par veckor vet jag hur sommaren ser ut, om jag får jobbet och hur schemat isf ser ut.
Puss & Kram
ja, tänk, tänk OM skolan var det växthus vi önskade att det borde vara, men ännu inte har varit. Förutom att det finns ett fåtal eldsjälar som följer sin ledstjärna. Fick under påskhelgen höra min moster (som själv är utbildad pedagog, född ca -30) hur hon fick en unik lärarinna i skolan som hade med sig en tysk metodik, och själv blev hon den sista årgången som fick gå ut under ledsagan av denna fantastiska eldsjäl, som naturligtvis gick vidare till universitetet. Men att bara få höra att det FINNS människor och alltid HAR FUNNITS som kämpar sin tysta kamp i framgång, men sällan får den uppmärksamhet som de borde ha fått, gör mig så förtvivlad för förlorarna är ju allas våra barn, det samhälle som de ska och vi fick ta över, blir format efter hur vi blev omhändertagna och vi tar hand om dem.
Till sommaren, till sommaren, så verkar det som att det kanske blir en Vansbro-tripp igen, om allt vill sig, sådant vet jag som fb-användare....så kanske, kanske
Skicka en kommentar