När man inte syns på ett ställe verkar man på något annat.
Man är synlig och osynlig. Samtidigt.
Vi lever i en postmodernistisk värld.
Eller snarare världar. Det finns ju flera...
Jag avverkar.
Har fokuserat tagit mig till det större delmålet.
Vilar gör jag aldrig. Inte än på länge.
Men jag tar mig pausar, raster och andningshål.
Låter alltid kontot hamna på plus numera.
Det var som bekant det stora energikortet jag drog som årets utmaning.
Jag omvärderar.
Och det var nyckeln.
Till framgång.
Min tid är också nu.
Och aldrig har jag levt så mycket i ett här och nu.
Av mig själv.
Ser till att plocka fram det bästa med varje dag.
Ingen till spillo.
Absolut ingen.
Och det kan ju låta lätt neurotiskt och destruktivt.
För den som inte sjunger samma sång.
Efter sista tentainlämningen, en promenad till den högsta punkten.
Sjunger. Tickar.
Allt som allt en riktig långpromenad i puls.
På toppen, ceremoni med skatfjädrarna, skallbenet i blod.
Samtidigt kommer korpparet riktigt nära, så nära.
Sjunger. Närvaro.
Med vilken jag arbetar med.
Det finns ett jobb jag blivit rekomenderad att söka.
Det ultimata beviset att jag tagit kliv framåt.
Om jag får det öppnas möjligheter.
Och jag måste söka det trots tvivlet.
För att utmana mig själv.
För att förpassa de sista spillrorna.
Möte med de övergivna, utlämnande, utåtagerande.
Jag kan deras språk.
Minns hon som flyttade in i Snårskogen.
Vars dagbok smärtar att läsa.
Känner rädslan. Järnmasken.
Hur jag bestämde mig för att alltid gå min egen väg och aldrig vika.
Med vuxna som ser och vandrar brevid.
Kan en återhämtning börja.
Tillit.
En fredagkväll och jag låter plaggen falla.
Släpper fram mina färger. Mitt ljus. Mina vingar.
En ale och Springsteen på högsta.
Toner som alltid andas frihet. Liv.
Dancing in the dark.
Born to run.
Et cetera.
Plockar fram munspelet och stämmer in.
Att det låter för illa -
är inget som ryms i mina världar.
Funderar starkt på konserten i sommar.
Göteborg och kanske besöka hon fina. Hon som funnit Ljuset.
Som jag knutit själsband med och vars läkning
varit stöttingen i min läkning.
Lightseeker.
Ännu är sommaren ett stort frågetecken men kanske är det möjligt.
Planerar för de mindre resorna inom en snar framtid.
Likt en katt vandrande i reviret.
Stenen att sitta på, blomklungan bakom björken, rastplatsen vid vattnet.
Affären bakom hörnet...
Jag är född till rörelse.
För mig är det saknaden av den som skapar stress och ett sjukt hjärta.
Det ligger i blodet.
Som så mycket annat.
När det växer dret i jorden, får man rensa intensivare...
Potatis renar den.
Te och chokladbollar, läsa
om Modernism, Baudelaire, Morrison, Jung + Freud + outsiders i litteraturen...
enbart uppsatsarbetet med eget fokus kvarstår
strukturera upp den kommande veckan
ta skogsspåret
alltid, alltid, är träningen förutsättningen
för morgondagen
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar