Om min mamma

Min mamma har lärt mig många bra saker. Hon har lärt mig om kvinnomysterier och månblod, hur att lära känna kroppen och dess behov utifrån olika månfaser - utan att ens vara speciellt intresserad, hon har lärt mig betydelsen av frisk luft och motion och oron i kroppen vid uteblivelse av det, hon har lärt mig att njuta av kakor och mat, hon har lärt mig att jag duger som jag är, att jag inte behöver försöka vara någon annan, hon har lärt mig att lita till mig sjäv och att jag kan bli precis vad jag vill. Hon har lärt mig att gå min egen väg.

Samtidigt är det i relationen till henne som allting brister. Hon har alltid försökt vara närvarande. Alltid varit den som bett om förlåt först, alltid sagt att man inte ska skiljas som ovänner för man vet aldrig vad som kan hända. Att livet är för kort för att träta. Men jag har aldrig upplevt henne närvarande, aldrig känt att hon har gjort det speciellt bra. Att allt är omständigt. Alltid känt att mitt sätt att vara, tänka och fungera är fel, som om det fanns en regelbok för hur saker och ting ska vara och gå till. Aldrig känt att hon funnits där för att enbart lyssna, utan att uttrycka sina egna åsikter. Som om om allting, ständigt, kretsar kring henne. Att hon är för upptagen med att försöka istället för att koppla av och bara vara.

Det fanns en tid när jag kände mig som den yngre av oss två men det förändrades fort. Jag är den äldre av oss två, samtidigt som jag aldrig får chansen att vara den vuxna kvinna som jag faktiskt är. Som om jag alltid kommer vara den vackra lilla dockan - som aldrig har passat mig. Mig. Mig!

Så många år, så många tillfällen jag har försökt kommunicera på olika vis, försökt få fram vad jag känner/upplever/tycker - utan långvariga resultat. Som om det inte går in att jag inte är ute efter att kritisera, som om det inte går in! Som om det existerar en tvångsmakt som drar tillbaka till ruta ett. Det är jobbigt - och det tar mycket energi. Så många år jag har trott att bara jag gör si, bara jag gör så, bara jag säger det eller det - så kommer det öppnas en dörr och vi kan bygga brojäveln men jag har insett att det funkar inte så. Det ligger något i uttrycket att man inte kan lära gamla hundar sitta -speciellt om de gör allt för att slippa se och slippa höra. Det enda jag kan förändra är mitt eget förhållningssätt. Mitt eget sätt att bemöta, reagera och agera. Och det är synd, för jag älskar henne för mycket för att vilja se henne där hon är. Men jag kan inte fortsätta tillåta. Tillåta att bli behandlad på ett sätt jag inte finner okej. Inte finner respektfullt. Det kanske låter som en bagatell men för mig är det riktigt svårt. Och det tar tid. Jag går i terapi, jag gör framsteg och likförbannat kommer jag på mig själv med att tänka att vi kanske kunde gå dit tillsammans för att reda ut - som om jag aldrig lär mig.

Men det är då jag tar ett andetag, eller två, tre, fyra... Och jag VET, att det är jag som bryter mönstren, det är JAG som tillfrisknar och jag VET att jag, genom den jag är, hur jag tänker, agerar - ALDRIG kommer hamna där en dag. Jag har varit både för mycket död och levande, och zombie för det.