Minnen

En gång för länge sedan hade jag en enorm cypress utanför ett av mina fönster. Jag brukade stå i värmeljuset under det högt belägna fönstret och drömmande se in bland grenarna. Eller så stod jag ute på balkongen, den jag aldrig fick gå ut på men älskade att vara på, i hemlighet. Där stod jag och drog in doften av cypress i näsan. Jag älskade det majestätiska modersträdet, tog till mig av all hennes visdom och hemligheter och när jag så behövde, lät jag mig läkas och helas. Jag klättrade iväg på trådarna hon sände ut, klättrade iväg till hennes högsta grenar och gömde mig i grönmörkret. Vilade ut i hennes trygga famn innan jag tog mig upp till toppen och omfamnade världen. Vingar och klor som hämtade upp mig, som lät mig flyga likt en fågel över barndomskvarteren och bort mot skogen. Jag vilade ut bland dun och matrester i fågelbon, bland mossa och sten i grävlingsgryt. Jag jagade bland bergen och vilade ut bland små bäckar. Jag plockade och strök ömt mitt hjärta, höll det högt likt en majeld och lät det värma mig när jag frös. Bortom horisonten byggde jag mig ett hem. Startade upp på nytt och där jag var huvudrollen och de elaka inte fick plats. Jag skapade världen och jag var bra på det. Jag skrev mig framgång och frossade på plommon, jordgubbar och svarta vinbär. Jag klädde mig i randiga kjolar, svarta hattar och överdimensionerade stickade tröjor och jag badade ute varje dag, året om. Jag glömde bort ursprungshemmet, lät det läka ut och bli till ett osynligt ärr men glömde aldrig skogen, modersträdet eller kompisarna. Jag klättrade upp i nya och högre träd, tog tag i kanten på en stjärna, hävde mig upp och skådade ut i rymden. Tog jämfota hopp ut och gick ombord på en raket. Och när jag kom tillbaka till jorden hade jag barnkalas med saft och bullar för mina vänner som nu hunnit bli gamla. Jag grävde mig hål i modersjorden och kröp fram bland rötter, stenar och bortglömda gömmor. Jag undersökte och erövrade.

Sedan gläntade jag på garderobsdörren, lyssnade men hörde bara lugnet efter stormen. Kröp sakta ut för att inte avslöja mitt gömställe, torkade bort de sista tårarna och lovade mig själv att aldrig, aldrig någonsin ge upp mig, mina viljor, mina fantasier eller drömmar. Det var de som innebar nyckeln och flykten bort från allt det som var. För att inte bli en stenstod, en levande död.