Den lilla kvinnan med det exotiska namnet,
är min moster.
Så mycket av omvärlden har hon inte sett,
nej, knappt ens något av närmiljön.
Det är skogen hennes fingrar känner.
Skogen, ängarna, trädgårdarna, kyrkogårdarna.
Det är med växter hon arbetar.
Med djur.
Med mat och bak.
Fingrarna krokiga likt en rotvälta.
Hela damen som en skog.
De egna barnen uteblev, de vilda vandrade in.
Älgar som tryggt vilat neranför köksfönstren i älgjaktstider,
rådjur som fött och gett di vid granarna i skogskanten,
ekorrarna som fick egna nötkorgar i träden.
Och hela trädgården blomstrande.
Och hela kyrkogården blomstrande.
Och hela skogen omhändertagen
av småhänderna.
Lillkvinnan som i ungdomen blev skogshuggare,
med råstyrkan i blodet.
Då, så vacker, mörk och exotisk att alla män vände sig om,
tutade och visslade som om det inte fanns någon morgondag.
Alla blommor, laxrosa och turkosa färger,
så vackra mot den naturliga pepparkakshyn.
Alla så övertygade om att hon var adopterad.
Namnet och utseendet - som om hon vore latinamerikansk
och inte värmländsk bondjänta.
Sånt som sedan snabbt fick vissna ner.
Bli till en svartsjuk makes oro.
Världen ställdes in, väninnorna utebli,
på alla sätt stympad
förutom de laxrosa naglarna.
Hur mormor som bröt sig loss hade så svårt att acceptera
att dottern valde att bli en kuvad kvinna och hur det formade henne.
Alla öden som omgärdar oss.
Vilka vävar de väver.
Så intressanta och fashinerande att lyssna till.
Alldeles anonyma.
Pulserande tätt intill.
Upp till oss, vad vi väljer att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar