Solvarma dagar med blå himmel och perfekta bomullsmoln, svalor högt flygandes och ingen annan tanke än i ett här och nu. Fastspänd i baksätet, varmt andandes och en nervevad fönsteruta. Det luktar varm plast från badleksaker, torkat gräs från filten och sött från den packade matsäcken med smörgås och hembakta bullar med smält pärlsocker. I handen en glass på pinne och smält vanilj. Sommar. På vägen till stranden.
Det finns många stränder och fortfarande infinner sig samma slags känsla när jag själv packar bilen och åker iväg. Jag har haft tur, uppvuxen på sjön med både föräldrar, vänner och pojkvänner med båt har jag ofta sluppit de allmäna stränderna och istället få avnjutit de mer avlägsna och de man inte når hur som helst. Faktum är att jag skyr de fullpackade som pesten, sätter nästan aldrig min fot på dem, för mycket folk, för mycket av det mesta. Det finns dock en som alltid fungerat, från det att jag var liten med blåmärksknän till det att jag är vuxen med blåmärksknän. Precis mellan Karlstad och stugan, perfekt att bara svänga förbi.
Jag längtar Vänern värre än en tok. Behöver varm, stickig brygga, vass och ändlösa glitterstänk, öar vars klippor mina fötter slipat under en livstid, behöver välkända granar och björkar, grusvägar med gräs och en väg som styrs av sig själv. Behöver bada i ett vatten som känner min själ. Likt en torkande sjöjungfru behöver fukten.
Föga förvånande arbetar jag med det andra chakrat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar