Du kom upp från avgrundshålet, den uppblötta jordhålan vid buskträdets fot. Du reste dig upp, borstade av lorten från benen, andades in den söta nattluften och påbörjade sedan din klättring uppför husväggen. Det tog dig ett par timmar att nå fönsterkarmen och dyrka dig in men du visste vad du skulle göra. Du trodde att du kunde överraska mig när du kröp in i telefonsladden men jag genomskådade dig - den gubben går inte längre. Jag vet såväl att rösten jag samtalade med visst gläds, är bara en stenstod, oförmögen till känsloliv, oförmögen att fullt blomma ut sitt liv.
I ögonvrån såg jag dig göra svanhopp tillbaka ner till modersmarken. Ingenting lämnade du kvar, allting fick du med dig. Jag hann skymta de röda draperierna och det möstrade golvet innan hålet åter slöts kring dig. Men jag hör er spela, hör er spela och äta er gröt. Jag höjer min egen musik, höjer och plockar fram penslarna.
Målar fram min dag.
Du ljuva, underbara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar