måndag 19 april 2010

Celebrating life

Den sista februari i år fyllde jag 30 år och jag firade det i dagarna tre, eller om det var fyra. Jag planerar att göra det fler gånger i år för det finns mycket att fira. Det handlade inte bara om - och gör det heller inte nu - att fira en födelsedag. Då skulle jag inte fira så stort eftersom jag faktiskt inte fyller år på riktigt i år. Nej, det handlar om vilken vändning livet har tagit. Givetvis med min fulla styrning. Jag kanske är hård när jag säger att jag inte har levt på 15 år men det är så det känns, att jag har vandrat bland de döda, samtalat i två världar. Mer död än levande.

Valen jag har gjort, livet jag levde var inte riktigt mitt, det var till låns. Så många kvinnoroller jag har spelat och gjort det bra. Så många jag har lurat, inklusive mig själv. Nästan. Det har varit ett mörker svept över mig. En slöja jag inte lyckades vika undan. Ibland vågade jag inte käna efter om den var där, andra gånger visste jag av den men varken ville eller vågade göra något åt det. Jag drev med vinden och vågen, som en fjäril från en blomma till en annan. Det går inte att leva så, i skräck för att leva ett autentiskt liv.

Jag behöver inte gå långt tillbaka i tiden för att märka av en förändring. Om jag jämför den jag är idag men den jag var i slutet av förra sommaren är det så stor skillnad att det faktiskt inte är samma person. Det är lätt att glömma det ibland. Jag arbetar mig fram och innåt. Jag är stolt över det liv jag håller på att forma. Stolt över att jag vågade gå riktigt nära och vika undan floret. Jag flyr inte längre utan hugger ner de träd och grenar som står i vägen eller rispar mig i ansiktet längs min väg. De behöver inte finnas kvar där till imorgon och dagarna efter den. Kanske går det inte så snabbt som jag skulle önska men jag är inte där än. Jag är där jag är och det är väl bättre att det går något långsammare än att jag skyndar på och glömmer bort. Säger jag till mig själv. Jag har burit en sådan magnifikt stor rädsla på mina axlar men den har inte längre lika hårt grepp om mig. Undan för undan blir taget allt mjukare och ömmare. Förvandlas till något nytt.

Jag har ett helt liv att upptäcka och utforska och jag tänker fira början på det många gånger i år. Det kommer inte stoppa med tårtan på bilden och vänner, nej, det kommer ske många gånger till. Varför? Varför inte! Jag tror inte ens jag kommer sluta fira nästkommande år. Livet i sig är värt att fira och hylla många gånger om, inte bara vid födelsedagar och andra högtider utan närhelst andan kommer på.

Det finns mörker, det gör det absolut men det befinner sig i ljuset idag. På väg att omvandlas till något kreativt. Jag lär mig leva med mig själv. Jag tänker inte stå på tröskeln något mera, velande i tanken på att ta steget fram eller avvakta. Jag plockar upp bitar och prövar dem.

Lär mig flyga.


2 kommentarer:

mörkersökerskan sa...

så härligt att läsa om, gläds och förundras över den "unika" livsvandringen

Rosenklo sa...

:D Och du anar inte vad glad och tacksam jag är för att DU finns där med mig. Det betyder så mycket!