källa sedan länge glömd
Det finns så mycket som styr, rädslor inte minst
som gör att själen kniper och inte finner andrum
en väntan på en strimma ljus, ett lugn, en ro, något annat,
någon annan
som gör
det du inte gör
som om det behövs mod, en livboj, en flytväst
för att kunna utföra mot dig själv
mot någon annan
som om vi är oförmögna på egen hand
offer under oss själva
offer under alla andra
jag tror det inte
gör likafullt
alltid i mindre usträckning
men jag gör det likafullt
reagerar på rädslan
och agerar
istället för att kapitulera
så upptagna i oss själva
att vi missar den skräckslagna på andra sidan ögonen, öronen, bröstet
det heliga mellanrummet, är det heligt?
eller är det lite varigt
när det hettar till?
och kan man överhuvudtaget undvika att det varar när det hettar till
är det ens sunt att inte låta det hetta till
kan man vara logisk och rationell i sina känslor
är känslan logisk
är människan logisk
är kärleken logisk
är rädslan logisk
jag tror den bara är
att världen ibland bara är
både och
jag tror det enda som hjälper är en utsträckt hand
som en brandfilt över den låga som flammar vilt på egen hand
så varför är det så svårt börja
att vackla på ostadiga ben
vad är det värsta som kan hända
när man redan avvisar som det är
Jag syftar på kärleksrelationen och vilka rädslor den kan frambringa
men det kan ju vara vilket område som helst.
För när rädslan råder skriver vi alla liksom Strindberg dåraktiga försvarstal.
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar