Jag skriver precis som Korpvinge, det var längesedan jag uppdaterade mig. Många gånger finns det små tankar redan formulerade i ord jag vill dela med mig av men sedan vandrar lusten vidare till något annat.
Egentligen tycker jag det är tråkigt att både läsa och skriva om vad längesedan det var en uppdatering kom men ändå är det vad jag själv gör, lite då och då. Jag tror att kortare pausar behövs, det är som med allting annat i livet - pulsslag, små andetag och havsvågor som rytmiskt och likt en pendel rör sig mellan olika punkter, eller tillstånd. Själv har jag nog rört mig mer i bilden än i texten. En längtan att kommunicera med och i bilder.
Jag fortsätter att uppvakta barnet inom mig. Och växer. Mognar. Mina händer knoppar, doftar syren och äppelblom. Nu grönskar det i dalens famn, nu doftar äng och lid. Kom med, kom med på vandringsfärd i vårens glada tid. Var dag är som en gyllne skål till bredden fylld med vin. Så drick min vän, drick sol och doft ty dagen den är din. Jag savar. Ge kärlek och du får tillbaka kärlek. Jag ger energi och får tillbaka. Utan att för den skull upprepa gamla mönster och ta på mig gammal fjällad hud.
På skrivbordet står glasflaskor med småskrot samt tuggummikulor. Mina små skatter och fynd kommer fram ur gömmorna. Jag leker och min karta vidgas. Idag har jag låtit mig inspireras av skira rosen- och tulpanblad i både kläder och sminkning - just bara för att jag kan!! Och genom ett trollslag ringer telefonen och jag erbjuds ett vick inom ramen för just det estetiska. Jag har alltid ägt konsten att kunna njuta storartat av det lilla i vardagen men gör det desto mer yvigare. Det hjälper mig att förstå att verktygen i min låda kan appliceras på fler områden i mitt liv än vad jag tidigare har använt dem till.
Jag fortsätter att rensa markytan. Samlar grenar och kvistar till eldningsbara högar. Krattar löv och gräs till majestätiska babels torn. Jag kammar Moder Jord och reder ut trasslet av tidens tand. Lyfter bort glömda och tjocka metalltrådar, glasflaskor både hela och trasiga, hugger bort sly. Gör det möjligt för djur att åter stampa mark och dricka vatten, gör det möjligt för växter att ta plats. Belöningen väntar inte på sig. Vissa bitar av området går jag över för hand, borstar bort med fingrarna - varsamt och varligt, klipper tuvor med sax. Det skapas ett band, infinner sig en relation, vill jag tro, att jag förstår och läser Modersjorden i området på ett helt annat sätt än vad jag annars skulle göra. Träden och växterna blir till mina barn, jag ser på dem, känner på dem, hör på dem och vet hur de mår, vad de behöver och vad de vill få avlyft. Jag berättar om mig, ger dem min historia och livsväv.
Inatt drömde jag att jag upptäcke en brant slänt som jag tidigare hade missat och därmed inte krattat. Jag såg potentialen i slänten. Såg att björkarna som växte där var friska, såg att Vitsippans blad var starka och utbredda, vilande, under det bruna dödlagret. Nedanför porlade vårbäcken starkt, sköljde rent över de rundslipade stenarna. Jag gick efter en kratta och påbörjade arbetet. Återigen en dröm som vill visa på mitt inre och jag tror det var svaret på en process som påbörjades tidigare under gårdagen.
Det finns mycket jag skulle vilja få gjort, mer pluggande, mer läsande och skrivande för egen del, mer samtal med vänner på IRL och i forum på nätet men jag släpper det. Har inte längre dåligt samvete. Sånt ger sig ju som sagt i längden. Som pulsslag. Havsvågor. Rullande. Mot land. Och tillbaka. Igen. Återkommande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar