Det finns och kommer alltid finnas ett koppel som vill dra oss tillbaka. Låta oss veta hut, vår plats och få oss att dresserat gå fot. Vem eller vilka som håller i kopplet är egentligen oväsentligt, många gånger är det nog egentligen oss själva. Det viktiga är att vi sliter oss loss. Lever, hoppar och springer precis så högt och så långt som vi vill och ämnar. Det är vår förbannade plikt mot oss själva.
Själv vet jag ännu inte om jag har fattat galoppen men jag har bitit av strypkopplet och jag är på G. Watch me!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar