Sitter hemma hos föräldrarna och skriver. Har tagit mig en vecka nere vid Vänern, väntar på att åka ut till en kompis sommarstuga. Här är det tyst och stilla, föräldrarna är på båtsemester. Jag och min bästa väninna ska ha en kombinerad semester och arbetsvecka, med allt vad det innebär för oss två sommarlediga. Jag har längtat Vänerns ljus och blåa vattenmassa, har haft en själslig längtan en längre tid. Det ska bli så härligt att få umgås. A är också på semester, han och en vän är på fiskesemester i Älvdalen. Han var som ett barn dagen före julafton igår när han packade väskan, sött!
Jag kan inte påstå att jag är i hemtrakterna och hälsar på speciellt mycket. Någon enstaka gång har det blivit. Det är vid sådana tillfällen jag hoppas få känna en spirande känla i magen, att det faktiskt ska bli kul att se orten men varje gång det sker uteblir den där känslan. Det är samma gamla sunkbygd jag alltid har tyckt. Samma människor man ser, samma gamla förfalna sunkhus. Samma här som i så många andra småorter i landet, där allt tycks ha stannat av omkring 1975. Det är så döden, döden tråkigt så det är riktigt ledsamt. Visst, det finns absolut guldkorn om man skrapar på ytan men de glöms gärna bort när jag åker huvudgatan fram. Ett av guldkantskornen är kyrkogården och dit ska jag bege mig innan jag åker vidare.
Regnet hänger i luften och det blåser lite, allt är som vanligt. Fast inte riktigt ändå, ikväll blir det lite vin med ett par gamla goa gubbar till vänner. Ska bli riktigt trevligt och roligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar