Vatten har alltid varit en stor passion för mig. I alla dess former, fast som snö, is och vinter, flytande som bada utomhus eller inne, att dricka rakt upp och ner eller som te, eller som ånga i bastu och värme... Lägg till vattnet som symbolik och det går att få in än mer... Kanske är det dock badandet som är den största passionen, eller största intresset.... Ända från begynnelsen. Från det allra första badet utomhus i en sjö har jag alltid varit mer benägen att vara under vattenytan än över, alltid den som skulle vara längst ut, alltid den som var i längst, alltid jagat vågor och det ena eller det andra. Har alltid känt mig som mest harmonisk vid eller i vatten. Allt rinner liksom av...haha! Många av mina meditationer inkluderar vatten på något sätt. Föga förvånande ledde passionen till ett dykcertifikat en gång i tiden..
Under rätt många år har jag haft intentionen att bli året runt-badare men det har liksom inte blivit av. Sedan jag var liten har jag några gånger per vinter halvår tagit kalla bad i badkaret för att påminnas om alla bad utomhus, ur minnet eller de som komma skall. De seanste åren har det lett till att jag badar något tidigare varje säsong och ger mig något senare. Med åren borde det bli året runt... Kanske?
När jag bodde själv var en av mina största njutningar att ta ett riktigt skumbad någon helgkväll, ofta fredagar, ösa på med skum och väldoft, vrida upp volymen med Andrea Bocelli, dricka ett glas vin och äta pizza i badet. Det går inte att beskriva vilken njutning jag fann det! Sedan fanns där även andra slags bad men det här var liksom top of the top. Sedan fanns det även andra stunder när jag lyssnade på Bocelli. Min sambo har berättat hur han ibland hörde det när han öppnade porten i trapphuset och skrattade för sig själv. Jag kan tillägga att han tycker det är värsta sortens smörmusik - och att jag hade förmånen att bo mellan två rara och näst intill döva tanter. Jag vet inte hur det kom sig att jag slutade med de baden när jag flyttade upp hit. Det var som om de föll i glömska och så mycket annat kom i fokus. Behövde komma i fokus.
Tills igår.
Igår smalt snötäcket. Igår var behovet där så självklart. Som om det alltid hade varit det. Det var först när jag klev i som jag insåg hur längesedan sist det faktiskt var. Fast ingen pizza vilade på en tallrik och vinet var iskallt vatten men Andrea Bocelli strömmade högt ur högtalarna. Och det var som det var tillräckligt. Tillräckligt för att allt skulle skölja över mig. För att allt skulle rinna av mig. För att effekten skulle bli långvarig. Visserligen äter jag nästan aldrig pizza, jag kan räkna årsförbrukningen på ett par fingar, och jag dricker nästan aldrig alkohol men ikväll, efter powerwalken, kommer jag sannolikt göra om det på riktigt. Med en Dr. Oetker från Ica, lite vitt vin från sambons flaska och med skum i mängder. Och Andrea Bocelli på högsta. Det är så jag blir gråtfärdig.
