Det är så lätt att glömma bort.
Att falla i glömska.
Som om man nu helt plötlsigt tog steget över kanten.
Föll.
Hejdlöst och okontrollerat - i glömska. Utan någon som helst lina att binda upp.
Att greppa.
Det vore fruktansvärt tidskrävande att dokumentera allt.
Till och med enormt onödigt men det finns en gen i mig som vill. Dokumentera. Inte glömma.
En av anledningarna till varför jag skriver. Men inte den enda.
Sedan finns det ju det där andra.
Det man, kvinna, jag, gärna glömmer.
Allt det här är så självklart.
Men ändå.
Jag uppehåller mig.
Fashineras av det emellan.
Varken glömt eller hågkommet.
Och jag antar att det är det som faller över kanten.
Ramlar på hög.
En slags resthög av egentligen rätt fina hågkomster.
Aha-upplevelser.
Påminnelser.
Om vad som får själen att verkligt tindra.
Som riktigt bra böcker. Gärna gotiskt, klassiskt och eller postmodernt.
Som samtal.
Höstlöv. Höstlöv och höstlöv - som Winnerbäcks nyponbuskar ....
Allt det där som utgör nyckelknippan till skattkistan.
Vibrerar och lockar under ytan.
Jag blir så glad - tillfreds, i påminnelsen.
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar