Jag har en vän som är i realiserandet av en permanent flytt till vagn.
Eller något åt det hållet.
Jag finner det svårt att inte dras med fullkomligt.
Jag vet inte när min egen längtan efter vagn/tipi/koja etc. började.
Kanske att den aldrig övergavs från barndomen?
Jag hade kojor över hela skogen.
Många knappt synbara för andra men ändå fanns de där.
Många nätter drömde jag om att jag flyttade ut i någon av dem.
Att jag sov på en bädd av mossa, såg ut som en Ronja Rövardotter och dansade under månen.
Värmde vatten i en kittel och umgicks med Katt och Korp.
På det stora hela.
Då handlade det väl mest om lek.
Som om det vore annorlunda nu?
Var går skillnaden?
Det är ju inte det att jag inte vet.
Men i vissa fall är gränsen hårfin.
Precis som jag tycker att den ska vara.
Jag antar att behovet av en fristad aldrig försvinner.
Att det är något av det konstanta.
I fristaden, drömmen, leken - mellanrummet -
ryms så mycket viktigt.
Jag säger det nog egentligen inte till någon annan än mig själv.
Påminner mig.
Om mig själv.
En vagn representerar rätt mycket
men inte studier och examinationer på löpande band.
Avståndet till andra sidan minskar
och jag för återkommande samtal med mig själv
om vad som är viktigt,
vad jag vill exapandera,
minimera.
I mer utsträckning än vad vardagen innebär just nu.
Här och nu...
Behöver jag också prioritera.
Planera.
För att det överhuvudtaget ska bli gjort.
Eller förbli ogjort. Och inte tvärtom...
Och för den som klurat ut vad jag heter på fb kan jag bara säga.
Alldeles för mycket torg och för lite utmark,
för att vara min smak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar