Mina nätter har börjat bli så långa.

Kvällarna så korta att sömnen fram till midnatt är ett pärlband av timmar.

Jag kan inte minnas när tolv senast utgjorde midnatt.

Antagligen var det jag som var. Under tolv.

Om ens då?

Kan väl kanske inte påstå att det riktigt stämmer mig. Men nästan.

Nära vidrör jag. Med en hösthand.

Alldeles benig och blottad.

Jag skulle vilja att timmarna dagtid handlade om litteraturkursen, korten och skapandet.

Förutom träningen så klart.

Men jag måste genom det här andra.

Det är ofrånkomligt.

Och på ett vis är jag väl än mer i kapp.

Än vad det tycker mig.

Sakta och ivrigt.

Faller det på plats.

Faller jag i sömn.

Faller löven.

***