Du korp, du korp

Och där sitter den nu, korpen, den korpen, i trädet utanför fönstret. Den och en till, skatan ett par grenar ner är så liten jämförelse. Så liten! Och det är den korpen jag vet. Den korp som för ett par veckor sedan började kalla på mig från sin skog, vilken visste jag inte. Ropen som skallade, lockade, drog mig till sig. Något som behövde sägas mig, något som skulle göra skillnad, av något slag. Ännu vet jag inte budskapet men jag vet att den blev otålig, sökte upp mig. Tog ögonkontakt genom glasrutan. Nej, nu ljuger jag, jag tror jag förstod budskapet här och nu. Jag är lite förvånad, dels över att ha en korp här utanför, dels för att jag inte trodde att det var den här skogen den levde i. Jag var så inställd på en annan, en längre bort...barndomsskogen...

Snöovädret, det gula ljuset, it's such a winter wonderland...