Det smakar romrussin i munnen, fast att jag inte alls har ätit.
Jag passar på att njuta.
Samtidigt ror jag min eka, långa lugna drag som för mig framåt.
Jag vill ut i solen, sitta fårskinn och äta apelsin fast det får vänta resonerar jag. Det är så förbaskat kallt. Det hinns med, så småningom.
Minnet letar strandpromenaden från hembygden. Den där jättevackra mellan stränderna. Bland höga granar och björnbärsris. Den breda stigen av bark. Och där, någonstans mitt emellan, platsen dit mormor gick med korna - men av det syns inte ett spår, inte en flisa. En innanvik i Vänern.
Och på vintern, hur stigen flyttade ut på isen. En upptrampad slinga bland glitterkristaller och solljus. Det allra vackraste av bruksorten.
Jag var där så ofta.
Åt andra hållet mindre tillgänglig stig.
Som bortglömd.
Som ett Alicehål till en annan värld.
Som om bara jag kände till.
Gravar från stenåldern och bronsåldern - inte märkligt alls. Därefter de vilda äppelträden och därefter åkermarken, de majestätiska enarna och fårhagarna. Den döda allén och kyrkan så alldeles nära. Den gamla milbanan i skogen på tillbakavägen, eller inte alls.
Så viktigt att vandra de där stigarna. Att leta sig fram i tanken. Att hitta förhållningssätt till det som inte är fysiskt nära. De fyller ju en viktig funktion så varför sluta bara för att det är på avstånd? Inte låta sig begränsas.
Det finns en korp som väntar på mig. Som kraxande nickar på huvudet och ropar ut sin befallning. Kom hit! Jag vet inte var men jag känner den. Känner dess ögon. Känner dess klor, fjädrar och näbb. Den vill mig något specifikt.
Var? Vaar är du?
Spelar ingen roll, ut med dig. Ut och leta. Sök, sök efter mig. Then you will know.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar